Författare: per.enerud@gmail.com

”Hårda tag” är ett slagord lata människor använder för att låtsas beslutsamhet och ledarskap. Hårda tag mot brottsligheten – och saken är löst. Hårda tag mot Hamas – och problemet är ur vägen. Allt kan, säger de lata, lösas med hårda tag.

Så vad är ”hårda tag”. Mer poliser, tyngre vapen, längre straff är kanske de vanligaste kraven. Men inget, vare sig i forskning eller konkret erfarenhet, styrker testen om att hårdare straff minskar brottsligheten. Till ”hårda tag” kan man ju också höra generaliseringar gentemot sociala grupper: förbjud ungdomar från att vara utomhus utanför skoltid. Släpp inte in svarthåriga i landet. Förbjud islam. Sådana ”hårda tag”.

Kanske ska vi också lägga till de ”hårda tag” som Israel tar till för att bekämpa terrororganisationen Hamas. Västbanken och Gaza har befunnit sig under israelisk militär ockupation sedan 1967 och, det måste nog sägas, utsatts för ganska många slags hårda tag sedan dess. MEN också – sociala insatser. Israel har under hela ockupationen till exempel drivit skolor för palestinierna, vilket fått till följd att läskunnigheten på de ockuperade områdena är högre än i de flesta arabstater. Fram till den första intifadan 1987 arbetade huvuddelen av palestinierna i Israel utanför de ockuperade områdena. De vägspärrar och murar som är en skrämmande syn i dagens Israel/Palestina fanns inte. Allt detta är en del av de ”hårda tag” som vidtogs för att få stopp på det palestinska motståndet.

Jag vill påstå att ”hårda tag” är åtgärder för att slippa vidta åtgärder. ”Hårda tag” är en illusion av verksamhet.

Israel kontrollerar slagfältet totalt i kriget mot Hamas i Gaza. Det finns inget som begränsar den israeliska militärens rörelsefrihet. Inte i dag, inte i går. Israel kontrollerade slagfältet totalt även i kriget mot Hizbullah i Libanon 2006.

Men grejen är att vare sig Hizbullah eller Hamas bryr sig om det här. Deras mål är inte seger. Deras mål är martyrium. Deras ideal är att ge sitt liv för motståndet. Hamas kontrollerar redan Gaza. Man kan hävda att Gaza befinner sig under blockad, men Gaza har gräns mot Egypten och skulle kunna förhandla fram leveranser av exakt vad som helst med den egyptiska regeringen. Ändå förutsätts Israel leverera energi, livsmedel, vatten till Gaza. Området befinner sig tekniskt sett fortfarande under israelisk ockupation; den palestinska myndigheten har givits vissa administrativa funktioner inom ramarna för ockupationen, ungefär som en lokal polismakt kan få tjänstgöra som ordningspolis under en utländsk ockupation. De facto är Gazaremsan en självständig stat under Hamas kontroll.

Målet för Hamas attack 7 oktober var uppenbarligen aldrig att besegra Israel. Inte att ta kontrollen över något strategiskt objekt eller någon viktig resurs. Målet var att döda civila och att provocera fram ett israeliskt svar. Ju hårdare svar, desto bättre. Israel agerar precis som förväntats, helt enligt den dramaturgiska modell Hamas eftersträvat. Och Hamas försöker inte ens försvara sitt territorium. Själva vitsen med Hamas krigföring är att få så stora egna förluster som möjligt. Maximera martyriet.

Israelerna hatar inte palestinier, men är rädda för dem. Palestinierna är inte rädda för israeler, men hatar dem. Israelerna tenderar att uppfatta palestinierna som ett slags smitta som man genom sanitära medel kan undvika. Palestinierna reducerar israelerna till en mytologisk fiende som berövat dem på något de aldrig haft.

