I dag är det sextio år sedan Josef Stalin dog efter några dagars dödskamp. Han dog en sorglig, patetisk död, slagrörd på golvet i sitt eget residens. En man som lät mörda miljoner dog ynkligt i nedpissade byxor. I timmar låg han på golvet eftersom ingen tordes störa diktatorn. När han äntligen fick vård vågade ingen läkare vidta några åtgärder – ingen ville bli den som fattade beslutet om insatser som kanske skulle leda till STALINS död. Politbyrån kastade sig omedelbart in i en maktkamp medan diktatorn var döende, så läkarna fick hålla liv i liket några dagar tills det var avgjort vem som skulle ta över.
Många vill att Stalin ska ha blivit förgiftad. Det passar oss bättre, vare sig vi hyllar eller hatar honom. Vi vill liksom att en fruktad man ska dö för att någon vill hans död.
Men jag tror att Stalin dog, 73 år gammal, en vanlig, ensam, sorglig, ynklig, plågsam död. Inget historiskt eller heroiskt. Bara en död.