Kategori: Ett och annat

Alltså jag ids inte ens kommentera Putin–Medvedev-farsen i Ryssland. Jag blir bara trött.

I dag lämnar den palestinske presidenten Abbas in en ansökan om att Palestina ska få bli fullvärdig medlem i FN. Som en stat. Som Sverige eller Norge eller Centralafrikanska republiken. Och den ansökan kommer att avslås. Det vet alla. Ganska många kommer att rösta JA, i lugn förvissning om att USA redan nu har sagt att de kommer att lämna in veto. Finemang. 1. Vissa länder kommer därmed att kunna låtsas vara solidariska med palestinierna utan att plötsligt behöva bära ansvar för vad den solidariteten innebär. 2. Abbas kommer att kunna låtsas vara statsman inför ett folk som i rätt stor utsträckning betraktar hans regim som ganska irrelevant. Man kan säkert räkna upp flera punkter, men det ids jag inte. Vad som står klart är att det inte kommer att bli någon palestinsk stat i dag eller i morgon eller nästa vecka. Kanske, för att citera Hans Alfredson, när månen fått en bror.

Jag har redan sagt att jag tycker att tvåstatslösningen är meningslös. Inte så att jag missunnar palestinierna självstyre, utan mer för att jag inte vill se palestinierna leva i vad som i praktiken blir ett reservat, som indianerna i USA. En tvåstatslösning kommer att bli just ett arabreservat för palestinierna.

Så jag tycker att palestinierna borde lämna FN-spåret. Det är kört. Hellre då satsa på den internationella organisation som verkligen betyder något – Eurovisionen. Här finns inga stormakter med vetorätt, här handlar det bara om att acceptera en rad principer om Public Service-TV. Och så får man vara med i världens mest spridda kulturmanifestation – Europvisionsschlagerfestivalen. Eurovision Song Contest.

Medlemskap i Eurovisionen, European Broadcasting Union, EBU, skulle ge palestinierna en plats att vara palestinier. Deras TV-nyheter skulle förmedlas till de femtiotalet andra medlemsstaternas TV-bolag och till CNN och andra internationella mediegrupper. Palestinierna skulle kunna vara palestinier i EBU:s tävlingar för unga dansare – och så i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Med en publik på närmare miljarden – det finns knappast något enskilt TV-event som samlar lika stor publik – skulle palestinska röster höras hemma i sofforna på hela planeten. Vi skulle få se en annan bild av palestinierna. Inte nödvändigtvis som offer eller förövare. Inte bara Fatah eller Hamas.

Vi har ju redan bevittnat hur stora evenemang av det här slaget kan sätta ett land på kartan. Ukraina, Estland, Lettland och, snart, Azebajdzjan är några länder som genom ESC fått en chans att visa upp sig som något annat än små bitar av Ryssland som lossnat i kanterna. För att inte tala om Former Yugoslav Republic of Macedonia.

Ett erkännande i FN skulle inte förändra tillvaron ett smack för palestinierna. Ett framgångsrikt deltagande i ESC skulle vara ett långt mer betydelsefullt steg i ett nationsbygge.

Häromveckan hörde jag ett program på radio. Programledarna talade om ”nya svenskar”. Det vill säga människor som av olika anledningar lämnat Tyskland, Kurdistan, Chile, whatever, för att flytta till Sverige. Strängt taget, tror jag, användes begreppet välvilligt. Genom att bli ”ny svensk” blir man delaktig i den mytiska gemenskap som kallas Sverige.

Vi talar ofta om ”tolerans”. Vi ska bygga ett samhälle där vi ”tolererar” vad vi nu tror att vi måste, bör eller vill tolerera. Och så tycker vi att vi är duktiga.

Men tolerans är inget annat än ett djupt uttryck för förakt, inlindat i snällhetens vadd. Det luriga blir att vi som är ”toleranta” gör oss själva bättre än de minoriteter vi ”tolererar”. Ja, de stackars svartskallarna är ju inte lika mogna och förnuftiga som vi, men det är okej, vi kan ”tolerera” dem. Ja, bögarna är ju i största allmänhet lite äckliga, men vi kan ju ”tolerera” dem så länge de skriver roliga låtar och klär ut sig i skojiga kostymer på Pridefestivalen.