Rädslan präglar Israels politik; hatet – palestiniernas. Israel bygger högre murar, försvårar vardagslivet i det ockuperade området, minskar människornas rörelsefrihet. En palestinier kan stå vid Nablus på berget Gerisim och se havet skyskraporna i Tel Aviv, men aldrig få resa dit. Israel representeras av närvarande soldater och ett ofattbart välstånd som är inom synhåll men för alltid utom räckhåll.

Rädslan och hatet skapar identitet. De rädda israelernas ”hårda tag” skapar en illusion av trygghet; de hatfulla palestiniernas – en illusion av motstånd. Det här passar alla. Ingen behöver ta ansvar för vad som händer sedan. När kan Israel säga att Hamas besegrats? När kan palestinierna säga att de befriats?

Kampen måste vara en annan: kampen för den enskilda människans trygghet, värdighet och rättigheter. Det här är ett svårare mål att uppnå än seger över ett beväpnat terrorgäng eller rätten till en egen stat. Då är det lättare att ta till ”hårda tag” och veta att kampen är evig.

Häromdagen frikändes en person som greps i november i fjol, misstänkt för spioneri. Mannen och hans fru greps under ganska dramatiska former i en gryningsräd med helikoptrar och allt. Inget konstigt med det – det fanns fog för att göra gripandet snabbt och inte ge möjlighet att förstöra bevis.

Och tingsrätten konstaterar att allt som framkommit i förundersökningen stämmer: mannen har använt falska identiteter och hjälpt ryska företag och myndigheter att få tag på information och teknologi som Ryssland inte ska ha tillgång till under sanktionsregimen. Mannen har samarbetat med Rysslands militära underrättelsetjänst; det fastslås i utredningen. Ändå frias han. Eftersom det han gjort inte är spioneri. Han har inte utfört det brott han åtalats för, konstaterar domstolen.

Om jag kör för fort och åtalas för svartbygge kan jag inte fällas för det. Om jag stulit en bil och åtalas för skattebrott kan jag inte fällas för det. Jag kan vara skyldig till alla möjliga brott och förbrytelser, men en domstol kan bara fälla mig för det som åtalet gäller. Det är liksom kärnan i rättsstaten.

Att den här mannen frikänns betyder inte nödvändigt att han är oskyldig, det betyder bara att rättsväsendet har fungerat som det ska. Att åklagaren varit dålig på att formulera ett åtal som passar ihop med det som utredningen faktiskt bevisat. Vi kan ha alla tänkbara åsikter om det olämpliga i en enskild på olika sätt försöker hjälpa Ryssland att få tillgång till information och teknologi, precis som vi ska granska pursvenska, patriotiska företags plötsliga exportframgångar i Kazakstan etc.

Och är lagarna illa skrivna, så måste vi gå igenom hur de kan skärpas.

Jag tycker att det är underbart att den här mannen frikänns. Inte för att jag sympatiserar med vad han gjort (och kanske gör), utan för att det visar att vårt rättssystem fungerar som det ska. Rättvisan är blind och ska vara blind. En misstänkt ska dömas (eller frikännas) för brott på bevisning, och inte på grund av våra sympatier (eller antipatier). Vi ska inte ha ett rättssystem där domstolarna anpassar åtalspunkterna efter politiska konjunkturer.

Och åklagarsidan kan mycket väl överklaga, vässa åtalet, leta upp ytterligare bevis. Det är rättsstatens metoder. Frikännandet är inte en manifestation av ”svensk naivitet”, utan av vår tilltro till rättsstatens principer.

Många av dem som skriker sitt hat mot staten Israel försäkrar att de inte är emot judar, utan bara emot staten Israel. De är alltså inte antisemiter; de är antisionister, och det får man vara. Tycker de.

Men antisionismens grundtanke är ju inte att de är kritiska mot staten Israel, utan kritiska mot att staten Israel överhuvudtaget existerar. From the River to the Sea; Palestine Will be Free. Det här är inte kritik mot staten Israel. Det är inte ens hävdande av en tvåstatslösning – det är ett krav på att det inte ska finnas ett Israel någonstans mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Okej, skulle man kunna tänka sig att judar får bo kvar i ett Palestina utan Israel? Nej, det vore knappast tänkbart. Slagordet innebär att alla judar ska fördrivas. Det är antisemitism.

