Kategori: Ett och annat

En god vän till mig hittade följande text, om hur mycket pengar en brittisk ambassadör fick av staten i utrustningsbidrag. 4000 pund for outfit.
Och hur mycket är då 4000 pund. I dagens penningvärde är det väl ungefär strax under 50 000 spänn, vilket är rätt hyfsat mycket pengar att köpa slipsar för. Ett par okej kostymer borde man också ha råd till.
Men om vi låtsas att texten ovan är skriven år 1900, så får vi lite andra siffror.

Riksbanken har nedladdningsbar statistik över växelkurser genom tiderna. Vi kan där få reda på att en brittisk pund första januari 1901 var värd 18,21 svenska kronor.

Både Sverige och Storbritannien hade vid den här tiden något som kallades guldmyntfot – det innebar att växelkursen var fast i förhållande till guldpriset. En krona var lika med 0,403 gram guld.

4000 pund, till en växelkurs av 18,21 är lika med 72840 svenska kronor av 1901 års modell. 72840 kronor är lika med 29354,52 gram guld. Alltså bortåt 30 kilo guld.

Guldpriset i dag ligger på 366,84 kronor grammet. 29354,52 gram guld kostar alltså 10 768 412,12. Nästan elva miljoner spänn för att köpa slipsar!

Strängt taget har jag viss förståelse för inledningen på citatet ovan: ”It is not quite apparant” varför man behöver elva miljoner kronor som ny brittisk ambassadör i Frankrike, men men…

PS: En svensk krona 1901 var alltså värd ungefär 147,84. Tänk på det nästa gång ni läser Emil i Lönneberga och de pengar han hanterar.

Två utgiftsposter dominerar i de flesta människors familjebudget: bostad och transporter. Jag undrar om det inte skulle kunna gå att fastställa något slags klassindex utifrån de här båda posternas storlek.

En tvåa på den svenska landsbygden kostar under hundratusen kronor. Vill man bo i Överkalix, Motala eller Trollhättan behöver man inte ta miljonlån för sin bostad.

Jag föreställer mig att man genom att dividera kostnaden för en bostadsrädd och kostanden för en bil kan få ett riktvärde som kan säga någon om klass, kön, kultur.

Lägenhet
________ = Index

Bil

Om jag bor i en lägenhet som kostar 35000 kronor och har en fin bil som kostar 100000, där är det här riktvärdet 0,35. Bor jag i Stockholms innerstad för 2500000 och inte har bil alls – där är riktvärdet 2500000.

Det intressanta med det här indexet är att det ger oss ett slags korrektiv till ett rent penningbaserat klassbegrepp. Bostad har hög prestige i Sverige; bil har låg. Att lägga pengar på en vräkig bil skänker inte ära åt ägaren, på samma sätt som att låna sig fördärvad för en vacker bostad.

Ytterligare forskning får visa huruvida ytterligare faktorer krävs för att finslipa den här modellen.

Imperator och självhärskare.

Jag håller det inte för otroligt att Rysslands föredetta expresident, Vladimir Putin, på ett eller annat sätt kommer att återupprätta kejsardömet i Ryssland. Kanske inte nödvändigtvis med honom själv som kejsare, men med kejserliga institutioner och ambitioner.

Ett kejsardöme skiljer sig från en ”vanlig” stat genom att statsöverhuvudet har en högre rang än en kung eller en president. Det här gör ju också att själva staten liksom uppvärderas. De europeiska kejsardömena hävdade alla en koppling till det romerska riket – Ryssland genom det bysantinska Rom.
Det postsovjetiska Ryssland har ända sedan Jeltsins tid hävdat att landet måste få en särställning bland andra länder. Ryssland är inte ett ”vanligt” land. Att utropa Ryssland som ett kejsardöme vore bara helt enkelt att formalisera detta krav.

Att göra Ryssland till ett kejsardöme skulle också få tyst på allt prat om att landet inte längre väljer statschef på ett demokratiskt sätt. Det gör inte heller Sverige, och det är det ingen som klagar på. Senast vi valde statschef var väl för cirka 200 år sedan, när Jean-Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare.

