Författare: Per Enerud

Jag har skrivit flera gånger att jag beskriver mig själv som ”demokratisk socialist”. Det tänker jag fortsätta envisas med: jag är för fördelningspolitik; tror på solidaritet: att jag som tjänar vansinnigt mycket pengar ska dela med mig till dem som tjänar vansinnigt mycket mindre än jag. Jag tror på internationell solidaritet och på små staters – och enskilda människors – rättigheter och okränkbarhet. Människor är enskilda som mår bra av att samarbeta. Vi behöver vara individer och vi behöver vara i grupp.

Jag kallar mig för vänster. Betyder det att jag vill se ursinnigt förstatligande av produktionsmedlen? Nej. Jag tror inte på plan- och kommandoekonomi. Tror jag på marknadens allmakt? Nej.

Andra kallar sig också vänster, men verkar drivas av andra prioriteringar. Jag tvivlar inte på deras tro på solidaritet och mångfald, men de kör fast i en antiamerikanism som bara känns irrelevant. En antiamerikanism som i grunden är en förgudning av USA som jag tycker är orimlig.

Ja, USA är en imperialistisk supermakt, men inte den enda imperialistiska supermakten. Det är en plikt för varje demokratisk socialist att ta avstånd för imperialistiskt våld – oavsett om det är USA, Kina, Ryssland, Frankrike eller, ja, kanske Sverige som begår våldet. Den gammvänster som programmatiskt valt att hylla imperialistiskt våld bara för att det just i det fallet inte är USA som är förövaren är fel ute. Helt fel.

Den vänster som hyllar våld mot små stater förråder socialismens, demokratins och solidaritetens ideal. Sedan skiter jag i vad John Pilger sagt, gjort och påstått.

Vänstern, barn, socialismen, är en uppsättning idéer som grundar sig på den enskildes rätt att vara enskild och medmänniskors vilja att vara solidariska. Egoismen och våldet, girigheten och kortsyntheten, rovdriften och aggressionen är människans fiende. Inte USA.

Det finns något genuint sunt med konspirationsteorier. Oviljan att acceptera det uppenbara. Varje forskare, varje journalist delar – eller borde dela – konspirationsteoretikernas skepsis och ständiga vilja att fråga – ”hur vet vi det?”

Skepsis, ett kritiskt förhållningssätt och misstro mot auktoriteter – det är bra egenskaper hos en tänkande människa.

De senaste veckorna har jag blivit kontaktad av några som varit angelägna att diskutera ”alternativa” sanningar kring det nedskjutna flygplanet MH017. På årsdagen av nedskjutningen var jag med i Aktuellt och talade om rysk propaganda. Och blev ganska snart kontaktad av flera män som ville tala om vad de hade sett och vad de tyckte att jag hade sagt.

Det jag vill resonera om här är den punkt när konspirationsteoretikerna gör stopp. Det verkar finnas en punkt NOLL där konspirationen når fast mark. Där det kritiska förhållningssättet upphör och blind tro börjar. Jag får intrycket att konspirationsteoretiker i själva verket är sällsynt auktoritetsbundna.

En av de mest kända konspirationssajterna i Sverige är v*ken.se (jag vill inte i onödan länka dig; jag har redan tidigare skrivit om sajten. Byt ut * mot a om ni absolut vill studera sajten). Det som är slående är att sajten väldigt ofta lutar sig oerhört tungt mot en konkret person. ”NN – Mannen som genomskådade världen”. ”NN reder ut begreppen”. Det kan gälla sockerfällor eller vaccin eller mordet på Kennedy/Ben Barka/Olof Palme…

Det här är en intressant mekanism som förenar alla så kallade ”foliehattsteorier” med den ”gammvänster” som ser Putin, Hugo Chavez och Bashar al-Assad som progressiva statsmän. Resonemanget leder förr eller senare fram till en auktoritet. En punkt NOLL. Det här är sant, eftersom NN har sagt det. Det NN säger är rätt. NN är den ende som vågar tala sanning i det förgiftade medieklimatet där lata journalister tiger om ______.

Jag gick för flera månader sedan i polemik mot en bekant som med stor hetta ansåg det vara bevisat att maktskiftet i Ukraina var en amerikansk CIA-kupp. Det här bevisades genom en rad länkar till en konkret skribent – John Pilger. Läste man länkarna och vad Pilger skrev fanns det inget som styrkte uppgifterna utom Pilgers auktoritet. Det är lite som de gamla gudsbevisen, där Guds existens anses bevisad, eftersom ordet Gud innebär att han existerar. Det Pilger säger är sant, eftersom det är Pilger som säger det.

Det här tycker jag är intressant. Punkten där skepsisen förvandlas till stjärnögd beundran. Hur kommer det sig att kritiskt tänkande människor slutar tänka kritiskt inför vissa hjältar? Hur kommer det sig att just de som anser sig genuint auktoritetskritiska i själva verket är så auktoritetsbundna? Är det något Bilderberggruppen blandar i dricksvattnet? Eller var det judefrimurarna?

När jag gick på journalisthögskolan i början av 90-talet hade vi vid något tillfälle en kursbok som hette Massmedia som informationshinder. Jag minns inte så mycket av den nu, ärligt talat, men den var inte tvärny ens då. Jag har googlat mig till kunskapen om att den gavs ut 1978, med Åke Olsson som redaktör: http://www.bokborsen.se/?issearch=1&sall=1&scat=0&maincat=1&extendedsearch=1&mediatype=0&stitle=Massmedia+som+informationshinder&screator=Olsson%2C+Åke+%28red%29
Upptäcker i samma veva att det är mitt förlag som gav ut den, Carlssons.
Nå.
Jag blir sugen på att gräva fram boken igen efter de senaste dygnens ubåtshistoria.