Före första världskriget var den dominerande judiska politiska rörelsen uttalat fientlig mot sionismen. Världens största judiska rörelse hette Bund, och i en av Bunds kampsånger beskrevs sionismen som ännu ett försök att stänga in judarna i ghetton.

We’ve heard this old story before from our enemies
“A ghetto for the eternal Jew!”

Bund organiserade judiskt motstånd mot pogromer i Ryssland i början av 1900-talet, och fortsatte motståndet under åren före och under andra världskriget. Deras krav var rättigheter för judar här och nu. Inte där och sen, som den sionistiska rörelsen. Andra världskriget, Förintelsen, visade att kravet var omöjligt att förverkliga. Judisk överlevnad, judarnas rättigheter kunde inte anförtros andra.

Staten Israel bildades, under hårt motstånd, inte från palestinierna till en början, utan från de brittiska makthavarna i Palestina. Stalins Ryssland försåg den judiska motståndsrörelsen med vapen och politiskt stöd. Det finns en mytologi som odlas i framförallt vänsterkretsar att staten Israel grundades av de västliga staterna för att garantera en kolonial kontroll över området. Sanningen är att västmakterna på alla sätt försökte bekämpa etablerandet av en judisk stat i Palestina – det fanns en utbredd skräck att en sådan stat skulle bli ett fotfäste för sovjetisk imperialism. Inte minst på grund av att den judiska motståndsrörelsen i hög grad bestod av östeuropeiska judar med en bakgrund i just Bund, en socialistisk, revolutionär rörelse.

Staten Israel var inte en ”gåva” från västvärlden, en ursäkt för att inget gjordes för att stoppa Förintelsen. Judiskt motstånd skapade staten Israel.

Den judiska stat som sedan grundades var starkt sekulär och hade från första början ett starkt element av palestinier och andra muslimska folk. Tjerkesser, bosnier etc. Medborgerliga rättigheter i staten Israel var inte kopplade till judisk identitet. Israel var judarnas stat, men inte en stat endast för judar.

Det finns all anledning att kritisera israeliska politiker och all anledning att granska historiska övergrepp; palestinierna har all rätt att göra motstånd mot ockupationen, men att beskriva kidnappning och barnamord som ”motstånd” är oacceptabelt., och att ifrågasätta den israeliska statens rätt att existera – det är antisemitiskt, oavsett om man väljer snällare ord och gömmer sig bakom täckord. Rasism är rasism, till och med om man talar om ”främmande kultur” och hur rasisterna nu brukar formulera sig.

Palestiniernas rättighet är inte kopplade till deras rätt att ha en stat. Det finns inget i folkrätten som säger att varje folk har rätt till en nationalstat, men hela folkrätten genomsyras av kravet på att varje människa, oavsett etnisk, religiös, social eller sexuell identitet har lika rättigheter var hon än bor.

Det finns tre missuppfattningar i synen på nästan alla konflikter:

1. Ljusets riddare kämpar mot mörkrets marodörer
2. Alla är lika goda kålsupare
3. Det krävs en tredje ståndpunkt

Den första teorin föreställer sig att den sida jag sympatiserar med aldrig kan göra något fel, medan motståndaren aldrig kan ha något mänskligt drag. Vi kan se, till exempel, hur ryska soldater kallas ”orcher” och israeliska attacker mot Gaza beskrivs som ”folkmord”. Vi kan vända på brädet och se hur de ukrainska soldaterna beskrivs som ”nazister” och varje form av stöd till det palestinska folket uppfattas som ett stöd till ”terroristerna”. Här finns ett ”vi” som står mot ett ”dem”, och var och en som inte är omedelbart inblandad i konflikten, men som ändå vill följa den, tenderar att göra allt för att komma på vi-sidan.