Skulle Putin själv vilja kröna sig till kejsare? Jag är inte helt övertygad om att han skulle vilja det. Det skulle hota hans ”grabbstatus”. Det skulle inte passa sig för en kejsare att spela pingpong i bar överkropp. Jag skulle då snarare tänka mig att han vill bli riksföreståndare på något vis. Och så släppa fram någon dekorativ herre med fina manér – kanske rentav leta upp någon tillräckligt nära släkting till Romanov-dynastin att sätta på Rysslands tron.

Nästan hela Putins verksamhet har handlat om att att skapa en illusion av makt och myndighet. Att upprätta kejsardömet är en logisk följd av Putins politik.

9 maj firas Segerdagen i de flesta post-sovjetiska länder. Tyskarna kapitulerade 7 maj, och sedan ratificerades kapitulationen 8 maj, och sedan kapitulerade tyskarna igen för Sovjetunionen 9 maj, eftersom de sovjetiska trupperna inte stod under den allierade överbefälhavaren Eisenhowers befäl.

Det är rörande med alla dessa gamlingar, som just i dag står i centrum av all uppmärksamhet. Staten skickar ett vykort och ett presentkort på tårta och brännvin så att man ska kunna fira veteranerna, som ju nu nästan alla är en bra bit över 80. Det har blivit en dag för att hylla de gamla, för de insatser de gjort. Så många som tjänade vid fronten är det ju inte kvar, men det finns ju fortfarande kvar de barn som gömde sig i källarna i Stalingrad, som höll sig undan i skogar och i träskmarker.

Man kan säga mycket om det sovjetiska krigsminnet. Man kan tala i timmar om hur Sovjet – och sedan Ryssland – noggrant undvikit jobbiga detaljer i kriget, som att man under flera år var allierade med Hitler, som att man ”glömt” att man angrep Polen och Finland 1939 och annekterade hela Baltikum och Bessarabien 1940. Man kan tala om övergreppen under kriget, om massvåldtäkter där de sovjetiska trupperna drog fram, om ockupationen av Östeuropa efter kriget.

Det är inget snack om att det ryska krigsminnet är starkt selektivt – vem tvivlar? Och vems krigsminne är inte selektivt? Kom inte och påstå att USA eller Storbritannien inte gärna glömmer vissa episoder av kriget – och åren före.

Seger och befrielse är inte riktigt samma sak. Segern över nazismen gav inte frihet åt alla. Och på många håll – här i Moldavien till exempel – försöker myndigheterna distansera sig från Segerdagsfirandet. Moldaviska armén får inte paradera. Sovjetunionens seger gav inte Moldavien frihet.

Men ska man av politiska skäl missunna de gamla en fest? Och är inte segern över fascismen en fest, även om segern inte gav Europa frihet. Före segern plågades vår kontinent av två terrorvälden – efter segern var totalitarismen reducerad till det av Stalin ockuperade Östeuropa – ja, och så Spanien och Portugal, som genom att hålla sig neutrala under kriget slapp få sina fascistregimer krossade.

Jag kan se meningen i att fira SEGERN. Den var inte Stalins. Den var inte Sovjets, ens. Den var den seger som miljoner människor gav sitt liv för, somliga tvingade, somliga frivilliga – men de SEGRADE. Segern är värd att fira, och de som var med och kämpade är värda en dag i ljuset.

С Днем Победы!

Skönhetsoperationer

Kosmetisk medicin är en storindustri, och som alla storindustrier måste nya produkter lanseras. Ganska länge har till exempel stora bröst varit en eftertraktad produkt, och den kosmetiska skönhetsindustrin har kunnat expandera. Men antalet bröst på jorden är lite begränsat, och man måste hitta på nya fält att erövra – läppar har kommit hårt på sistone, så mängder av unga kvinnor går omkring och ser ut som Kajsa Anka.

Nå, mycket snart kommer den kosmetiska skönhets att behöva erbjuda nya produkter, och min teori är att det nästa kommer att bli estetisk neurologi. Det här är egentligen inget nytt alls, utan ett väl beprövat ingrepp – den klassiska lobotomin, som gjorde bråkiga patienter fogliga med ett välriktat knivsnitt i pannan.

Neurologin har utvecklats och blivit allt mer exakt, och jag kan nästan garantera att det snart kommer att erbjudas kirurgi som gör patienten gladare, mindre argsint, villigare, fogligare, sexigare. Skönhetsneurologerna kommer att kunna erbjuda olika alternativa ingrepp – ”jag vill bli som Uma Thurman i Kill Bill”, ”jag vill bli som Brad Pitt i Fight Club”. En enkel operation, och vilken sur och vresig typ som helst, lämnar kliniken med ett leende på läpparna.

