Kategori: Ett och annat

En kompis till mig uppmärksammade Wikileaksgrejen med kommentaren att Julian Assange motsvarar arketypen av en cyberpunk-hjälte. Själva skandalen tyckte hon var överväderad: som en ljussatt fontän – när vi beundrar färgerna och vattenspelet bryr vi kanske inte så mycket om själva vattenkvaliteten.

Och det är en intressant reflexion: gestalten Julian Assange är närmast mer uppmärksammad än de uppgifter som kommit fram. Och jag tänker att Wikileaks förhåller sig till offentlighetsprincipen, ungefär som Robin Hood till fördelningspolitiken.

Och en fortsatt reflexion i samma ämne: är informationen det nya kapitalet? Feodalismens rikedom låg i jordinnehav, industrialismens i kapital. Är rikedom i dag tillgång till information? Är det därför alla är så upprörda över att Robin Hood gripits av sheriffen i Nottingham?

Wikileaks. Även jag vill säga något om det alla andra snackar om. Först: hur kommer det sig att amerikanska myndigheter inte har bättre kontroll över sina känsliga dokument? Hur kommer det sig, om det nu är så himla skadliga dokument som offentliggjorts, att det går att snyggt och omärkligt copy-pastea 200 000 texter pang bom bara? Det känns nästan som om de haft dokumenten i en stor papperspåse som det stått ”super-duper topphemliga spiondokument” på.

Vidare: Hur kommer det sig att personen Assange blivit så viktig? Han misstänks för våldtäkt i Sverige, här i Enköping, lustigt nog. Kommer Wikileaks att tystna om hans sak prövas i rätten?

Sedan: Utan minsta tvekan hyllar jag publiceringen av de här dokumenten. Internationell politik och säkerhet är för viktig för att bli ett njutningsmedel för en krets herrar som fräser runt i Gulfsteam IV på Hemskt Viktiga Konferenser världen över. Världen blir säkrare ju mindre hemlisar det finns. Jag avskyr hemlisar! Sekretess är som regel ett sätt att skydda myndigheter från insyn. Pampar från prövning.

MEN: Vem är Wikileaks? Vem väljer vad som ska ut? Vem förser Wikileaks med dokument? Vem betalar? Öppenhet är bra, men det ska vara en öppen öppenhet. Wikileaks – misstänker jag – sovrar i sitt material. Vad är det som inte kommer ut? Det är ett allvarligt demokratiskt problem, om vi inte kan se hur urvalsprocessen går till.

Wikileaks är ett slags konstig hybrid av offentlighet och dunkel. Öppenhet får inte vara en fråga för en privatperson med en eller annan agenda. Det får ju inte heller vara frågan om att Wikileaks kontrollerar informationsströmmarna genom att i lagom smaskiga doser publicera det som journalisterna verkar sugna på just nu. Lite skumt är det ju också att dokumentet inte görs tillgängliga för alla, utan att de först levereras till utvalda medier. Nu slåss medierna om att få fram de fläskigaste bitarna ur dokumentmassan, och all källkritik, eftertanke och resonemang försvinner, dränks i en ström av papper som saknar kontext.

Jo, det är ganska trevligt att hälsa på på gamla jobbet. En redaktion är som regel befolkad av pratsamma, nyfikna människor, som tycker att det är genuint roligt att se en, efter alla dessa år. och så var det nu också. Själva ärendet på TV-huset tog kanske en halvtimme, men jag blev kvar i fyra timmar.

Ja, jag gjorde rätt som slutade. Jag hade kört fast i en rutin, som gjorde att jag inte längre använde hjärnan när jag gjorde inslagen. Kunde gå hem efter en dag på jobbet, efter tre-fyra inslag, utan att minnas vad jag berättat om. Då måste man sluta. Och jag saknar inte jobbet alls.

Men jag kan sakna miljön. Det kreativa samtalet. Det planlösa, men ändå målmedvetna snacket som aldrig slutar. Det respektlösa, men ändå, åtminstone oftast, inkännande tilltalet. Den platta organisation, där ingen någonsin tvekar om sin uppgift när det gäller. Jag saknar den stimmiga, stökiga, oglamourösa och illa möblerade redaktionsmiljön och alla dessa stimmiga, nyfikna och pratsamma kollegor, som blev mina vänner.

