Författare: Per Enerud

Ännu ett rekord! Det är roligt att det går snabbare, och jag tycker att jag återhämtar mig snabbare. Jag har nu hållit på i en månad – jag började 15 januari, och i dag är det den 16 februari. Det är fortfarande långt till formen jag hade innan jag la av, men det går framåt. Njuter gör jag dock fortfarande inte.

Dagens musik:

Gogol Bordello – Shantel

В. Батишева – Катюша

Кино – Печаль

Muslimgauze – Jaagherd Zarb

Frank Zappa – No 2. 1st Movement – Andantino

Muslimgauze – Tangier–Zeen

Daft Punk – Harder Better Faster

Sage Francis – Inherited Scars

Första gången under sju minuter/kilometern. Soligt och härligt. Jag fattar inte snacket om att vintern aldrig tar slut – har de inte märkt att det är vååår! Solen går upp allt tidigare, och det är en helt annan energi i solljuset än för bara ett par veckor sen. Och så talgoxarna som sjunger som galningar. I dag var det ganska kallt i spåret, men det är bara bra. I det här vädret blir snön fast och lättsprungen, och kanske just därför kunde jag pinna på ganska hyfsat. Jag är nöjd.

Musiken i dag:

New Order – Age of Consent

Taking Back Sunday – I am Fred Astair

Nine Inch Nails – The Day the World Went Away

The Rapture – House of Jelous Lovers

Underworld – Mo Move

Cabernet Deneuve – Марина улибается

The Rapture – Sister Saviour

Cabernet Deneuve – Под водой

Muslimgauze – Hindustani Wireless Blackout

I dag gick rundan ganska bra. Det har inte snöat på flera dagar, och spåret var väl upptrampat. Det enda obehaget är att alla hundägardjävlar låter sina hunddjävlar skita i löpspåret. Kan de inte puffa undan hundarna trettio centimeter åt sidan? Jag vet inte hur hundar funkar, men så svårstyrda kan de väl inte vara?

Men kanske är Enköpingshundar sämre uppfostrade än hundar i civiliserade trakter? I dag mötte jag två hundägare under löprundan, och i båda fallen gjorde hundarna aggressiva utfall mot mig.

På söndag är det nyår. Enligt den kinesiska kalendern inleds tigerns år, och det är, enligt samma kalender, även MITT år! 1962, 1974, 1986, 1998, och så nu, i år. Var tolfte år får vi tigrar fritt mumsa av den himmelsk harmonins whiskas. Mmmm. 2010 års element är metall, och dess natur är yang, den varma jorden.

Och vad kommer det nu att få för betydelse? Med viss säkerhet kan jag säga att ”förändringar kommer att inträffa”. Jag tror mig också veta att ”saker kommer att hända”. Jag kommer att få pengar. Jag kommer att ha ont. Jag kommer med all sannolikhet att dricka te, och jag vet att jag under detta härligt randiga tandiga år kommer att åka tåg. Järnvägens syllar är ju som tigerränder på den varma jorden, under rälsens metall. Järnvägen är ju likväl en symbol för självaste yin-yang-dualismen – den ständigt orörliga banan är ju förutsättningen för det ständigt rörliga tåget. Det minsta rollerna förändras blir en katastrof – om rälsen börjar röra sig, stannar tåget.

Så blir tigerns år för mig, som tiger. Och när jag dessutom är lejon enligt den okinesiska kalendern… Ett år med klös!

För några år sen halades den sovjetiska flaggan från Senatshuset i Kreml, och åtminstone jag trodde att de sovjetiska idealen var döda och begravda. Visst väsnades en massa nostalgirörelser i och utanför ex-SSSR om en gammal god tid som aldrig existerat, men på det stora hela var de ideal och värderingar som Sovjetunionen representerade historia.

Men så upptäcker jag att utan att någon märkt det har USA förvandlats till en Sovjetrepublik. Kanske inte politiskt ännu, men kulturellt, socialt.

Ett grundelement i Sovjetideologin var ”familjekulten” – familjen var kommunismens innersta kärna. Sovjetunionen hävdade en starkt traditionell heterosexuell familjetyp där mannens uppgift var att försörja och leda, och kvinnans – omsorg och underhåll.

Vi tror väl lite till mans (och kvinns) att det här är ett familjeideal som är på väg bort, men så ser jag på TV5 hur en superamerikansk TV-serie – Seventh Heaven – hävdar rent sovjetiska familjeideal.

Okej, vidare. I det USA jag minns från när jag var liten rådde idealet ”Ensam är stark”. En amerikansk hjälte var alltid en ensam maverick som gjorde uppror mot trångsynta regler och litade till en högre moral. Om en Bad Guy kunde gömma sig bakom advokater och idiotiska lagar, så hade Dirty Harry alltid den moraliska rätten att gripa, döma och utföra domen. Det fanns en rättare rättvisa i individens moraliska kompass.