”Toleransen” skapar ibland ”förståelse”. Vi ”förstår” svårigheterna att anpassa sig till majoritetssamhället, eftersom vi, majoritetssamhället, är så sofistikerade. Det är inte lätt för de stackars u-landsmänskorna, nej, nej.

Toleransen är majoritetssamhällets äckligaste grimas. Vi reducerar dem vi ”tolererar” till omogna, moraliskt och etiskt svagt utvecklade människor, i stället för att kräva ansvar, betrakta dem som inte är vi som vuxna, reflekterande människor.

Sverige ska inte ”tolerera” invandrare, judar, muslimer, buddhister, HBT, ADHD, IOGT… Sverige ska vara det bästa landet i världen för invandrare. Det ska vara det bästa landet i världen för judar. Det ska vara det bästa landet i världen för muslimer, för kristna, för homosexuella. Sverige ska vara det bästa landet i världen för MÄNNISKOR. Det är så enkelt.

Jag tänker undvika alla minnessändningar i dag. Inte för att jag ringaktar vare sig terrorismen eller terrorismens offer; det är bara det att jag blir så beklämd av själva retoriken. Den halvreligiösa tonen, martyrskapet… De tretusen offren som gav sitt liv för att vi andra ska få leva i demokrati, frihet…
Kriget mot terrorismen har säkert varit nödvändigt. Alla de säkerhetsåtgärder som vi tvingas genomleva när vi barfota håller i våra byxor då vi bältlösa nakenskannas varje gång vi ska ombord på ett flygplan. Det är lite obekvämt, men kanske räddar det liv. Vad vet jag? Det har väl aldrig hänt att ett krig inte märks även bortom fronten.
Lennart Pehrson skriver i sin bok Ni har klockorna — vi har tiden om just vad USA varit beredda att uppoffra i det här kriget. Under andra världskriget infördes planekonomi för att rikta in produktionen på krigsansträngningarna — bara ett fyrtiotal personbilar tillverkades 1943—1945. Hela bilindustrins resurser gick åt för att producera stridsfordon. Och skatterna höjdes. Ransoneringar infördes — kriget märktes på köksbordet.
Dagens krig märks ju också. USA stänger gränserna, inför ett kontrollsamhälle… Nästan allt det vi förknippar med USA – öppenhet, demokrati, liberala friheter — har inskränkts. Det enda som inte rörts är skatterna. USA har enorma försvarsutgifter — och det kanske är rimligt för ett land i krig! Men det är inte rimligt att låtsas att någon annan ska betala. Men kulten av skattesänkningar har blivit det ENDA heliga som inte får röras.
Och där någonstans känner jag att kärnan i min syn på USA tio år efter 11 september ligger. Ett land som alltid varit ett löfte om frihet, har blivit ett land som förlamats av fixeringen vid tax cuts. Tre tusen människor mördades den där tisdagmorgonen… Var det verkligen i kampen för skattesänkningar de gav sina liv?