Det är en del grejer jag har funderat på under de senast dagarna. Först nyheten om att Carl Bildt ligger på 95:e plats på tidskriften Foreign Policys 100-i-topp-lista över världens stora tänkare 2010. Wohoo. Okej, jag är inte heller med på den listan, och knappast någon annan från den icke-engelskspråkiga världen heller. Jag kollade igenom listan, och det var uppenbart att de enda som var med, var de som så att säga ingår i den ganska insulära anlo-amerikanska kulturvärlden. Några muslimer, några indier, ett par kineser. resten britter och amerikaner, och de allra flesta fullständigt irrelevanta för alla utanför USA och, möjligen, Storbritannien.

Jag missunnar inte Carl Bildt det erkännande det innebär att vara med på en sådan lista – jag tycker bara att det är lite tröttsamt med den trånga värld som avspeglas i den. Jag är nästan helt säker på att Carl Bildt är med eftersom han twittrar. På engelska. God engelska. Han refererar sådant som sagts och publicerats på engelskspråkiga konferenser, seminarier och universitet; i engelskspråkiga medier och publikationer. Och vips har han blivit RELEVANT för den engelskspråkiga världen. Han blir lite av världspolitikens Paris Hilton. Känd för att man har hört talas om honom.

Nästa grej är Wikileaks-dokumenten, där allt fokus hamnat på att amerikanska diplomater använt svepande och inte alltid smickrande omdömen om utländska statschefers och toppolitiker. Berlusconi beskrivs som en playboy. Värsta heta nyheten. Att amerikanska UD systematiskt försökt registrera utländska FN-tjänstemän verkar inte alls vara lika intressant.

Lite festligt, förresten, att Sverige inte verkar nämnas alls. Foggy Bottom verkar förtiga svenska statsmän, trots allt vi gör! Inte ett enda förklenande omdöme, eller något omdöme alls, trots att vi styrde hela EU alldeles nyss! Skandal!

Ja, jag köpte en padda, en Ipad. Och det är inget snack om att det är en fantastisk mackapär. Jag är inte riktigt säker på vad det är för en grej egentligen. Det är inte riktigt en dator, och det är inte absolut inte en telefon. Jag tycker det verkar jobbigt att använda den för att läsa böcker, och att skriva med den är rätt bökigt.

Men som journalist upptäcker jag ett fantastiskt instrument: Flipboard. En ”app”, dvs ett miniprogram, som hanterar twitter.

Jag har aldrig riktigt fattat tjusningen med twitter: varför skulle man vilja skriva inlägg på 140 tecken om att man passerar Mjölby? Varför skulle man vilja läsa inlägg på 140 tecken om att någon annan passerar Mjölby?

Men grejen är ju att man kan länka till något intressant: man läser någon fascinerande artikel i en obskyr men välinformerad tidning, och så lägger man upp länken i twitter: ”Nya rön om näverbreven i Novgorod: http://asdölasdfölajksdfölaksdjf.com”.

Flipbord lägger upp länken i läsbart skick. Man får en liten tidskrift som bygger på de twittrar man söker, och så vips, har man designat sin egen multispråkliga tidningar från källor man verkligen litar på. Det är hur fränt som helst. OCH man får redan på om en som kompisar passerar Mjölby. Ibland kanske rentav en bild.

Okej, det här låter säkert extremt basic för er som kan sånt här på riktigt, men för mig är det en medierevolution. Jag har nu en dagstidning som kommer ut 3600 gånger i timmen, ungefär. Man kan också göra samma grej med Facebook – alltså få folks länktips utlagda som tidningsartiklar.

För mig som inte har en Iphone är det lite nymodigt med det där med att förstora hit och dit med fingrarna. Det är också rätt coolt.

Hakar – man kan inte spela alfapet på betapet.se. Det lär väl komma så småningom, men jag saknar det lite.

Man kan inte heller facebook-chatta, och det finns ingen Skype-app (man kan använda en app för Iphone, men den är lite trång.

Överhuvudtaget tycker jag det är lite obekvämt att skriva med maskinen. Det är ett touch-skärmstangentbord av hysteriskt känsligt slag, så man är närmast TVUNGEN att pekfingervalsa, i stället för att skriva som folk. Det finns ju inte heller å, ä eller ö, utan de måste produceras genom att man håller kvar på a eller o. Då poppar å:n och sånt upp. Avigt för en som är van vid vettiga tangentbord.