27 plus 27. Det är den tjugosjunde april och det är tjugosju grader varmt. Popplarna är gröna på gatan utanför kontoret. Själva Moldavien firar Moldaviska flaggans dag. Inget björkpollen i luften, för här finns knappast några björkar. Och om femtio minuter är det helg.

Att vara chef är att underordna sig. Man kan vara chefernas chef, överpåvens överhuvuds chefsgeneralissimo – men chefsskap är alltid att vara underordnad. Underordnad själva konceptet av hierarki.
Hierarki är alltid en fråga om att tvinga människor till begränsning. Man förutsätts utföra uppgifter enligt sin tjänsteställning och arbetsbeskrivning. Men man ska helst inte utföra sådant som inte omedelbart ingår i jobbet – även om man nu råkar vara duktig på det.
Fenomenet ”ledarskap” är egentligen samma sak som kollektivism. Att vara, och längta, efter att stiga i graderna i en organisation är att längta efter att ha en roll i kollektivet. Att underordna sig. Generalen är underordnad hela sin armé.
Här någonstans tror jag det finns nycklar till att förstå den svenska ”jantelagen”. Svenskar är kraftfullt fientliga mot hierarkier. Det värsta man som svensk kan göra är att försöka inta en ledarskapsställning. Vi tror helt enkelt inte på kollektiv. Vi vill göra själva. Delegering och fördelning av uppgifter…? Nej, själv är bäste dräng.

I dag är det tjugo år sedan Gottröraolyckan. Och jag var första reporter på plats. Fast jag var egentligen bara journaliststudent, och jag hade just avslutat min praktiktermin på Upsala Nya Tidning. Jag bodde i Gottröra, vilket redaktionen ju visste, och när jag stod i duschen och hörde brandbilarna tuta förbi tänkte jag att det väl var en ladugård som brann. Jag skulle kunna åka och kolla om jag inte kunde ta en bild.
Precis när jag kom ut ur duschen ringde Tiia från UNT – ”Ett flygplan från Arlanda har försvunnit från radarn. Räddningstjänsten misstänker att det har störtat i Gottröra! Kan du åka och kolla om det går att ta bilder? Det här är allt vi vet nu! Vi skickar en reporter och en fotograf härifrån, men det tar ju ett tag innan de kommer fram.”
Adrenalinchock. Jag sprang ut i bilen, och fick med viss möda igång min knarriga Fiat och åkte upp mot det håll dit brandbilen från Rimbo hade åkt. Det var nysnö på vägen, så det var bara att följa spåren, och spana efter rök.
Där var det! Ett par hundra meter från vägen låg vraket på ett gärde. Jag svängde av, körde fram till flygplansvraket och började fota.
Panikslagna brandmän från brandkåren i Rimbo öste skum över vraket. Jag satte igång med att ta bilder, precis som tidningen bett mig. Jag lutade mig in i planet. Tänkte att det måste ha varit väldigt få passagerare, annars borde jag ju ha sett döda.
En finklädd herre stod en bit bort och såg… ja, inte förvirrad ut, men lite frånvarande. Jag tänkte att det förmodligen var någon jourhavande räddningsledare som blivit bortryckt från släktmiddagen eller så. Gick fram och frågade om han just var räddningsledare.
— Nej, jag var med ombord. Det började smälla i flygplanet nästan på en gång, och sedan… Ja, nu är vi här.
En överlevande! Jag hade något år tidigare jobbat som tolk vid jordbävningen i Armenien, och i debriefingen efteråt kunde psykologerna inte nog varna oss för de trauman man kunde skapa om man stressade överlevande. Jag backade undan, och insåg att det verkade ha överlevt ganska många. Nu märkte jag ju att det stod klungor med finklädda människor ute på det här gärdet. Jag ville inte orsaka obotliga psykologiska trauman på folk, så jag höll mig snällt till uppdraget: fotografera katastrofen.
Efter en halvtimme kom de riktiga journalisterna från UNT. Då började ju även riksmedierna komma, och det stod klart att det inte var en katastrof. Det var ett mirakel. Jag var världspressens förste på plats vid en av årets största nyhetshändelser, men jag fattade aldrig vad det var som hade hänt.