Massmedia som informationshinder. Är det inte det allt handlar om? Ingen säger längre ”massmedia”, men vi kan ju lika gärna använda frasen medier som informationshinder.

Börjar det inte kännas som att medierna hindrar oss från att bli informerade medborgare? Rubriker formuleras för att vi ska klicka på en länk som öppnar en reklamsnutt i stället för att sammanfatta storyn. Den klassiska journalistikens ”Man bet hund” har blivit ”Rastade hunden – du kan aldrig ana vad som hände sedan!”

Ubåtshistorien.

Ett privat företag som för något år sedan uppmärksammades för att ha hittat en rund grej på Östersjöns botten meddelar tidningen Expressen att de hittat en miniubåt i perfekt skick, med kyrilliska bokstäver och allt – ”vi har en film ni kan köpa”! Tidningens politiska reportrar hinner ladda sina politiska revolvrar och peka ut Ryssland och helst Putin personligen.

Experter dras in i studior för att kommentera och resonera kring de kyrilliska bokstäverna på ubåten. De rynkar på pannan och försöker känna igen tecknen, men det funkar inte så bra. Men ingen verkar våga säga – hallå, det här ser skumt ut, finns det inte fler bilder? OM det nu finns en SKYLT på båten, varför har ni givit oss en snutt där man bara ser sista bokstaven – ett Ъ?

Andra har rett ut dykföretagets taskiga ekonomi och historia av att skickligt leverera ”klickmonster” – den runda grejen på Östersjöns botten – kanske är det ett UFO? Att en privat operatör mixtrar på det här viset för att tjäna pengar – fine. Det är inget fel i det. Felet ligger i hur lätt vi journalister halkar in i stereotyper som passar oss – i det här fallet en rysskräck som säljer bra. Varför funkar inte källkritiken? Och varför verkar vi inte vilja lära oss?

Allt oftare känner jag att jag skäms över att vara journalist. Min mamma tyckte det var en skammens dag när jag började på journalistlinjen. Det enda som kunde vara värre var, i hennes värld, om jag hade blivit spion. Att jag började läsa ryska var illa nog. Jag undrar om hon kanske hade rätt: journalist är, eller håller på att bli, ett skamligt yrke.

Lyckligtvis finns det journalister som verkar tänka själva, som behåller en kritisk blick, även mot kritiken. Journalister ska vara illojala. Mot sitt land, mot sin familj, mot sin arbetsgivare, mot rika, inflytelserika, snillrika och dylika. Men aldrig mot läsarna.

Det var ganska klart redan första dagen på eftermiddagen att det här var en ubåt från första världskriget. Men nyhetsdramaturgins tröghet gjorde det svårt att bromsa från storyn om att vi hade att göra med ett nutida övergrepp. Putinstoryn var alldeles för bra för att överge. Vi känner oss trygga om vi får bekräftelse på vår världsbild av Ryssland som kaoskraft i vårt närområde.

Att Ryssland har raserat hela den europeiska säkerhetsordningen ger inte oss rätt att slappna av i källkritiken kring ubåtshistorierna.

Jag ska hem nu. Igen. Jag brukar misslyckas med att vara hemma, och det kommer nog inte att gå bättre nu. På torsdag ska jag på intervju för ett nytt jobb i ett nytt utland.
Men var är hemma?
Jag är folkbokförd i Norrtälje, men jag åker hem till stugan. Också den i Roslagen, men längre norrut, utanför Östhammar. Men lägenheten i Norrtälje köpte jag hösten 2012 och stugan – sommaren 2006.
Jag är född på BB i Umeå, växte upp i Vännäs i Västerbotten. Jag brukar säga att jag kommer därifrån, och det finns väl visst fog för det, men jag har aldrig haft släkt eller rötter i Vännäs. Pappa jobbade där just då, och senare flyttades hans jobb till Luleå, och vi flyttade med. Högstadiet och gymnasiet avnjöt jag på Hertsön. Tung förortscred för er som kan Luleå.
Lumpen i Uppsala, plugg i Stockolm. Jobb i Sovjet. Uppsala, Gottröra, Moskva, Uppsala, Tbilisi, Östhammar, Enköping, Hebron, Enköping, Chisinau, Norrtälje, Kiev… Norrtälje, och kanske nya äventyr. Var är hemma? Det finns inget pojkrum, ingen släktgård, inga stenar där barn jag lekt. Ibland kan jag längta stenarna där barn jag lekt, men vad har jag vid Sandgrensbäcken att göra nu?
Vilken är min hemortsrätt i Roslagen? I en liten jaktstuga jag köpte för nio år sedan? Jag har inga rötter där. Jag kommer alltid att vara den blivande förre ägaren av stugan.
Vart är hem?
Jag känner ibland att språket är hemma. Privilegiet att få skriva på svenska. Tala svenska. Känna skuggan under ordet gran, sticket från barren. Doften av granskog en het julimorgon. Ljudet av granved. Att tala ett språk där orden vuxit fram i mig; där min erfarenhet av gran formatsi under hela mitt liv, av alla granar jag dansat runt, klättrat i, huggit, kapat, staplat, eldat, värmt mig på. Jag har tagit till mig vartenda ord i svenskan genom huden och öronen och munnen och ögonen och orden är inte färdiga ännu. Det finns granar jag inte sett.
Dit ska jag hem. Ett tag.

Jag ska våga mig på några framtidsfrågor och lite prognostiserande. Notera att allt det här är ganska lösryckta funderingar och inte alls något resultat av djupsinnig analys av tillgängliga dokument. Jag har följt Ukraina och ukrainsk politik under ett år, och vissa frågor är lite mer beständiga än andra mot minnets erosion. De står kvar som raukar i ett landskap där glömskans hav och vind slitit ner allt annat.

