Kategori: Ett och annat

World Economic Forum, de där som organiserar det underliga mötet med viktiga herrar i Davos varje år, forskar kring resenäringen. En rapport som publicerades nyligen placerade Island på topplats som världens mest välkomnande land.
Trea från slutet, efter Bolivia och Venezuela, ligger Ryssland.
Nu är det ju EGENTLIGEN inte så dåligt som det låter – WEF bygger siffrorna på en skala på 1-7, där 1 är minst och 7 är högst. Ryssland får 4,98, så man kan ju konstatera att det är rätt hyfsat ändå – Sverige får 6,53, vilket placerar oss på plats 23 på välkomstlistan.

Just det där med den välkomnande attityden har kommit i fokus i den här statistiken. Ryssland hamnar totalt på en 63 plats, även om den vresiga attityden lägger landet i botten. Sverige hamnar nia – en plats vi alltså inte förtjänar om man ser till hur välkomnade besökare känner sig när de kommer hit.

Ryssland har höga placeringar på ett par intressanta områden; framförallt har de många platser som hör till världsarvet. De ligger på 16 plats när det gäller kulturminnesmärken, och fyra för naturmonument.

WEF:s lista konstaterar att Ryssland har svagt utvecklad besöksnäring, men att det finns mycket att se. Men ryssarnas ovänliga attityd skrämmer bort besökarna.

Det här är siffror som förmodligen förvirrar ryssarna. I ryssarnas självbild ingår en övertygelse om att det inget folk i hela världen är så gästfritt som ryssarna. Gästfriheten är lite av grundbulten i hela den ryska nationalkänslan. Att påstå att ryssar INTE är välkomnande – att några nedfrusna islänningar skulle vare MER gästfria…

Men grejen är ju att det WEF mäter, är just INTE gästfriheten, utan hur välkomnande besökare känner sig. De som kommer på besök som turister i Ryssland får ytterst sällan möta någon gästfrihet – de är hänvisade till buttra servitriser och specialdyra biljettpriser för utlänningar till museerna.

Det skulle ju vara roligt om Ryssland kunde dra konsekvenserna av det här, utbilda personal, satsa på hotell och infrastruktur, men det sannolika är att Ryssland kommer att vara lika fritt från gäster, som ryssarna är gästfria.

I helgen var jag i S:t Petersburg. Delvis för att kunna komma åt ett tidningsarkiv för ett reportageprojekt. Jag behövde läsa Maksim Gorkijs Novaja Zjizn från sommaren 1917.
Jag hade tagit reda på hur man gör för att få tillgång till tidningsarkivet vid det ryska nationalbiblioteket i Petersburg, men jag var ändå rätt skeptisk. Ryska arkiv tenderar att ha en hel del byråkrati som en skyddande hinna.
Det var därför trevligt att upptäcka att allt var enkelt och effektiv. Jag behövde bara fylla i ett litet formulär, så fick jag ett lånekort. Och sedan kunde jag knata bort till själva tidningsarkivet, där det tog dem ett par minuter att plocka fram tidningarna jag behövde – två stora lägg med gulnande, sönderfallande tidningar. Och sedan var det bara att sätta sig ner och bläddra:

Och under några timmar satt jag, sommaren 1917, och läste de senaste nyheterna från fronten, från de ändlösa förhandlingarna i Petrogradsovjeten, från kommittéer och kommissioner. Jag läste dagsvers av Majakovskij och krönikor av Gorkij; debattartiklar av Trotskij, genmälen från Kerenskij. Nyheter om att tsarfamiljen flyttats från Tsarskoe selo. Magiskt.
Och sedan gick jag ut i snålblåsten i aprilkylan vid Fontankafloden och försökte minnas att det var nutid.

Ja, kamrater, jag knagglar vidare genom Engströms litterära produktion. Då och då häpnar jag över något som är väldigt bra, men oftast känner jag att det han skriver är närmast förfärande poänglöst. Man förstår begreppet brödskrivande när man läser Albert Engström. Mannen var känd, populär och hans böcker var garanterade en god upplaga. I årtionden var han chefredaktör för humortidningen Strix och hans skämtteckningar och ”gubbar” var uppskattade och eftertraktade. Karln skrev för att upprätthålla sin rock´n´roll lifestyle
Det har väl framgått att jag inte är fruktansvärt fascinerad av hans rospiggar och Smålandsbönder, men jag är lite imponerad av honom som reseskildrare. Han har en känsla för detaljer och scenerier, han låter sig förtjusas och hänföras, försöker inte vara blasé och världsvan. I Till Häcklefjäll reser han till Island, och det är en resa jag också vill göra. I Moskoviter besöker han Sovjet ungefär samtidigt som Tintin. I Med Kaaparen till Afrika besöker han södra Afrika, och även om boken innehåller åtskilligt som i dag är oaptitligt och rasistiskt, så är den full av lockande bilder av stadsliv och natur.
Jag har sagt det förr – Engström är en scenograf, men inte en dramatiker. En resa ger hans berättelser en dramaturgi som han annars inte behärskar. Och plötsligt blir det riktigt bra.
Har passerat hälften nu. Just nu håller jag på med en av de trista samlingarna av ”roliga” kåserier, men hans bok om Gotska sandön kommer allt närmare. Den ser jag fram emot.

