Författare: Per Enerud

Menföre.

Nysnö är mycket roligare i utförsbacken än i löpspåret. Dagens runda gick rentav långsammare än i går, eftersom det var slitigt att springa i fem centimeters nysnö större delen av rundan. På sätt och vis lite romantiskt att springa i orörd nysnö, men definitivt tyngre. I varje fall skyller jag den fantastiskt långsamma tiden på det. På en del av sträckan hade onda människor gått i skidspåret. Även om jag själv inte blir drabbad av sånt, så blev jag upprörd: man går inte i skidspår! Man klottrar inte på kyrkor, man bajsar inte i postlådor (eller i trappuppgångar heller, förresten), och man går inte i skidspår.

På plussidan ska nämnas att träningsvärken håller på att ge med sig. Det är ändå ganska skönt att veta, att det bara tar en vecka efter ett så här långt träningsuppehåll för kroppen att anpassa sig till de nya ansträngningarna.

Långsamt.

Fort går det ju inte. I morse tog jag tid första gången, och Gud förbjude att någon får reda på att jag springer 4,6 km på 35 minuter! Men jag är ändå rätt belåten med att jag kommer ut, fast musklerna värker och jag hellre skulle kunna sitta och slöa. Det är i dagarna faktiskt exakt fem år sen jag överhuvudtaget började springa, i Kosovo, och jag minns att träningsvärken gick över ganska snabbt. Då hade jag inte sprungit på tjugo år, nu har jag ju bara gjort ett uppehåll på femton månader.

Däremot framstår det som ett mysterium för mig alla dessa människor som talar om att löpningen är så njutbar. Jag lyckas inte njuta av att ha ont och bli svettig, men jag kanske är lite konstigt på det viset. Jag är rätt nöjd och belåten när jag kommit hem och duschat. Det är enormt skönt.

Puckade djälva grisar!

Enköping. Någon taskigt pottränad Enköpingsbo har fått för sig att mitt trapphus är en lämplig toalett. Det luktar ganska illa, trots att ytterdörren är ställd på glänt.

Ett ljus i mörkret är att fekalierna raskt städats bort av Enköpings hyresbostäders personal, som offrat en lördagssovmorgon för att sanera resultaten av packade djälva fyllskallars bristande slutmuskelkontroll.

Andra dagen.

Lämmen och ledbruten och skavsår i hålfoten. Men det är bara att ge sig ut i spåret. Själva vitsen med löpträning är att inte ge sig något alternativ. Skulle jag vänta på att det kändes bra att springa, då skulle jag bli sittande i soffan.

Löpning gör ont, det är enformigt och svettigt. Det finns inget njutbart med löpträning.

Träningsvärk och skavsår är naturliga konsekvenser av att pausa i femton månader: det är bara att springa på. Så jag sprang på.

Det är ingen imponerande distans, men jag sliter hund. Och orkar. Jobbigast är sträckan från löpspåret och hem – det är exakt en kilometer enligt kartan. En lång lång raksträcka mellan villaträgårdar.

I morgon, däremot, ska jag ha en återhämtningsdag. Skavsåret bekymrar mig, och jag ska gå till apoteket och se om de inte säljer lämpliga plåster. Borde köpa nya skor, tror jag.

Nystart!

Come back! I dag sprang jag första gången på femton månader. Låt oss säga att det var ett experiment för att se hur pass väl det funkar med den här sortens bakslag. Jag har gått upp kanske 10-12 kilo under året, vilket både syns och känns. Men jag har metodiskt gjort slut på alla undanflykter, och det känns bra.

Jag sprang i Fagerskogen i Enköping, där man har ett springspår vid sidan av skidspåren, och det var en ganska behaglig runda – underligt nog inga uppförsbackar, men ett par ganska branta små nedåtlut. Och så sprang jag vilse när jag trodde jag var framme.

Men det gick mycket bättre än jag trodde. Jag orkade springa hela rundan och allt kändes bra. Än har jag inte drabbats av någon träningsvärk, men vi får väl se. I morgon ska jag också ut i spåret.

Jag ska ta det lite lugnt så här i början, men målet är ju att komma tillbaka till milslånga rundor. Och så måste jag köpa en ny lursladd till min ipod, för den verkar ha försvunnit i flytten. Men det känns bra att vara igång igen.