Språkfrågan
Frågan om ukrainskans status och ryskans ställning har varit aktuell i flera hundra år. Ukrainska är ett normerat språk med en gammal och stor litteratur. Det är inte en rysk dialekt, men har gemensamma rötter med ryska och vitryskan. Och polska och tjeckiska och så vidare. Ryska och ukrainska är ganska lika, men är ändå distinkt olika. Jag talar och förstår ryska bra, men har svårt att hänga med i ukrainska. För att förstå ukrainska måste man lära sig språket.
Ukrainskan har bekämpats mer eller mindre intensivt av de länder som kontrollerat landet. De delar av Ukraina som kontrollerades av Polen polonicerades, och de som kontrollerades av Ryssland – russificerades. Ukrainare har fått kämpa för rätten att tala sitt språk. Under sovjettiden reducerades ukrainskan till ett slags Skansenspråk att visa upp på folkmusikfestivaler.
Ukraina har försökt begränsa bruket av ryska i det offentliga rummet. Reklamskyltar och vägskyltar är på ukrainska och sändningar i TV och radio är på ukrainska. Men inflytande från Ryssland har alltid varit stort. Ofta har avdelningarna för ryskspråkig litteratur i bokhandeln varit större än avdelningarna för böcker på ukrainska.
Ukraina HAR försökt strama åt ryska språkets inflytande, och, till exempel, alla filmer som visas på biografer måste vara dubbade till ukrainska.
Samtidigt är landet nästan hundraprocentigt tvåspråkigt. Många som är ukrainare talar i första hand ryska – det fanns nätt och jämt skolor som undervisade på ukrainska för trettio-fyrtio år sedan. Men folk är vana vid båda språken och förstår varandra. Ungefär som svenskar och norrmän kan förstå varandra. På TV är det ganska vanligt att man har två programledare, en som talar ukrainska och en som talar ryska. I dramaproduktioner är det inte ovanligt att dialog förs på båda språken.
Till vardags talar man det språk som ligger närmast. Vid möten och konferenser talas språken helt blandat, beroende på talarnas personliga preferenser.
Jag, som inte talar ukrainska, får ofta be ukrainsktalande människor om att byta till ryska. Inga problem. Ingen surar eller vägrar. Jag har blivit intervjuad på ryska i TV av programledare som gjort karriär på att vara superukrainsktalande.
Det finns – skulle jag vilja påstå – ingen KONFLIKT kring språket. Det betyder INTE att det inte finns ett PROBLEM kring språkfrågan.
Ryska är ett stort språk i Ukraina, och det är rimligt att språket ska få ha en offentlig status. Det är rimligt att människor ska ha rätt till samhällsservice på ryska.
En intressant konsekvens av Majdan och kriget är att föreställningen om ett ryskvänligt, rysktalande öst och ett ukrainsktalande, ryskfientligt väst har till stor del försvunnit. Ryska var det språk som dominerade på barrikaderna. Ryska är det språk som dominerar bland frikårerna som slåss mot ryska/separatistiska trupper. I och med att Ukrainas regering plockat in flera höga tjänstemän från Baltikum och Georgien så har även ryska språket fått en starkare ställning i den offentliga förvaltningen. De rysktalande i Ukraina har bevisat att de är lika goda patrioter som vilken västukrainare som helst.
Jag tror att vägen framåt är att låta språkfrågan avgöras på så låg nivå som möjligt. Det är viktigt att minnas att det inte bara är ryska och ukrainska som talas i det här landet. Det finns många andra etniska minoriteter – rumäner, tyskar, ungrare, romer, judar, tatarer. Även de har rätt att till sina språk och sina identiteter. Ukraina är stort nog.
Att se språkfrågan som en kommunal angelägenhet skulle, tycker jag, kunna avförtrolla frågan. Folk skulle kunna få den service de behöver utan att man behöver göra språket till en fråga om Rikets Säkerhet.

EU/NATO
Det sägs ofta att det är Natos planer på expansion som lett till den konflikt vi har. Det är ett lite skevt perspektiv; Nato är inte en ockupationsmakt utan ett försvarsförbund mellan självständiga stater. Ukraina har rätt att vilja vara med i Nato, precis som alla andra länder – inklusive Sverige. Det är orimligt att låta vissa länder – USA och Ryssland – ha ”intressesfärer”.
EU har hanterat Ukrainafrågan klumpigt. Under Janukovytj gjorde EU stora anpassningar och eftergifter för att inte ”tappa” Janukovytjs Ukraina. Det var uppenbart att Ukraina inte uppfyllde ens lågt ställda krav för europeisk integration, men EU ville låtsas att allt var finemang.
I dag har EU bytt linje och ställer höga krav på att regeringen ska leverera reformer. En omdiskuterad fråga är visumfrihet, där Ukraina längtar efter rätten att kunna resa utan krångel till Europa. EU har kopplat den här frågan till ett knippe praktiska saker som måste lösas – säkra pass, fungerande register etc. Jag tycker det är helt rätt att man släpper en ”romantisk” linje och byter till en praktisk. EU ska inte ge visumfrihet för att vara snäll mot Ukraina, utan som ett erkännande att landet uppfyller vissa tydliga krav.
Det handlar om att Ukraina måste genomföra reformer för sina egna medborgares skull, och inte för att behaga EU.
Och reformerna pågår. Alldeles för långsamt tycker jag nog, men de knåpar på.
Det är lite samma sak med Nato. Ukraina ska sträva efter att gå med i Nato om det är bästa sättet att skapa säkerhet för medborgarna.