Nu i september ska den palestinska myndigheten begära att FN:s generalförsamling erkänner Palestina som en självständig stat. Och folk är för eller mot. Men alla – inklusive Israel – talar om en ”tvåstatslösning”. Och det låter naturligtvis bra. Ett Israel och ett Palestina. Två grannländer. Helst i fred med varandra. Ett land för judar, ett för palestinier.
Och israeliska politiker talar gärna om hur bra det vore med en tvåstatslösning. Okej att de kanske uppfattar en lagom stor palestinsk stat som en säck matjord med en flagga på. En tvåstatslösning kommer att innebära ett RESERVAT, och inte en stat. Palestinierna kommer att få sköta sophämtning och kanske i bästa fall en polismyndighet.
Nej, hellre skulle palestinierna kräva annektering. Israel har, trots massivt militärt överläge, misslyckats med att vinna kriget. Det tog Sovjet en fyra-fem år att förvandla ockupationen av Estland och Lettland, Litauen, västra Ukraina och Moldavien till en annektering. Israel har ockuperat västbanken i femtio år utan att lyckas.
En annektering skulle innebära att palestinierna skulle bli israeliska medborgare. Precis som esterna och moldaverna blev sovjetiska. Israel skulle vara tvunget att ge palestinierna rösträtt, rätt att köpa och sälja land och fastigheter, rätt att flytta till Tel Aviv eller Nasaret eller varthelst de nu skulle vilja bo. Och naturligtvis ska judar ha samma rätt, så länge det handlar om lagliga fastighetsaffärer – 5 Mos 19:14: Du skall inte flytta din grannes gränsstenar.
Och då kommer man ju och säger att Israels status som judisk stat skulle hotas. So what, säger jag. Israel måste välja – precis som Sverige – mellan demokrati och ideologi. Sverige kan inte kräva av medborgarna att de är kristna, precis lika lite som Israel kan kräva att medborgarna ska vara judar (en rätt stor andel israeliska medborgare är redan nu kristna eller muslimer eller ateister eller vad som helst).
Kanske är det svårsmält för palestinierna att erkänna sig besegrade efter femtio år av motstånd. Men tanken på En stat, ett folk är föråldrad. Nationalstaten var en återvändsgränd och nationalstatstanken har drivit in världen i krig efter krig under 1900-talet. Upprätta i stället en stat byggd på LAG. Bestraffa gärningsmän som begår brott: det må vara stenkastning eller landstöld, illegala bosättningar eller terrordåd.
En stat, inte två. En stat som bygger på lag, rätt och ansvar. Det skulle fungera.

Hebron. Och naturligtvis är jag den enda som har automatiskt tidszonsomställning på mobiltelefonen, och därmed, naturligtvis, den enda som stigit upp klockan fem på morgonen, i blind tro på att klockan i själva verket är sex.
Stark Palle är ensam i hela världen-känsla över tillvaron. Frukostmatsalen tom, kaffekannorna kalla och torra. Nu får jag sitta här och hänga i en timme!
Resten av det Heliga Landet, utöver jag, alltså, går över till sommartid natten till fredag. Verkar det som.

Hebron. Nu i natt inför Sverige och några andra länder ”sommartid”. Vi har alla våra minnesregler för att försöka förstå hur man ska hantera klockan nu: på sommaren tar man FRAM grillen, alltså ställer man FRAM klockan. Det funkar ändå aldrig. Det är alltid någon som bor i lägenhet som inte använder grillar och som försover sig.
Här råder ännu större kaos. Det är faktiskt lite oklart när de palestinska territorierna inför sommartid – i går natt säger vissa, men ingen är riktigt säker, vissa säger på fredag.
Israel inför sommartid natten till fredag, så under ett par dagar kommer Israel och EU befinna sig i samma tidszon. På något vis.
Egentligen tror jag att tidszonen bara är något som hittats på för att människan ska få låtsas vara herre över tiden. Vi visar våra håriga rumpor mot solen och säger – ha! det är inte du som bestämmer när klockan är tolv. Och så sätter vi oss belåtna med solbrända bakdelar och låtsas att vi har makt.

Hebron. Det regnar. Det har regnat rätt ofta sen jag kom ner i januari, och framförallt har det varit dimmigt. Det är märkvärdigt med dimman här i Hebron, eftersom det kan blåsa hårt och samtidigt vara dimmigt. Och det är konstigt att tänka sig det Heliga landet i taskigt väder. Om det någon gång i bibeln är regn eller storm, så är det Gud som manifesterar sig. Här i Hebron känns det mer som vanligt väder.
Några vackra och varma dagar har vi haft, men mest har det varit ett slags meteorologiskt vänteläge. Lite mulet, lite regn, mycket dimma och blåst.
Men regnet har sina goda sidor. Alla kullarna runt staden är grönskande och fulla med vårlök och vallmo. Med blid och livlig värma åt allt som varit dött, sig solens strålar närma och allt bli återfött.
Men vackrast är nog ordet för vårregnet: i Karl XII:s bibelöversättning: Arlaregnet.