Jag har vid några tillfällen refererat till en svensk diplomat, Stellan Bohm (1913 – 1984), som under större delen av sin karriär var svenska UD:s expert på Sovjetunionen. Bohm var nationalekonom, och värvades till UD efter att ha skrivit en bok om Sovjets ekonomi 1945. I boken försöker han reda ut hur det kommer sig att Ryssland kunde öka sin industriproduktion under andra världskriget, trots att de stora industriområdena i landet bombats sönder eller befann sig på ockuperad mark. Alla experter i väst (och Tyskland) hade utgått från att den ryska industrin var ineffektiv och inte skulle klara kriget. Ändå gjorde den det. Sovjet fick ett enormt bistånd från de andra allierade, men det var den egna produktionskapaciteten som var avgörande.
Bohm efterlämnade ett manus till en bok som aldrig givits ut: ”Cold War Diaries”. Hans anteckningar från möten med ryska och internationella ledare, sovjetexperter från hela världen och svenska politiker. Anteckningarna täcker tiden från 1947 till 1979, när Bohm gick i pension. Manuset håller på att bearbetas vid historiska fakulteten på Stockholms universitet i serien Sverige under kalla kriget.
Ett stående tema i boken, nästan från första sidan, är problemet med vad Bohm kallar ”katastrofteorin”. Föreställningen om att Sovjet/Ryssland står på randen av en katastrof och att ”vi” bara behöver vänta lite så kollapsar landet av sig själv. Den här tanken fick stort genomslag under åren omedelbart efter andra världskriget, då varje Rysslandsbesökare kunde bevittna bottenlös misär, grasserande gatubrottslighet och totalt kaos på alla nivåer. Industrin var sönderskjuten efter ett långt krig. Samtidigt var Sovjet diplomatiskt oerhört aggressivt, vägrade avbryta mobiliseringen av soldater utomlands och organiserade statskupper i grannländerna. Västdiplomater i Moskva manade till tålamod: Ryssland kollapsar snart. Det här är essensen av det berömda ”långa telegrammet” av den amerikanske diplomaten George Kennan från 1946. Kennan är i telegrammet övertygad om att det ryska folket inte kommer att acceptera förtryck och fattigdom, och att Sovjetsystemet kommer att kollapsa av egen tyngd.
Föreställningen om denna snart förestående kollaps hängde med rätt länge. USA var lugnt övertygade om sitt teknologiska och militära övertag – det skulle ta årtionden innan Ryssland hade ett fungerande atomvapen, men redan 1949 genomförde Sovjetunionen en första provsprängning. 1953 hade man sprungit förbi USA och utvecklat en vätebomb. 1957 sände Sovjet upp en fungerande satellit. Ryssland hade lyckats utveckla jetplan för flygvapnet långt tidigare än alla bedömare väntat sig. Ändå kunde varenda besökare i Moskva se misären och svälten, förfallet och ineffektiviteten med egna ögon.
Katastrofteorin fanns hela tiden närvarande i rapporteringen om Sovjetunionen under Kalla kriget. När Stalin dog 1953 var det närmast en självklarhet att ett inbördeskrig skulle bryta ut, och så skulle problemet med det aggressiva Ryssland vara löst.
Parallellt med katastrofteorin löpte tanken på ”dominoteorin” – att det sovjetiska systemet skulle vara överlägset diplomatiskt och politiskt och kunna fälla västvänliga regeringar som dominobrickor. Bakom dominoteorin går en tanke om att Ryssland är överlägset. Beslutsamt, visionärt, långsiktigt agerande och med möjlighet att satsa enorma resurser på fokuserade projekt.
Det uppstod ett slags dynamik mellan de här båda tankarna: Ryssland är primitivt, efterblivet och på randen av en kollaps, men samtidigt disciplinerat, listigt och kraftfullt. Rysk teknologi kunde verka primitiv på ytan, men vittnade om en slughet som Väst aldrig kunde nå upp till. 1976 flydde en sovjetisk pilot till Japan med dåtidens snabbaste och mest avancerade jaktplan: MiG-25. När tekniker gick igenom planet visade det sig att planet hade rörelektronik som i en gammaldags radio, medan resten av världen för länge sedan gått över till transistorer och mikrochip. Men – sades det – elektronrör kunde fungera efter en elektromagnetisk chock, dvs efter ett kärnvapenanfall. Den urgamla teknologin var egentligen hyperavancerad; ryssarna hade tänkt ett steg längre.
Vi ser ungefär samma dynamik i dag i analysen av Ryssland. Å ena sidan en föreställning om att Ryssland står inför en kollaps; å andra sidan – att Ryssland har enorma resurser, förmåga till mobilisering och så vidare. Det finns en längtan efter det stora folkliga upproret mot regimen, föreställningen om ”frihet” som en drivkraft hos alla människor – inklusive ryssar. Och det finns en föreställning om att det ryska ledarskapet har en mästerlig, långsiktig plan, medan de demokratiska staterna är obeslutsamma och lättdistraherade.
I rapporteringen om kriget mot Ukraina kan vi å enda sidan notera de ryska militärernas inkompetens, soldaternas enfald och dåliga utrustning, men å andra sidan – den ryska propagandans makt över människorna, ryssarnas uppslutning bakom kriget, deras nedärvda hat mot friheten.
Vi som ibland kommenterar Ryssland tävlar nästan om att vara den som tydligast spår en snar kollaps för Ryssland, eller motsatt, att verkligen lyfta fram Rysslands destruktiva styrka, långsiktiga planering och hotfullhet.
Åter till Bohm. Stellan Bohm var fullt på det klara med att planekonomin var ineffektiv och att den ryska teknologin var föråldrad och ofta illa kopierad efter västliga förebilder. Men att den var ineffektiv betydde inte att den inte fungerade. Han var fullt på det klara med att det politiska beslutsfattandet byggde på kryperi och lögn. Han förstod att det politiska ledarskapet inte hade minsta intresse av att tillgodose medborgarnas behov, och han förstod att medborgarna inte heller förväntade sig att staten skulle garantera deras välstånd och frihet. Han var fullt på det klara med att Sovjetledarna uteslutande prioriterade statens egoistiska intressen och inte hade det minsta till övers för internationella avtal och folkrättsliga spelregler. På försommaren 1962 frågade han Henry Kissinger om vad USA skulle ta sig för om Sovjet skulle placera medeldistansrobotar på Kuba. En absurd fråga, tyckte Kissinger. I oktober 1962 fanns robotarna redan på plats och Kubakrisen bröt ut.
Det blev lite långt det här. Vad jag egentligen vill fråga mig: varför är det så svårt att upprätthålla kyla i analysen? Vi tenderar att analysera Ryssland efter fantasier, både som hot och som möjlighet. När minsta chans att tro på ett ”annat Ryssland” uppstår, så kommer vi sannolikt att samlas kring just denna tro: allt blir bra, bara Gorbatjov får fortsätta sina reformer. Allt blir bra, bara Jeltsin får göra sitt. Allt blir bra; det förstår vi ju att Putin måste hantera det kaos som Gorbatjov och Jeltsin orsakade.