HBTQ
Mänskliga rättigheter är ett stort kapitel och jag orkar inte gå igenom alla detaljerna. En intressant fråga är HBTQ, där Ukraina fortfarande har svårt att ta de stora stegen. Staden Kiev har förbjudit pride-evenemang – det har inte ens varit fråga om en parad, utan om ett slutet evenemang på ett idrottsstadion – med hänvisning till kriget i östra Ukraina. Det ska noteras att det är det ENDA evenemang som förbjudits med kriget som skäl.
Det ska nog sägas att det inte finns någon stark folkopinion FÖR HBTQ-frågor. Det är bara en tjugo år sedan det överhuvudtaget blev lagligt med manlig homosexualitet (kvinnlig var aldrig förbjuden i lag, men naturligtvis inte socialt accepterad). Homofobi är vanligt, även om det finns en livaktig gaykultur, åtminstone i de större städerna.
Tidigare i år publicerade Ukrainas regering ett människorättsprogram, där HBTQ-frågor helt utelämnats. Det är tydligt att de demokratiska partierna helst undviker de här frågorna, eftersom de alltid omedelbart leder till konflikter med religiösa samfund och kommunistpartiet som uppfattar HBTQ som manifestationer av europeisk dekadens.
Ukraina har en lång väg att gå här, men det som än en gång väcker ett visst hopp är att de rörelser som arbetar för upplysning i frågorna faktiskt existerar och deltar i debatten. De hörs. Och vi bör nog dra oss till minnes att den svenska ”toleransen” inte heller har urgamla rötter.
Att kämpa för HBTQ-personers rättigheter handlar inte om att vara snäll mot HBTQ-personer. Det handlar om att skapa ett samhälle där den enskilde respekteras för sina val och sin identitet. Det är rättigheter som var och en av oss har. Det är också rättigheter som var och en av oss kan berövas. Ett land som har olika lagar för olika kategorier av människor kan aldrig kallas fritt.

Semi-Freddo Conflict
Kommer Ryssland att invadera Ukraina? Hur ska jag veta det? Jag har gissat förr och gissat fel. Jag har svårt att se hur det skulle ligga i Rysslands intressen att invadera Ukraina. För ett år sedan hade det varit rimligare att försöka storma Kiev när det inte fanns statsledning och ingen fungerande armé. Nu har Ukraina grävt ner sig i starka försvarspositioner och bevisat sin förmåga att bita tillbaka.
Tragedin ligger i att vi för lång tid nu antagligen kommer att se en situation där Ukraina tvingas leva med en lågintensiv konflikt som kräver dödsoffer och stora kostnader och försvarar möjligheten att lägga resurser på ekonomi och utveckling. För Ryssland är det här det idealiska – att hålla kvar Ukraina i ett dyrt krig som hämmar reformarbetet.

Framtiden
De stora minfältet i Ukrainas framtid ligger i ekonomin och människors välfärd. Ukraina måste skapa förhållanden för en ekonomi som ger social och ekonomisk trygghet till den enskilde. I dag saknar det här landet nästan helt alla former av social och ekonomisk trygghet. Människor lever under närmast feodala förhållanden där arbetsköparen i praktiken ÄGER den anställde. Löner är extremt låga, osäkerheten total. Ukraina har knappast en fungerande fackföreningsrörelse.
Ett litet antal oligarker dominerar både näringsliv, medier och politik. Oligarkerna kan driva igenom lagar som försvårar konkurrens. De kan köpa politiska beslut genom att skapa politiska partier som vinner val genom att väljarna mutas. Människor i ekonomisk misär är ett enkelt byte för en cynisk politisk handel.
Fram tills dess den enskilde ukrainaren kan känna ekonomisk och social trygghet kommer det här landet inte att vara en rättstat.

Häromdagen skrev jag en liten sammanfattning om Ukraina, ett år efter presidentvalet, och efter ett års jobb här i landet. Mina ambitioner var större än min ork, och några punkter tog jag aldrig med. Så här kommer en fortsättning:

Fascister
Ja, det finns fascister i Ukraina, och det som är otäckt är att de kan ha tillgång till vapen och militär utbildning. Politiskt har de visat sig mycket svagare än högerextremistiska/fascistiska partier i till exempel Sverige. De fick ett väldigt klent stöd både i presidentvalet i fjol i maj och i parlamentsvalet i höstas. Ett högerpopulistiskt parti finns i parlamentet, men fick mycket klenare stöd än vad opinionsundersökningarna hade antytt inför valet. Så – det är ganska tydligt att fascismen, högerextremismen har ett svagt folkligt stöd.
Hur är det nu med frågan om beväpnade fascister? Under Majdanmånaderna var det inga som helst problem att hitta våldsförhärligande mörkermän och -kvinnor med extrema åsikter på barrikaderna. De fanns där, och de var lätta att hitta. Och de stod i första ledet mot Janukovytjs poliser. Men i samma led stod judar och bögar, armenier, ryssar och anarkister.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att fascismen som politisk kraft har blivit allt mer marginaliserad sedan revolutionen/kuppen/maktskiftet i februari 2014. Har den försvunnit? Nej. Ukraina är inte mer vaccinerat från fascism än vad Sverige är.