Den andra teorin bygger på att alla är skyldiga, och därmed blir ingen skyldig. Konflikten är i sig meningslös, gubbar som bråkar, enfaldiga utlänningar som inte förstår sitt eget bästa. Här sorteras alla parter in i de-facket.

Kålsuparteorin brukar som regel leda till just tanken på en ”tredje ståndpunkt”. En föreställning med en stark vi-känsla – vi, som förstår bättre än alla andra. Vi svenskar, till exempel, som inte drivs av fånig patriotism eller missriktad idealism; vi, som kan se igenom propagandan. Vi som är smartare än både palestinier och israeler, ryssar och ukrainare. Och framförallt amerikanerna.

Alla dessa perspektiv är fel. I Ukraina finns det en angripare och en försvarare. Ryssland har inlett ett brottsligt angreppskrig mot Ukraina, en neutral stat som har rätt att försvara sig, söka allianser och bör få ta emot allt tänkbart stöd, ekonomiskt, politiskt, militärt. Befriar det här Ukraina från ansvar för misstag som görs under krigsinsatsen? Gör det ryska angreppet ryska folket till själlösa odjur – orcher – som inget annat vill än mörda och stjäla toalettstolar? Nej och nej.

Är Israel en – för att citera en svensk politiker – en terrorstat, för att den använder militärt våld mot en terrorgrupp? Lider civilbefolkningen i Gaza mindre av fasorna under beskjutning, eftersom det är en demokratisk stat som skjuter? Nej och nej.

Det som fått mig, i båda de här konflikterna, att tydligt ställa mig på Ukrainas och Israels sida, är att båda länderna representerar politiska system där den enskildes trygghet, säkerhet och rättigheter står i centrum, och både Ukraina och Israel angrips av en angripare med helt andra politiska motiv. I Rysslands fall – en sjuklig föreställning om ”storhet”, i Israels – en lika sjuklig föreställning om en andlig, religiös överlägsenhet. Israel och Ukraina strider för människans rätt att vara den hon vill; Hamas och Kreml strider för äran. För Hamas och Kreml är döden idealet, martyriet. För Ukraina och Israel – livet.

I de här båda konflikterna är det Ryssland respektive Hamas som är angriparen. Båda angreppen möts med militärt våld från Ukraina, respektive Israel. Både Ryssland och Hamas har under hela konflikten noggrant valt att angripa civila mål, medan vi vet att Israel och Ukraina sparar kulorna för att angripa de militära målen. Kreml och Hamas bejakar våldet, hyllar våldet; vi ser inget sånt från Ukrainas eller Israels sida.

Hamas och Kreml håller Palestinas respektive Rysslands folk som gisslan. De accepterar inte opposition, de vill inte folkens välfärd. Ukraina och Israel ska granskas, ifrågasättas och kritiseras, men vi måste stödja deras rätt att försvara sig. När vi väljer sida får vi inte tystna.

Tanken på att upprätta en palestinsk stat i Mellanöstern bygger i någon mån på en föreställning om att alla folk har rätt att ha en stat. Att ett folk endast kan förverkliga sig själva när de kan samlas till en [etniskt homogen] nationalstat. Och att det här är något som en folkmajoritet helst vill. Svenskar kan bara vara svenskar på riktigt om vi har ett eget land, med ett eget flygbolag, berömt ölmärke och framgångar i fotboll, och andra nationalstatsregalier.

Eftersom ”vi” i det vita väst har nationalstater, utgår vi i det vita väst att alla människor först och främst vill ha nationalstater, precis som vi. Vi grundar föreställningen på våra egna fördomar. Vi trivs bra med att bo i Sverige, Frankrike och Spanien, och utgår från att ”de” vill ha en stat, och bli som vi. Vi kan liksom inte tänka på ett annat sätt.

