Kategori: Ett och annat

Haipu.

Jag har uppfunnit ett nytt versmått, eller kanske snarare en diktform: Haipu. Det är en utveckling av det japanska versmåttet haiku, men måste sluta med en mediekliché. Och så är det tjatigt att räkna stavelser, så det struntar man i. Men så här ungefär, tänker jag mig:

Män kämpar om läder på gräs
kärlek, hat och svett
Bollen är rund.

Glömska, tack du söta glömska
Fjolårets slocknade stjärnor
Här är hela listan.

En stjärnbild av tomhylsor på marken.
Meningslöst våld i meningslöst land.
Inga svenskar rapporteras drabbade.

Jag tycker det här blir både vackert och rörande.

Fopoll.

Nej, jag förmår inte fascineras. Fopollen lämnar mig helt iskall. Jag gjorde tappra försök att bry mig inför fopolls-VM 1974, i synnerhet vet jag att jag såg den evighetslånga kvalmatchen mot Polen då Ralf Edström gjorde segermål. Matchen sändes i ett timslångt sammandrag ganska sent på kvällen, och jag minns att jag verkligen ansträngde mig för att tycka att det var spännande. Men det bara malde på och malde på och ingenting hände och till slut gjorde Ralf Edström mål, och då blev alla glada. Och jag blev glad också, eftersom jag trodde mig förstå att det var vad som förväntades av mig.
Men jag tror inte jag såg så många matcher sen, under själva vm-et.
–
Jag har tidigare skrivit om fonotoper. Jag konstaterar att årets fopolls-vm-fonotop är ganska dramatiskt annorlunda än tidigare. Publiken har något slags tutor som de blåser i, och effekten är att fobolls-vm låter som insekter. Märkvärdigt.

Om hur det var förr i tiden.

En kompis till mig tipsade om en film nyligen – Darling. Jag har inte sett den, och skulle gärna se den. Anyway – jag kunde inte se den när den visades, och min kompis föreslog att jag skulle spela in verket.

Vilket fick mig att inse att jag inte har en blekaste aning av en susning hur man gör för att spela in filmer. Om det ens går numera.

Jag kan plocka fram filmer med fjärrkontrollen från ett filmbibliotek. Det finns aldrig några filmer jag har minsta lust att se, men jag slipper i alla fall gå ner till en videobutik – om det ens finns några såna längre – för att se att det inte finns något att hyra.

Men förr i världen, när det emellanåt gick något intressant på TV, så kunde man spela in film. Det fanns en liten scanner i hörnet av fjärrken, och i somliga tidningar fanns till och med streckkoder tryckta, där man kunde snabbt scanna in klockslag och kanal. Annars kunde man göra det genom en liten broschyr som ingick i videoinstruktionsboken. Och så kunde man titta på – till exempel – valvakan samtidigt som videon snällt spelade in något helt annat på en helt annan kanal.

Men sånt går inte längre. Och inte kan man ha flera TV-apparater längre, utan att i så fall ha extra abonnemang. Kulturskymning! Å andra sidan får man ha jättemånga fjärrkar nuförtiden.

I vilket fall som helst har jag fortfarande inte sett Darling.

Besökare.

Sent på kvällen hör jag ett litet buller från köket. Det låter som om någon bläddrar snabbt i boksidor: frrrrt, frrrt. Ingen borde bläddra med boksidor i mitt kök om kvällarna, och jag går dit och tittar. På diskbänken ligger en skalbagge av närmast kosmiska dimensioner. Jag har aldrig sett en så stor skalbagge. Den var rejält större än de tordyvlar (Geotrupes stercorarius) som jag stör när jag rensar rabatter i stugan. Jag tog en bild på vidundret, hjälpte det ut ur köket och gick till sängs igen, lätt chockad.

Nu har jag analyserat bildmaterialet, och tror mig kunna fastslå att besökaren var en ollonborre (Melolontha melolontha).

Det roliga med ollonborrar, är att de på ryska heter хрущ (chrusjtj). Gamle ryske ledaren Nikita Chrusjtjev heter alltså ollonborre i efternamn.

Det här är nästan naturlig storlek.

Fonotopiska funderingar.

Askö. Stugan i maj är svårslagen, och en stor del av tjusningen ligger i fonotopen – ljudlandskapet. Det som är intressant är att det egentligen inte är ett dugg tyst i stugan. Det är en himla massa ljud hela tiden, men till skillnad från stan, där ljudet liksom bara är ett jämtjockt brus, är ljuden tydliga och identifierbara.
Skogen är som en opera, med en kör av humlor och trädbrus och bofinkar. Plötsligt stiger den berömda barytonen ut på scenen – Koltrasten sätter sig längst upp i en gran, bugar mot publiken och sätter igång med en aria. And the crowd goes wild.
Någonstans bland slagverkarna hörs hackspettens trumsolon, och ett flygplan på väg från Luleå eller Sundsvall eller en misslyckad affärsresa glider som ett diminuendo genom partituret. Koltrasten, operans stjärna, lämnar scenen, och bofinken verkar lägga i lite mer energi i slutdrillen på sin skalövning. Det är bara att sitta och njuta på parkett.
Det är besjälade ljud på något vis. Ljud med ett budskap. Ett sammanhang.
Ljud som känns som en del av en själv.

Stackars Wolfgang.

Berlin. Hela den här veckan njuter jag av ett hotell, precis rakt under inflygningssträckan på Berlin Tegel-flygplatsen. Allt det som stor- och kulturstaden Berlin har att erbjuda ligger precis utom räckhåll, precis som för Tantalus. Flyga hem går inte, för det är en massa seminarier som ska besökas, åka till stan går inte heller, eftersom vi har program hela dagarna.
Av stor- och kulturstaden Berlin ser jag ju ingenting, och själva konferensen hänger jag inte heller med i särskilt bra, eftersom jag är ditskickad som en nödlösning eftersom ingen riktig ville åka.
Det stora glädjeämnet är Wolfgang. Antingen är han bättre på att hitta alla klubbar och pubbar i trakten av Kurt-Schumacher-Platz och kommer inte till hotellet förrän vid sjutiden på morgnarna, eller så har han så känslig hörsel att de ideliga flygmaskinerna som dundrar över hotellet var tredje minut väcker honom. Hur som helst är stackars Wolfgang hemskt hemskt sömnig. Och somnar. Och snarkar.
Stackars Wolfgang har spridit glädje i konferensrummet under hela dagen. Första gången han snarkade var vid elvatiden, och då tyckte hans grannar att det var lite pinsamt, så de väckte honom. Men sen har han suttit och snarkat större delen av dagen. Det är rätt fascinerande. Men förhoppningsvis har han ork till en ny vända runt Nordvästberlins alla vattenhål nu i natt.