Beväpnade fascister
I kriget mot Ryssland har högerextremister villigt ställt upp som frivilliga i privatfinansierade frikårer. I Sverige är Azov-regementet som är baserat i Mariupol vid Svarta havet den kanske mest uppmärksammade frikåren. Flera svenska högerextremister har anslutit sig och låtit sig intervjuas i svenska medier. Regementet har ett emblem som påminner starkt om en nazistisk varghake. Regementet får en stor del av sin finansiering av den judiske oligarken Ihor Kolomojskij.
Det är ingen tvekan om att frikårerna är ett demokratiskt problem – frågan är hur stort. Frikårerna uppstod i ett läge när Ukraina nätt och jämt hade vare sig statsledning eller armé och samtidigt utsattes för en aggression från ett grannland. Jag har svårt att tro att alla de som ryckte in som frivilliga skulle kunnat leva upp till den svenska försvarsmaktens målsättningar för värdegrund.
Jag föreställer mig att det här nog är ett ganska generellt problem för irreguljära motståndsrörelser och partisankårer. Det är inte de blidaste och intellektuellaste som först tar till vapen som frivilliga i en krigssituation.
Ukrainas frikårer finansieras och utrustas fortfarande till stor del genom privata bidrag. Några oligarker – som Kolomojskij – ger stora pengar till ”sina” kårer, men även vanliga ukrainare ger bidrag. Staten upprättade tidigt en organisation, Nationalgardet, för att ställa frikårerna under statlig kontroll. Formellt sett är frikårerna under inrikesministeriets befäl. Då och då ryktas det om att frikårerna ska vända sig mot Kiev; hittills har det inte hänt. Kan något sådant uteslutas för all framtid? Nej, men det har under mer än ett år pågått en professionalisering av Nationalgardet och frikårerna. De kårer som INTE velat ställa sig under inrikesministeriets befäl har avväpnats.

Historiska fascister
Nyligen skrev Petro Porosjenko under en lag som jämställer kommunism och fascism som totalitära ideologier. Lagen gör det förbjudet att ifrågasätta den kommunistiska regimen kriminella karaktär. Den hävdar också att de nationalistiska – och antisemitiska – partisaner som stred mot Röda armén under andra världskriget var frihetskämpar.
En omstridd person är Stepan Bandera, som var ledare för en antisovjetisk gerillarörelse. Banderas rörelse stödde den tyska inmarschen och gjorde sig skyldiga till blodiga övergrepp. Senare under kriget bröt han med nazisterna och sattes i koncentrationsläger. Stora delar av den ukrainska nationaliströrelsen hyllar Bandera och hans rörelse som frihetshjältar. Den nya lagen ansluter till ett sånt synsätt: Bandera stred för Ukrainas frihet, alltså är han en good guy.
Var han det? Nej, knappast. Övergreppen är väl dokumenterade och kända. Kämpade han för Ukrainas självständighet? Ja, utan tvivel. Betyder den nya lagen att Bandera och hans gerillarörelse okritiskt ska hyllas? Inte nödvändigtvis. Övergreppen förblir övergrepp och Ukraina måste hantera sitt förflutna. Det finns en stark tradition av glorifiering av forna hjältar i det här landet; överallt finns statyer av våldsverkare och extremister som ryssen Lenin och polacken Dzerzjenskij. Kan Ukraina klara av att kritiskt förhålla sig till sitt förflutna? Kanske.

Sammanfattningsvis
Fascism och kommunism är europeiska rörelser, och Ukraina har alltid varit en del av det europeiska idéutbytet. Precis som många andra länder i Europa plågats av kommunistiska och fascistiska övergrepp har Ukraina haft inhemska kommunister och fascister. som utsatt både sitt eget folk och andra för terror och förtryck.
Vi i Sverige har privilegiet att aldrig behövt leva med vare sig fascistisk eller kommunistisk terror. Vi kan se kommunismen som godmodiga gubbar som Gustaf Johansson och Hilding Hagberg och Lars Werner. Trevliga män som aldrig beordrat upprättande av dödsläger för politiska motståndare. Ukrainarna har inte det privilegiet. För dem är kommunismen svältkatastrofer och politisk terror; nationellt utplånande.
För oss demokrater – för mig personligen som demokratisk socialist – är det viktiga att kämpa FÖR demokrati och pluralism, mot alla dem som hotar demokratin och pluralismen. Frågan om ”vem som var värst”, kommunismen eller nazismen, är meningslös. Kampen mot totalitarismen är ovillkorlig, oavsett vilka flaggor demokratins fiender väljer att vifta med.
Ukraina har valt att kämpa mot totalitarismen. Blir det här en lätt kamp? Nej. Finns det risk för bakslag. Ja.

Det är drygt ett år sedan jag kom till Ukraina, och nu ska jag lämna landet. Mitt kontrakt var på ett år, och nu är det över. Det är också – i morgon – precis ett år sedan Petro Porosjenko valdes till president. Bra läget att sammanfatta situationen so far.

Majdan
Det råder ingen tvekan om att den demonstrationsrörelse som vi känner som Majdan eller Euromajdan var en manifestation av ett genuint missnöje med president Janukovytjs vanstyre. Den hade mycket litet med ”Europa” att göra, även om man i synnerhet under de första veckorna ofta såg EU-flaggor. Majdan var en reaktion på en skamlös korruption och ett brutalt gangstervälde. EU och Europa representerade ett hopp om förändring, men den drivande kraften var inrikespolitisk.
Majdan var en märkligt ledarlös rörelse. Här samlades alla tänkbara politiska rörelser och enskilda som endast hade avskyn för president Janukovytj gemensam. Här fanns ultranationalister och nynazister, sida vid sida med kristdemokrater och anarkister. Bögar och judar stod på barrikaderna, arm i arm med homofober och antisemiter.

Politikerna
Den politiska oppositionen i Ukraina vid den här tiden utgjordes i första hand av tre politiska partier: Batkivsjtjyna, UDAR och Svoboda. Batkivsjtjyna är känt som Julia Tymosjenkos parti, UDAR som Klitjkos, boxarens, och högerextrema Svoboda leddes av Tiahnybok. Att ett högerextremt, kanske fascistiskt, parti ingick i den politiska opposition som stödde Majdan gav grund till en föreställning om att Majdan leddes av fascister. Att det dessutom fanns rätt gott om våldslystna extremister på barrikaderna gjorde det än enklare att beskriva rörelsen som högerextrem.
Men det är viktigt att minnas att Majdan aldrig erkände de tre partiledarna som ledare för rörelsen. De, precis som europeiska politiker av olika färg, tyckte om att posera bland demonstranter och dela ut smörgåsar och te till dem som faktiskt gjorde revolutionen.