Men ingen har någonsin frågat det palestinska folket om det vill ha en stat. En egen stat, en nationalstat. Varför har vi nöjt oss med att acceptera utsagor från olika elitgrupper som sagt sig företräda folkviljan? Kanske för att det varit bekvämt: en bildad elit som talar ”vårt” språk och förklarar vad infödingarna tycker.

I princip har endast ett demokratiskt val genomförts i Palestina, och då talar vi om de områden som fick ett långtgående självstyre inom den israeliska ockupationen genom Osloavtalet. Det här valet hölls 2006, och blev en chock för det parti som förhandlat fram självstyret: Fatah, PLO:s politiska gren. Fatah fick 41 procent av rösterna, mot 44 för Hamas. Och Hamas var inte ens intresserat av en palestinsk stat – deras mål är ett globalt muslimskt kalifat.

Fatah valde att strunta i valresultatet och behålla makten. Det här ledde till ett palestinskt inbördeskrig där Fatah helt tog kontrollen över Gaza, och Fatah i stort sett kunde behålla kontrollen över Västbanken. Och det roliga är att ”vi i väst” tyckte det var ganska bra att demokratin ignorerades, eftersom det var de snälla som ignorerade demokratin.

Ungefär som drygt tio år tidigare, 1993, när demokraten Jeltsin med våld behöll makten genom att skjuta ett oppositionellt parlament i brand. Ukraina genomlevde ungefär samma politiska kris ungefär samtidigt, men den ukrainske presidenten Kravtjuk valde att avgå i stället för att hävda demokratin med våld.

När vi inbillar oss att det palestinska folkets högsta önskan är en egen stat, då faller vi i samma fälla som när vi inbillar oss att Putin har ett brett, folkligt stöd i Ryssland. Putin har aldrig deltagit i ett val där det funnits en opposition. Det ryska folket har aldrig fått uttala sig om Rysslands politik.

Det palestinska folket har aldrig fått uttala sig om palestinsk politik. De har representerats av en privilegierad elit, bosatt utomlands. En elit som ständigt sökt alliera sig med lämpliga stormakter för att uppnå sina mål: de allierade sig med britterna under mandatet. Storbritannien förde öppet krig mot judiska bosättare omedelbart efter andra världskriget. Koncentrationslägerfångar stred mot brittiska soldater. De allierade sig med Sovjetunionen under kalla kriget. Nu har de palestinska eliterna sökt sig till Iran och Ryssland för stöd. Och fortsätter att skita i vad palestinierna vill.

Och ”vi” i väst projicerar vår västliga fosterländskhet på det palestinska folket och inbillar oss att vi vet vad det vill.

Jag tycker det är viktigt att minnas att demokratin inte är ett statsskick, utan ett sätt vi människor förhåller oss till varandra. Demokratin är inte, i första hand, rösträtt och deltagande i beslutsprocesser etc, utan en relation mellan människor. Vi är du och jag med varandra. Det finns inget ”de” i demokratin.

Det är också viktigt att minnas att varenda rättighet vi har i vårt land, är en rättighet som vi fått efter att ha kämpat för den. Vi fick inte allmän och lika rösträtt för hundratvå år sedan; vi tog den, efter kamp och efter hårt motstånd från staten, från makthavarna, från politikerna.

Ingen har givit oss pensionsrätt eller barnbidrag; det är något vi kämpat oss till.

När demokratin hotas, så är det vår plikt att kämpa emot. Det är inget som staten eller beslutsfattarna eller Myndigheten för psykologiskt försvar ska göra. Skyddet av våra rättigheter, vem som än hotar dem, är vår plikt.

Demokratin är alltid i opposition. Demokratins själva essens är kritisk, ifrågasättande, men aldrig avståndstagande. Den gömmer sig aldrig bakom auktoriteter eller profeter eller ”saken”, aldrig bakom majoriteter och aldrig bakom fördomar och ”sunt förnuft”. Den tillåter mig ha en annan åsikt, ha fel, missförstå och ger mig rätten att korrigera mina misstag. Den går aldrig i takt och pekar aldrig finger. Den är en utsträckt hand, men aldrig en knuten näve. Den är min respekt för dig, och din respekt för mig. Föraktet, förlöjligandet och förminskningen är demokratins fiender.