Jag har inte hunnit experimentera med att försöka få ur saker ur manicken: hur gör jag, till exempel, om jag ska visa en presentation? Maskinen har ingen usb-port.

Men jag är naturligtvis nöjd. Det är rätt skönt att sitta på Öregrundsbussen och stila och känna allmogens avundsjuka. Bara en sån sak.

Jag talade med min moster i förmiddags. Jag får erkänna att jag gör det alldeles för sällan, för hon är rolig och kaxig och en av de starkaste kvinnor jag känner.
För några år sedan tvingades hon amputera högerarmen. Hela armen, ända från skulderbladet, fick hon offra för att bevara livet.
Det är naturligtvis närmast omöjligt att tänka sig ett liv utan högerarm. Bara en sån sak som balansen: hela kroppen är ju utformad för en symmetriskt placerad vikt, och utan arm blir hela balanssinnet förvirrat. Dessutom finns fenomenet ”fantomsmärtor”, dvs en känsla av att ha ont i den avkapade lemmen. Moster Inger har beskrivit det som att hon har en liten arm, med knuten näve på platsen där hennes riktiga arm en gång satt.
I dag berättade hon att hon lärt sig måla naglarna. Här gäller det nu att slå på fantasin: föreställ er processen. Hur målar man naglarna när man bara har en hand? Tidigare har den här makalösa kvinnan lyckats slå i spik – med bara en hand. Försök gärna själv.
Vid ett tillfälle skulle hon ta tåget till Stockolm. Hon hade platsen i mittgången, och vid en senare station, skulle en herre sätta sig vid fönsterplatsen. Men moster Inger fastnade med vänster ärm i stolskarmen, och lyckades inte stiga upp för att släppa fram mannen. ”ja, jag tror vi får ta och amputera”, sa mannen. ”nej, inte den också!”, sa moster Inger, och visade upp att högerarmen saknades.
Inger bestämde sig omedelbart efter amputationen att inte låta sig hindras av sitt handikapp. Vissa grejer fick hon lära sig göra med vänsterhanden; annat får hon lösa med olika hjälpmedel. Och till slut har hon nu erövrat terräng och fixar det mesta. Hon kör bil, hon lagar mat, rullar köttbullar, slår, som sagt, i spik och målar naglarna. Allt med en arm. Inger brukar säga att ”jag klarar allt, utom att applådera på teatern, och knäppa händerna och be till Gud. Men han har inte brytt sig om mig, så då kan det lika gärna vara.”
Okej, har ni listat ut hur man slår i spik med en hand? Eller målar naglarna?
Hemligheten ligger i häftmassa. Inger klämmer upp en klick häftmassa på väggen, trycker fast spiken, och hamrar i den. Och naglarna samma sak: hon doppar färgen i nagellacksflaskan och fäster den under ett skåp. Och sen är det bara att måla.

I dag har det varit en dag av silver. Jag åkte bil genom novemberdimma och rimfrostskogar. Här och var fick jag känslan av Moskva i somras – en tät, grå tystnad. Fast till skillnad mot smoggen i Moskva luktade novemberdimman inte rök, utan frisk svalka.

Min nya dator är silverfärgad, min lilla bil är silverfärgad. Hela månaden är silverfärgad, men svarta kanter och suddiga konturer. Snart kommer julmånaden med nejlika och lussekatter, men än så är det grå, silvriga november. Månaden med den usla presstjänsten. Bara regn, grått och Karl XII-kravaller.

Häromveckan vände jag ett nytt blad i mitt liv – nu är jag KONSTSAMLARE. Jag har – inbillar jag mig – Enköpings största samling av Carl Magnus Lindqvists målningar.

CM Lindqvist är kanske inte Picasso precis, men lite känd är han i alla fall i södra Västerbotten. Och av mina föräldrar ärvde jag en tavla som de alltid hävdade var värdefull och märkvärdig – ett porträtt av en dam i blått. För några veckor sen såg jag TVÅ CM Lindqvist-tavlor på en antikaffär i Östhammar, och köpte dem bums, och nyss vann jag en auktion. Så jag är stolt ägare till en förmodligen väldigt ovärdefull konstsamling. Men det känns lite fränt att samla tavlor, när jag nu har ett konkret objekt att samla på.