Februari
Jag vet för lite om dödsskjutningarna, och alldeles för lite har gjorts för att utreda detaljerna kring det våld som bröt ut kring 18–20 februari 2014. Ett hundratal människor dog; de flesta var demonstranter. Ett tiotal poliser dog också. Ögonvittnen som jag personligen talat med beskriver att många av de dödade demonstranter träffats i huvudet med stor precision. Men – jag har inte någon egen forensisk kompetens och tänker inte gå in på sånt som jag inte vet tillräckligt om. Det är inte alls otänkbart att det fanns beväpnade människor bland demonstranterna, men det var polisen som hade prickskyttevapen.
EU och den politiska oppositionen förhandlade fram ett avtal om tidigarelagt nyval med Janukovytj. Vare sig EU eller oppositionen hade Majdans mandat att förhandla, och det fanns ingen på barrikaderna som accepterade överenskommelsen. Janukovytj stack till Charkiv för att försöka få stöd där. Med presidentpositionen tom utan några förklaringar tog talmannen över jobbet som statschef.
Det här är naturligtvis inte ett regeringsskifte by the book. Revolutioner är sällan konstitutionsenliga. Tillsammans med Janukovytj försvann många av medlemmarna i hans parti, Regionpartiet, och vips hade oppositionen – inklusive fascisterna i Svoboda, majoritet för att bilda en interimregering och utlysa nyval. I denna interimregering ingick flera av det synnerligen tvivelaktiga partiet Svoboda.
Majdan var inte imponerad av den nya regeringen.

Krim
Ryssland hade satsat stora resurser på att behålla Janukovytj och Ukraina under kontroll. Moskva pumpade in generösa lån till Kiev, medan Bryssel på sin höjd skickade kommissionär Füle för att dela ut piroger och förhandla med Janukovytj. EU:s extremt Janukovytjvänliga linje ledde till att antalet EU-flaggor på Majdan kom att minska ganska märkbart under månaderna som demonstrationerna pågick.
Under de förvirrade veckorna kring maktskiftet fokuserade Ryssland sina resurser på att bryta sönder Ukraina som stat. Charkiv, Odessa och Krim blev tre brohuvuden för separatism, och allra bäst fungerade det på Krim, där Ryssland redan hade en stor militär närvaro. Ukraina och världssamfundet var helt oförberedda på det ryska agerande. Ukraina hade ingen fungerande försvarsmakt; det fanns ingen i Kiev som kunde eller vågade eller ville beordra de ukrainska militärerna att göra motstånd.
Majoriteten av Krimborna är vad vi, om vi skulle använda mellanösternterminologi, skulle kalla bosättare. Krims urbefolkning, tatarerna, tvingades bort i en naqba flera år före den palestinska. Till Krim skickades efter andra världskriget en urrysk befolkning. Först på nittiotalet kunde tatarerna börja återvända så smått.
En folkomröstning hastades igenom, nästan lika övertygande som de omröstningar som genomfördes i Baltikum 1940. Folkomröstningen har inte godkänts av andra än ett litet antal högernationalistiska partier i Europa.

Presidentvalet
25 maj hölls presidentval. Det stod ganska tidigt klart att chokladoligarken Petro Porosjenko var favorit, men Ukraina har åtskilliga karismatiska politiker. Julia Tymosjenko. Fascistledarna Tiahnybok och Jarosj, högerpopulisten Ljasjko. Presidentvalet genomfördes under full internationell observation och hölls enligt god ordning. Porosjenko fick ett mycket starkt stöd i hela landet – utom på Krim och i de separatistkontrollerade områdena där valet inte kunde genomföras.
I och med det här avslutades den revolutionära perioden av Ukrainas förvandling. Det fanns nu en lagligt vald president med ett kraftigt folkligt mandat. Valet visade också att de ukrainska väljarna INTE var minsta intresserade av de högerextrema kandidaterna. Tiahnybok och Jarosj fick dryg två procent av rösterna tillsammans. Ljasjko fick å andra sidan ett oväntat starkt stöd och kom trea.

Separatismen
Charkiv och Odessa var brohuvudena för separatiströrelserna, men av olika anledningar var det i stället Donetsk och Luhansk som blev separatisternas kärnområden. I Charkiv lyckades civilsamhället mobilisera motstånd mot separatisterna, och i Odessa – mer om det senare – ledde tragedin i fackföreningshuset till att människor skrämdes bort från allt deltagande i politiska manifestationer.
Både Donetsk och Luhansk ligger nära ryska gränsen och nästan alla de ledande separatisterna var från Ryssland. Båda regionerna var kraftfullt privilegierade under Sovjettiden, medan de sedan 90-talet blivit deklasserade. Gruvor och stålverk i förfall, infrastruktur som raseras… En perfekt grogrund för en dolkstötsideologi. Separatisterna blandade storslavisk mytologi med sovjetisk till en underlig, men lockande retorik om storhet. En retorik där Lenin är en hjälte och en skurk samtidigt – en skurk som krossade det Stora Ryssland, men samtidigt en hjälte som skapade det Stora Sovjet.
I månader var separatismen ganska teoretisk. Ända fram till mitten av maj gick det dagliga flyg mellan Kiev och Donetsk, och tågen gick ända till i fjol höst. Det fanns ingen tydlig FRONT, även om alla möjliga slags trupper satte upp vägspärrar för att hämta in mutor.