Demokratin vägrar tystna. När demokratins fiender verkar segra, fortsätter den att viska tills viskningarna hörs över hela världen.

Demokratin dör när vi börjar kalla medmänniskor för ”de”. Och då är det vi som dödar den. Demokratin är vår, och det är vi som kan döda den.

För mig som är demokratisk socialist är det svårt att förstå den entusiasm för en tvåstatslösning i Palestina, som vissa representanter för vänstern uppvisar. Hela konceptet med en tvåstatslösning, ända sedan det presenterades i FN:s delningsplan 1947, bygger just på etnisk rensning. Judar här; palestinier där. Den här tanken var politisk mainstream under första halvan av 1900-talet, och ett nyckelelement i kolonialismen.

De vita, europeiska folken skulle lösa etniska motsättningar genom att hålla bråkande infödingar isär. Britterna försökte skilja Indiens hinduer från muslimerna genom att skicka muslimerna öster och väster – till det som senare blev Pakistan och Bangladesh, medan hinduerna blev kvar i mitten. Efter första världskriget tvångsflyttades de pontiska grekerna med Nationernas förbunds godkännande bort från den nya staten Turkiet. Efter det palestinska upproret 1936 flyttades den judiska befolkningen i Palestina bort ifrån arabiska städer som Hebron och Nablus. Fördrivningen av palestinierna 1948, ”nakba”, sammanfaller i tid med tvångsfördrivning av hela folk från Karelen och östra Tyskland, för att nämna ett par exempel.

Den palestinska befrielsekampen formuleras ofta som en kamp mot kolonialismen. Israel är, i den här logiken, ett instrument för en västlig kolonialism där palestinierna är offer. Lösningen är avkolonialisering och upprättande av nya nationalstater, ett koncept som i socialismens historia alltid uppfattats som en repressiv funktion.

Kolonialismens brott är väl dokumenterade, men avkolonialiseringen har ganska sällan lett till välstånd och trygghet för de folk som befriats från utländska imperialiststaters förtryck. Frigörelsen från de utländska härskarna har antingen lett till upprättandet av inhemska förtryckarregimer eller till nya utländska imperialiststaters förtryck. Med få undantag har självständigheten endast inneburit nytt våld åt folkflertalet i de nya, självständiga staterna. Det här är en av imperialismens konsekvenser.

Den vänstersocialistiske borgmästaren i Stockholm, Carl Lindhagen, formulerade ett slagord som ofta citeras: ”Alla folks frihet; hela världens fred”. Lindhagen var övertygad internationalist, föraktade fosterländskhet och nationalism. Folkens frihet låg inte i etniska nationalstater, utan i medborgerliga rättigheter.

Det är kanske tid att börja tala om en post-avkolonialisering? Folkens frihet ligger inte i olika fosterländska nationalstatsprojekt, oavsett om vi talar om Sverige eller Palestina. Utan om vår rätt att vara vilka vi vill, oavsett var på jorden vi bor. Palestinier ska ha alla mänskliga rättigheter, oavsett om de bor i Gaza City eller Vasastan.

Föreställningen om etniskt enhetliga nationalstater är en fosterländsk fantasi. Endast människor har rättigheter, och dessa rättigheter ska garanteras för alla överallt. Detta borde vara en självklarhet för varje demokratisk socialist.

Att göra motstånd mot en förtryckare är en rättighet, men det finns inget som berättigar det våld vi bevittnar från Hamas. Om jag utsätts för våld, har jag rätt att slå tillbaka; om jag bevittnar ett övergrepp, så har jag rätt, kanske till och med skyldighet, att ingripa. Men det våld vi ser, det våld som dokumenterats, är inte motstånd. Kidnappning är inte motstånd. Våld mot barn är inte motstånd. Hamas har noggrant undvikit att angripa israelisk militär eller polis, utan väljer att angripa dem som inte kan försvara sig. Detta är inte motstånd. Det är våld.