Nu är det så här med Ryssland, att det börjar bli dags att sluta tjata om Sovjet. Putin har inga som helst planer på att ”återskapa Sovjetunionen”. Putin är inte intresserad av att damma av kommunismen som ideologi och partiet som organisation. Putin är en auktoritär ledare som inbillar sig att han begriper vad som är bäst för Ryssland. Det är illa nog.

Putin talar ofta om något som kallas ”maktvertikalen” – вертикаль власти. För de flesta utlänningar låter det här lite fånigt, men för honom och för de flesta ryssar är det ett rimligt koncept. På engelska skulle man antagligen säga ”Chain of Command”. Det Putin är ute efter med sin auktoritära stil, är att skapa en beslutsgång. Ett beslut som fattas ska implementeras. Om parlamentet stiftar en lag, ska ju någon se till att lagen följs. I de flesta länder utgår vi från att lokala befattningshavare själva tar till sig lagstiftning. I Ryssland gör ingen något om inte beslutet har runnit ner genom maktvertikalens hela filtersystem.

I Sovjet var den här maktvertikalen partiet. I Ryssland – Putin. I det kejserliga Ryssland – kejsaren. De här tre, på ytan vitt skilda styrelseskicken, har alltså strängt taget samma form. Starkt centraliserade strukturer där lägre stående befattningshavare aldrig gör något utan instruktioner från högre nivåer.

När Putin talar om ”stabilitet”, så menar han alltså en väldigt hög och ranglig struktur. Ett korthus av befattningshavare. Högst upp sitter han och balanserar. Och på samma sätt som Sovjetunionen och Kejsarryssland, så garanterar Putin genom sin maktvertikal att framtida statshaveri. Det kommer att ske, inte på grund av ”Väst” eller ”judarna” eller ”kapitalet”, utan på grund av Putin – Rysslands farligaste fiende.

En helg i Petersburg är välgörande. Jag hade anledning att åka till denna världens vidunderligaste stad, och insåg hur mycket Piter betyder för mig. Jag hittar förbluffande väl i den här staden, men finner ständigt nya platser, genvägar, gårdar, hörn, kaféer. Underbart.
Och om nätterna klapprar hästskor mot gatsten och asfalt. Då kommer alla ryttarinnor fram, som ju omöjligen kan rida på dagen i trafikkaos och trängsel. Jag har aldrig sett en stad där det är så mycket hästar som Petersburg, och det är lätt att tänka sig vilket fruktansvärt oväsen det måste varit för hundra år sedan.

Ända sedan 1982 har jag bott i södra Sverige – i Uppsala, Solna, Stockolm ett litet tag, Uppsala igen, Gottröra, Uppsala igen, Östhammar en stund, Enköping och nu – Norrtälje. Stockolm är den heta gröt jag liksom på kattvis gått runt i trettio år. Fast jag bott så nära och i största delen av den här tiden jobbat i Stockolm, har jag aldrig känt mig hemma där. Jag hittar illa, känner få i Stockolm. Har ingen aning om var platser som Kärrtorp och Fredhäll ligger. Hässelby och Midsommarkransen är begrepp lika tomma på innehåll som, säg Canberra eller Bogotá.

Jag är Stockolmsanalfabet. I går gick jag i den där tunneln mellan Sveavägen och Birger Jarlsgatan för första gången i mitt liv. Varför spelas inte alla världens rockvidoeos in i den tunneln? Eller videokonstinstallationer om ångest? Hade jag varit Edvard Munch hade jag valt tunneln som scen för Skriet. Cyklister som vet vart de ska, fotgängare med benkoll. Och så jag, vilse i en gul tunnel med två ändar.

Jag upptäcker praktiskt taget dagligen att det pågår ett slags liv i Stockolm som jag inte har en aning om: med matskryt och latte och köksrenoveringar, biltullar. Och det här är liksom normen plötsligt, och jag fattar inte vad som pågår. När blev det normalt att ha mjölk i kaffet??? När blev chili con carne omodernt?

Nej, Stockolmsgröten är fortfarande för varm. Den är inte min gröt. Men hemligt lockande ändå.

I morgon är det kvinnodagen, och grattis alla kvinnor på er dag! Hurra, hurra.

Jag tänker inte skriva så mycket om det här, utan i stället gör jag mitt vanliga trick – jag bildgooglade 8 mars på svenska och på ryska, och låter känna sig grattade på lämpligaste sätt! Och choklad och blommor strider inte mot jämställdheten, det vill jag ha sagt!

I dag är det sextio år sedan Josef Stalin dog efter några dagars dödskamp. Han dog en sorglig, patetisk död, slagrörd på golvet i sitt eget residens. En man som lät mörda miljoner dog ynkligt i nedpissade byxor. I timmar låg han på golvet eftersom ingen tordes störa diktatorn. När han äntligen fick vård vågade ingen läkare vidta några åtgärder – ingen ville bli den som fattade beslutet om insatser som kanske skulle leda till STALINS död. Politbyrån kastade sig omedelbart in i en maktkamp medan diktatorn var döende, så läkarna fick hålla liv i liket några dagar tills det var avgjort vem som skulle ta över.

Många vill att Stalin ska ha blivit förgiftad. Det passar oss bättre, vare sig vi hyllar eller hatar honom. Vi vill liksom att en fruktad man ska dö för att någon vill hans död.

Men jag tror att Stalin dog, 73 år gammal, en vanlig, ensam, sorglig, ynklig, plågsam död. Inget historiskt eller heroiskt. Bara en död.