Odessa
2 maj drabbade nationalister och separatister (pro-unity, pro-federation, pro-Kyiv, pro-Moscow… det finns alla möjliga benämningar på vilka de var) samman. Det hela började snarast som fotbollskravaller. Ett tältläger vid fackföreningshuset, där separatister campade, angreps av nationalister. Separatisterna flydde in i det tomma fackföreningshuset. En brand bröt ut och fyrtio unga människor – separatister – brann inne.
Det har sagts mycket om det här. Att nationalisterna hindrade folk från att komma ut. Att nationalisterna ropade ”brinn, brinn, moskoviter”. Att branden var en upprepning av krematorierna i Auschwitz – så sa Putin personligen, som, till skillnad från statsrådet Romson, inte blivit kritiserad för den jämförelsen.
Än en gång – det har nästan inte gjorts någon vettig forensisk undersökning av brottsplatsen. Det tog flera dagar innan brottsplatsen spärrades av. Polisen har gjort många gripande, men nästan uteslutande av separatister.
Jag vet inte vem som satte eld på fackföreningshuset, men ett är uppenbart: att polisen inte gjorde sitt jobb. Vare sig under timmarna före branden, under själva branden eller efter branden. Rättssystemet har inte fungerat.

Kriget
I juni började Ukraina gå till offensiv mot separatisternas vägspärrar och positioner runt Donetsk och Luhansk. Mängder av frivilliga hade samlats kring privatfinansierade frikårer och den reguljära armén hade börjat fungera efter den första förvirringen efter Krim. Frikårerna samlades i något som kallas Nationalgardet – en polisarmé lite i stil med Italiens karabinjärer (är det tänkt). Det har alltid varit en fråga huruvida de här lyder dem som betalar dem, eller om de faktiskt lyder under statens kontroll. Hittills har det inte testats; det har ofta talats om att frikårerna skulle vända sig mot Kiev, men efter nästan ett år har detta inte hänt.
Den ukrainska offensiven gick ganska bra under de första veckorna. I början av augusti trodde många att kriget skulle vara över och Donetsk och Luhansk under Kievs kontroll. Men Ryssland trappade upp sitt stöd och skickade mer och allt mer avancerade vapensystem. Som luftvärnssystemet Buk som sköt ner det malaysiska passagerarplanet. I slutet av augusti var rollerna omvända. De ukrainska trupperna fick backa från stora områden under hårda strider och med stora förluster. I september gick Ukraina och separatisterna med på en vapenvila och ett program för reglering av konflikten – Minskavtalet. Sedan dess har kriget varit ganska statiskt. Ständig beskjutning med artilleri från båda sidor. Folk dör, både soldater och civila.

Flyktingarna
Nära två miljoner människor befinner sig på flykt. De flesta befinner sig ganska nära konfliktområdet – ungefär 600 000 håller till omedelbart utanför de separatistkontrollerade områdena. Det här är en flyktingkatastrof av enorma dimensioner för ett land med en oerhört svårt prövad ekonomi. Flyktinghanteringen är nästan helt och hållet beroende av frivilliga insatser. Staten här ytterst små resurser – och tyvärr ganska svalt intresse verkar det som – för att ta hand om flyktingarna.

Ekonomin
Ukrainas ekonomi är i ett ytterst allvarligt läge. Kriget tar stora resurser, samtidigt som handeln med Ryssland rasat, utan att kunnat kompenseras av en höjd export till EU-länderna. Handeln med EU ökar, men inte i samma takt som handeln med Ryssland faller. Tillväxten är negativ och statskassan blöder. Internationella valutafonden ger lån, men till mycket hårda villkor. Ukraina måste göra neddragningar i de offentliga finanserna. Mest kännbart för vanligt folk är de kraftigt ökande kostnaderna för gas och el. Staten har länge subventionerat gas och el, men det kräver IMF stopp för. Medborgarna ska betala de faktiska kostnaderna. Och för fattiga, pensionärer framförallt, kan el- och gasräkningen helt knäcka budgeten. Ukraina har nästan bottenlösa behov av modernisering och upprustning av industri och infrastruktur. Vägnätet är bedrövligt. Hundratusentals arbetare är anställda vid stora industrier som stått stilla i årtionden. Varv, stålverk, bilfabriker som inget producerar, men som får statliga stöd för att fortsätta driften. Stödpengarna går i oligarkernas fickor, medan arbetarna inte får någon lön. Att lägga ner allt detta och få en gigantisk arbetslöshet OCH sura oligarker som inte får råd att åka med sina privatplan till Nizza – det är inget lockande perspektiv för statsledningen.
Den enda fördelen är att problemen är uppenbara, tydliga och konkreta. Men stora. Krismedvetandet finns där och ingen tror att man kan blunda sig igenom krisen.
Jag undrar om man inte också ska se Ukrainas folks tålamod som en annan fördel. Folk här är VANA vid kris. Landet har varit i kris sedan sjuttiotalet och människorna är vana vid att lita på sina egna resurser. Landet är bördigt, och många har tillgång till en jordplätt där de kan odla potatis, tomater och annat. Det driver knappast tillväxt och generar föga mervärde. Det är svårt att få råd till konsumtion. Men folk överlever.