Och det ska inte heller kallas för ”terrorism”. Den ena sidans terrorister är den andra sidans frihetskämpar. Våldet från Hamas är bara våld. Brottslighet. Det finns inget som helst element av motståndskamp i det här våldet. De är vanliga brottslingar; Hamas är vanliga, möjligen ovanligt välbeväpnade, gängbrottslingar. Det demokratiska samhället kan bekämpa brottsligheten med polis och rättsväsende för att garantera säkerhet och rättigheter åt alla. Alla.

Jag har vid några tillfällen refererat till en svensk diplomat, Stellan Bohm (1913 – 1984), som under större delen av sin karriär var svenska UD:s expert på Sovjetunionen. Bohm var nationalekonom, och värvades till UD efter att ha skrivit en bok om Sovjets ekonomi 1945. I boken försöker han reda ut hur det kommer sig att Ryssland kunde öka sin industriproduktion under andra världskriget, trots att de stora industriområdena i landet bombats sönder eller befann sig på ockuperad mark. Alla experter i väst (och Tyskland) hade utgått från att den ryska industrin var ineffektiv och inte skulle klara kriget. Ändå gjorde den det. Sovjet fick ett enormt bistånd från de andra allierade, men det var den egna produktionskapaciteten som var avgörande.

Bohm efterlämnade ett manus till en bok som aldrig givits ut: ”Cold War Diaries”. Hans anteckningar från möten med ryska och internationella ledare, sovjetexperter från hela världen och svenska politiker. Anteckningarna täcker tiden från 1947 till 1979, när Bohm gick i pension. Manuset håller på att bearbetas vid historiska fakulteten på Stockholms universitet i serien Sverige under kalla kriget.

Ett stående tema i boken, nästan från första sidan, är problemet med vad Bohm kallar ”katastrofteorin”. Föreställningen om att Sovjet/Ryssland står på randen av en katastrof och att ”vi” bara behöver vänta lite så kollapsar landet av sig själv. Den här tanken fick stort genomslag under åren omedelbart efter andra världskriget, då varje Rysslandsbesökare kunde bevittna bottenlös misär, grasserande gatubrottslighet och totalt kaos på alla nivåer. Industrin var sönderskjuten efter ett långt krig. Samtidigt var Sovjet diplomatiskt oerhört aggressivt, vägrade avbryta mobiliseringen av soldater utomlands och organiserade statskupper i grannländerna. Västdiplomater i Moskva manade till tålamod: Ryssland kollapsar snart. Det här är essensen av det berömda ”långa telegrammet” av den amerikanske diplomaten George Kennan från 1946. Kennan är i telegrammet övertygad om att det ryska folket inte kommer att acceptera förtryck och fattigdom, och att Sovjetsystemet kommer att kollapsa av egen tyngd.

Föreställningen om denna snart förestående kollaps hängde med rätt länge. USA var lugnt övertygade om sitt teknologiska och militära övertag – det skulle ta årtionden innan Ryssland hade ett fungerande atomvapen, men redan 1949 genomförde Sovjetunionen en första provsprängning. 1953 hade man sprungit förbi USA och utvecklat en vätebomb. 1957 sände Sovjet upp en fungerande satellit. Ryssland hade lyckats utveckla jetplan för flygvapnet långt tidigare än alla bedömare väntat sig. Ändå kunde varenda besökare i Moskva se misären och svälten, förfallet och ineffektiviteten med egna ögon.

Katastrofteorin fanns hela tiden närvarande i rapporteringen om Sovjetunionen under Kalla kriget. När Stalin dog 1953 var det närmast en självklarhet att ett inbördeskrig skulle bryta ut, och så skulle problemet med det aggressiva Ryssland vara löst.