I dagens Sovjet-USA representeras rättvisan av ett arbetande kollektiv inom offentlig sektor. Helst inom försvarsmakten eller de rättsvårdande myndigheterna. Ofta inom vård och omsorg. Likväl – ett kollektiv. Samarbete, respekt för hierarkier – sådana är idealen i det USA som manifesterar sig i masskultur.

Jag noterar också att amerikanska arbetsplatser verkar ha tagit till sig den ärke-sovjetiska grejen med att hylla Arbetets hjältar – i Sovjet fanns som regel tavlor där särskilt framgångsrika arbetares porträtt exponerades. Och samma grej i skolorna: det ohöljda hyllandet av geniet, guldmedaljer till de framgångsrika. Föreställningen om ett avantgarde som ska inspirera massorna.

Och utrikespolitiskt… Precis som Sovjet hävdade rätten att av politiska skäl ingripa militärt i andra länder, har USA tagit på sig en liknande uppgift. Ideologispridning och statsbyggnad är den utrikespolitiska visionen. Hallå? När hände allt det här?

En gymkedja gör aggressiv reklam för sina tjänster. I ett ursinnigt tempo springer och hoppar och kastar och boxar slanka unga snygga människor och sätter sig därefter lätt svettiga runt halslinningen och ler lustfyllt i ett trendigt träfärgat omklädningsrum. Budskapet är naturligtvis att hos just den gymkedjan blir man slank och ung och snygg och får en snofsig väska på köpet.

Jag har skrivit tidigare om en bok som retade mig ursinnig för några år sen, om löpning, där samma fenomen kunde observeras – alla bilder föreställde leende, slanka, unga människor.

Och det är klart – även jag vill ju bli ung och slank, och jag vill också le. Men jag är nästan helt säker på att just den här formen av reklam är det som knäcker alla oss som verkligen måste strida mot övervikt och dålig kondis. Jag känner aldrig att jag har lust att le när jag springer min halvmil i Fagerskogen. Skulle det vara lätt och njutningsfullt att träna skulle knappast så många ha svårt att motivera sig.

Och varje gång jag ser den äckliga reklamen från det dyra gymmet känner jag det som en personlig förolämpning. Du passar inte hos oss. Du är för tjock, ful, gammal och svettig för att få vara med oss och hoppa. Förmodligen har jag för dåligt med pengar också.

Nu har jag sprungit i en månad och jag tycker nog att jag börjar få lite snurr på träningen. Det gör inte ont längre. Jag känner att jag nog skulle orka springa ett eller kanske två varv till, om det inte vore för det svåra underlaget och all snö. Det är inte roligt, men jag känner att det funkar. Min vilja är starkare än min ovilja. Men jag svettas som en gris och tror jag känner måttlig lust att brista ut i ett bländande lyxgymleende.

Först vill jag ha det sagt: jag är enormt nöjd med årets vinter. Minusgrader och snötäcke sen mitten av december, och inget talar för att allt ska smälta ner förrän långt fram i mars. Jag stormtrivs med allt det vita, jag tycker det är härligt med den kalla luften och solen är aldrig soligare än när den reflekteras i en miljon miljarder snöflingor på marken. Jag känner stark längtan efter att leta upp en renfäll och lägga mig i en snödriva.

Icke desto mindre börjar jag känna mig trött på att springa i nysnö. I natt snöade det igen, inte så mycket, men tillräckligt för att det skulle vara slitsamt. Fötterna sjunker ner och glider undan; underlaget är ojämt och knöligt. Det är jobbigt. Det är lite märkligt när jag lämnar elljusspåret och kommer ut på asfalten – plötsligt känns det som om jag tappat en massa i vikt.

Men bortsett från löpspåret: jag säger JA till vintern!

Och så musiksnobberiet:

Taschen – Carnival

Wire – Boiling Boy

Nuria Lita – Kafez

Sage Francis – Personal Journal

Telepopmusik – Close

Wire – It’s a Boy

Muslimgauze – Namiki an Wadda

En vanlig runda utan snöproblem eller andra excesser. Det vara bara att spring och springa. I dag reflekterade jag över att det är hemskt vackert i skogen, men snöklädda svartgröna granar, och så reflekterade jag över att folk rastar sina hundar i skidspåren. Vad är det med människor som har hund? Varför tror de att skidåkare vill få hundskit på skidorna?

Dagens musik:

Запрещенные барабанщики – Куба рядом

Запрещенные барабанщики – Я рыба

Wire – The Queen of Ur and the King of Um

Aziz – Return to the Pharaoh

Disco Kids – Starlite

Black Devil – Follow Me

Liquid Liquid – Cavern

Cabernet Deneuve – Какое мне дело?