Slutsatser
På minuskontot:
En militär konflikt som har inträtt i ett slags semi-freddo-status. Människor dör dagligen, men dödstalen är ganska måttliga. Just nu. Konflikten är inte helt frusen som Abchasien eller Transnistrien, men inte heller helt aktiv som den palestinska. Kriget kräver enorma resurser.
En flyktingkatastrof som alla låtsas inte existera. Ukraina har tagit emot en miljon internflyktingar som måste ha bostad och försörjning. De allra flesta internflyktingarna är pensionärer eller småbarnsföräldrar. Staten engagerar sig förbluffande lite i den här frågan. Utan frivilliga skulle systemet helt kollapsa.
En politisk miljö som präglas av extrem kortsiktighet. Sedan revolutionen i februari 2014 har Ukraina genomfört två val, och i höst är det dags för ett tredje. Inga partier har lust att ställa sig bakom viktiga men impopulära reformer med ett val i sikte.
En politisk kultur, främmande för förhandlingar och kompromisser. Här försöker man inte finna enighet – här söker man konflikt. Alla vill visa sig principfasta och hängivna och nästan varje vecka är det nävslagsmål i parlamentet.
Korruption på alla nivåer. Alla säger sig vara mot korruptionen, men ingen skulle vara beredd att avstå från att betala mutor för att slippa fortkörningsböter eller för att snabbare få ett byggnadslov.
Ett fragmenterat medielandskap där en tidning eller en TV-kanal i första hand uppfattas som en chic modeaccessoar för oligarker av större eller mindre kaliber. Journalistkåren är underbetald och hela mediebranschen oprofessionell. Medierna fungerar mer som en blandning av megafoner och slagträn än som ett forum för en offentlig debatt.

På pluskontot:
Motstånd är seger. Ukraina lyckades mobilisera ett motstånd mot den ryska aggressionen. Mycket tack vare de yviga och svårkontrollerade frikårerna. Under det år som gått har den ukrainska försvarsförmågan ökat och frikårerna visat sig i stort sett lojala till staten. Det pågår en professionalisering av försvarsmakten.
Civilsamhället – som nästan helt bär stora delar av statens skyldigheter inför flyktingarna – har visat sig starkt och livskraftigt. Ukraina har visat sig äga en medborgaranda som kommer att bli oerhört värdefull när reformerna ska fortsätta. Det finns ett genuint folkligt engagemang för Ukrainas framtid. Människorna är inte passiva undersåtar.
Den politiska kulturen befinner sig i förändring. Vid parlamentsvalet i fjol höst valdes flera tiotals veteraner från civilsamhället in i parlamentet. I ett land där politik uppfattas som en smutsig verksamhet är det här ett modigt steg. Parlamentet har fått ledamöter som klättrat ner från barrikaderna, knutit slipsen (eller knytblusen) och satt sig i utskotten. De är få, men de finns – och de märks.
Pluralismen i samhällsdebatten är enorm. Det FINNS en samhällsdebatt. Ingen i Ukraina inbillar sig att det saknas alternativ till de rådande härskarna. Ingen tiger om sitt missnöje. Det är kaotisk och vansinnigt ibland, men det här är ett land som inte tystnat.

Övrigt?
Vad vill ni veta? Jag åker hem till Roslagen och sätter potatis nu, men jag svarar gärna på frågor.

I Brechts Galileos liv finns en kort replikväxling:

– Olyckligt det land som har hjältar!
– Nej, olyckligt det land som behöver hjältar!

Det här beskriver lite min syn på det Segerdagsfirande som vi bevittnat de senaste tio-tjugo åren. Rysslands hjältar, de som faktiskt stred med vapen i hand mot nazisterna, är värda all högaktning och respekt. De utkommenderades som tonåringar i kriget och överlevde så gott de kunde. Det är inte deras fel att Stalin valde att missbruka deras uppoffring för att förvandla befrielse till ockupation.

Problemet är att Ryssland har förvandlat dessa människors hjältemod till statyer och monument. Till ett slags ideologi. Ryssland exploaterar hjältarna, och ser helst att de inte berättar om vad de faktiskt upplevde. Det är faktiskt ganska intressant att den ryska hjältekulten växer till i ungefär samma takt som själva hjältarna dör bort. Jag har träffat ganska många av de här hjältarna, och deras historier kan ofta handla mer om skräck och vanmakt än om hjältedåd. Det finns också allt för många som personligen kan berätta om de övergrepp som ryska soldater utförde. Dessa historier är inte en del av Segerdagens narrativ. Kreml behöver hjältarna, men helst inte deras historier.

Själva Ryssland har också varit lite vacklande kring Segerdagen. Omedelbart efter segern utropades 9 maj till helgdag, men helgdagen avskaffades 1947. Hjältarna hotade ställa Stalin i skuggan. Först vid tjugoårsjubileumet 1965 återinfördes Segerdagen som nationell högtid, och då introducerades även de flesta av de rituella inslag vi ser i dag. Framförallt militärparaden på Röda torget.

Den tyske filosofen Jürgen Habermas talar om medeltidens maktdemonstrationer som ”representativ offentlighet”. Makthavarna, samhällseliten, demonstrerade sin rätt till makten genom symboliska åtbörder. Tronar, speciella slags hattar av värdefull metall, monument. Processioner, ritualer – allt var en del av denna representativa offentlighet. Samhällets elit behövde de här hattarna och ritualerna för att legitimera sin makt.

Monty Python träffar ganska rätt när de i Monty Python and the Holy Grail tar upp frågan om de anspråk kungamakten gör på rätten att härska utifrån det svärd kung Artur bär:

ARTHUR
The Lady of the Lake, her arm clad in the purest shimmering samite,
held Excalibur aloft from the bosom of the water to signify by
Divine Providence … that I, Arthur, was to carry Excalibur …
That is why I am your king!

DENNIS
Look, strange women lying on their backs in ponds handing out
swords … that’s no basis for a system of government. Supreme
executive power derives from a mandate from the masses, not from
some farcical aquatic ceremony.

ARTHUR
Be quiet!

DENNIS
You can’t expect to wield supreme executive power
just ’cause some watery tart threw a sword at you!

Kort sagt: Putin – och före honom Jeltsin och före honom Gorbatjov och Brezjnev – hävdar rätten till makten genom att utnyttja Segern. Det här är en ihålig och bräcklig maktbas och en skrämmande demonstration av hur härskarna i Kreml försvagar Ryssland och förvägrar hjältarna genuin respekt för vad de åstadkom.