Parallellt med katastrofteorin löpte tanken på ”dominoteorin” – att det sovjetiska systemet skulle vara överlägset diplomatiskt och politiskt och kunna fälla västvänliga regeringar som dominobrickor. Bakom dominoteorin går en tanke om att Ryssland är överlägset. Beslutsamt, visionärt, långsiktigt agerande och med möjlighet att satsa enorma resurser på fokuserade projekt.

Det uppstod ett slags dynamik mellan de här båda tankarna: Ryssland är primitivt, efterblivet och på randen av en kollaps, men samtidigt disciplinerat, listigt och kraftfullt. Rysk teknologi kunde verka primitiv på ytan, men vittnade om en slughet som Väst aldrig kunde nå upp till. 1976 flydde en sovjetisk pilot till Japan med dåtidens snabbaste och mest avancerade jaktplan: MiG-25. När tekniker gick igenom planet visade det sig att planet hade rörelektronik som i en gammaldags radio, medan resten av världen för länge sedan gått över till transistorer och mikrochip. Men – sades det – elektronrör kunde fungera efter en elektromagnetisk chock, dvs efter ett kärnvapenanfall. Den urgamla teknologin var egentligen hyperavancerad; ryssarna hade tänkt ett steg längre.

Vi ser ungefär samma dynamik i dag i analysen av Ryssland. Å ena sidan en föreställning om att Ryssland står inför en kollaps; å andra sidan – att Ryssland har enorma resurser, förmåga till mobilisering och så vidare. Det finns en längtan efter det stora folkliga upproret mot regimen, föreställningen om ”frihet” som en drivkraft hos alla människor – inklusive ryssar. Och det finns en föreställning om att det ryska ledarskapet har en mästerlig, långsiktig plan, medan de demokratiska staterna är obeslutsamma och lättdistraherade.

I rapporteringen om kriget mot Ukraina kan vi å enda sidan notera de ryska militärernas inkompetens, soldaternas enfald och dåliga utrustning, men å andra sidan – den ryska propagandans makt över människorna, ryssarnas uppslutning bakom kriget, deras nedärvda hat mot friheten.

Vi som ibland kommenterar Ryssland tävlar nästan om att vara den som tydligast spår en snar kollaps för Ryssland, eller motsatt, att verkligen lyfta fram Rysslands destruktiva styrka, långsiktiga planering och hotfullhet.

Åter till Bohm. Stellan Bohm var fullt på det klara med att planekonomin var ineffektiv och att den ryska teknologin var föråldrad och ofta illa kopierad efter västliga förebilder. Men att den var ineffektiv betydde inte att den inte fungerade. Han var fullt på det klara med att det politiska beslutsfattandet byggde på kryperi och lögn. Han förstod att det politiska ledarskapet inte hade minsta intresse av att tillgodose medborgarnas behov, och han förstod att medborgarna inte heller förväntade sig att staten skulle garantera deras välstånd och frihet. Han var fullt på det klara med att Sovjetledarna uteslutande prioriterade statens egoistiska intressen och inte hade det minsta till övers för internationella avtal och folkrättsliga spelregler. På försommaren 1962 frågade han Henry Kissinger om vad USA skulle ta sig för om Sovjet skulle placera medeldistansrobotar på Kuba. En absurd fråga, tyckte Kissinger. I oktober 1962 fanns robotarna redan på plats och Kubakrisen bröt ut.

Det blev lite långt det här. Vad jag egentligen vill fråga mig: varför är det så svårt att upprätthålla kyla i analysen? Vi tenderar att analysera Ryssland efter fantasier, både som hot och som möjlighet. När minsta chans att tro på ett ”annat Ryssland” uppstår, så kommer vi sannolikt att samlas kring just denna tro: allt blir bra, bara Gorbatjov får fortsätta sina reformer. Allt blir bra, bara Jeltsin får göra sitt. Allt blir bra; det förstår vi ju att Putin måste hantera det kaos som Gorbatjov och Jeltsin orsakade.