Författare: Per Enerud

Askö. Självklart vet jag att sär skrivningar är den bildade medelklassens instrument för att bevisa sin intellektuella överlägsenhet. Genom att ursinnigt fnysande peka finger mot ”Kassa medarbetare” uttrycker vi vår egen briljans, kontroll över språket och guvetvad. Men rubriken ovan är inte en särskrivning, utan en beskrivning av situationen just nu. I synnerhet här i min sommarstuga. Här råder en dimma som är så tjock att man inte ens ser dimman. Grå tjock är i vägen för diset. Jag är här för att skotta snö – smart att vänta en vecka för länge. I stället för att skotta snö förra veckan, när snön var kall och lätt, väntar jag till nu, när snön är våt och tung och jag dessutom först måste skotta undan dimma innan jag kommer till själva snön. Och het… Ja, skotta regnvåt blötsnö så får ni se vad ni blir.

Ändå. Roslagsskogen är härlig i gråheten. Gråsnön brutal och ärlig och man riktigt hör snödropparna knacka på drivorna underifrån. ”Stick nu!”

Sjöwall–Wahlöös tio böcker om Martin Beck och hans kollegor är en vändpunkt i svensk deckarhistoria. Jag tycker att de flesta av böckerna är vidunderligt usla, representerar ärkereaktionära och kvinnofientliga åsikter bakom en mask av VPK-svammel. Men likväl – böckerna ändrade inriktningen på den svenska kriminalromanen. Den sociala deckaren slog igenom. Och ganska tidigt filmatiserades böckerna, både i Sverige och utlandet. Än har väl ingen lyckats överglänsa Bo Widerbergs Mannen på taket. Ingen film-Beck knäcker Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck.

Den starka sociala – socialistiska – inriktningen på Sjöwall–Wahlöös böcker ledde till att åtminstone en blev översatt till ryska under sovjettiden – Polis, polis, potatismos. Och även den blev film.

1979 kom filmen Avbruten middag – Nepabeigtās vakariņas – i regi av den lettiske filmskaparen Jānis Streičs. Den filmen är ALDRIG med i listorna över filmatiseringar av Sjöwall–Wahlöö-böckerna. Men en god vän som bor i Lettland kunde förse mig med ett ex (på ryska). Jag såg den i Riga sommaren 1985, och mina minnesintryck stämmer nog: det är en ganska usel film. Martin Beck är en stilig kvinnotjusare, förfaren i karatesparkar. Filmens egentlige hjälte är Per Månsson, den skånske polisen, som i den här filmen är en gräsligt fet och svettig herre. Och allt är på plats: skumma Säpoagenter, fala damer, cyniska miljonärer. Och så ett stackars Riga som försöker spela Sverige. Här och där har man satt upp skyltar ”Texaco”, ”Bank”, ”Ikea”, för att det ska se ut som i utlandet. Ett par barer på utlänningshotell får agera depraverade nästen för de cyniska miljonärerna, och lettiska statister i sovjetiska klänningar gör sitt bästa för att se ut som… ja, vad som helst utom lettiska statister i sovjetiska klänningar.

Det är fullständigt underbart.

I dag sprang jag i kroppstemperatur: 36,6. Jag har svårt att komma under sju minuter per kilometer i snön, men jag tröstar mig med att det är ett slags styrketräning och säkert nyttigt på något vis. Men det irriterar mig lite att det inte syns på min träningsdagbok på jogg.se http://jogg.se/?sida=tdbfull&id=19475 hur löpförhållandena ser ut. Nu har jag med fruktansvärda ansträngningar sprungit i djupsnö, men det enda som syns är att jag sprungit långsamt. Orättvist på något vis. Sen verkar det vara nåt vaj med ipoden, för halva spåret plockade den bara fram låtar med Кино.

Кино – Троллейбус

Кино – Кончится лето

Кино – Восьмиклассница

Кино – Война

Moskwa TV – Tekno Talk

Lady Souvereign – Hoodie

Muslimgauze – Shah of Persia

Wire – Pieta

Taking Back Sunday – Set Phasers to Stun

Black Devil – No Regrets

Pulsträning igen! Helgens snö föll även över Fagerskogens löpspår. Spåren var uppfräschade med snöscooter, men scootern har god översnökapacitet. Den sjunker inte ner, eftersom dess tyngd sprids ut över ett ganska stort område. Jag, däremot, placerar alla mina hundratals kilo på ca en kvadratfots område och sjunker djupt ner i scoterspåret. För att över huvud taget ta sig framåt måste jag springa med fötterna starkt utåt åt sidan. Och så sjunka ner för varje steg. Så dagens runda tog 39 minuter och 7 sekunder, och det kan inte kallas snabbt, ens om man är en abborre, vilket, som bekant, är den långsammaste fisk som finns.

Dagens musikskörd:

Taking Back Sunday – Little Devotional

Gogol Bordello – Start Wearing Purple

Beck – Sexx Laws

Underworld – Born Slippy Nuxx

Underworld – Dinosaur Adventure 3D

The Rootsman vs Muslimgauze – Gaza Parts 1 & 2

Леонид Утесов – Марш Веселых Ребят

Sole – Da Baddest Poet

Möjligen kan det verkar lite vekt, men jag avstod från att springa i dag. Är det nästan trettio minus känns det inte nyttigt att springa och dra i sig frusen luft. När luften sen töar i lungorna, exploderar aveolerna och då dör man. Och det är ju inte därför jag springer. Alltså: ännu en härlig dag av slöande. Skönt.

I går skulle jag till Stockolm för att hylla min vän Mikael Granlöf på hans femtioårskalas. Och till Stockolm måste man åka tåg; det är för långt för att cykla, och jag var dessutom lite osäker på hur bra plogat det skulle vara. Tåg alltså.

Självklart visste jag att det rådde snökaos, så jag höll god koll på förseningarna. Ett groteskt försenat Göteborgståg, alltså ett tåg från Göteborg, skulle komma till Enköping klockan 16, så det passade ju bra.

Väl på stationen hade det groteskt försenade Göteborgståget föresenats intill absurdum, så nästa tåg skulle vara ett starkt försenat tåg från Örebro. Klockan 16.44. Vilket justerades till 16.52. Vilket justerades till 17.03. Som till slut blev kvart över.

Men då kom det! Och jag noterade det alldeles speciella ansiktsuttryck som bryter ut, när ett starkt, om än inte ännu groteskt, försenat tåg syns genom snöröken. Ett leende av lättnad och ironi, med en grundton av irritation och kanske rentav desperation. Men det är lättnaden som ler. Alla blir genuint glada över att det tåg som skulle kommit kvart över tre sniglar in på stationen två timmar försenat. Och det är faktiskt ganska okej att man får stå.

Vi bättrade på förseningen med ytterligare en halvtimme, och jag kom en timme för sen till Mikaels kalas. Men å andra sidan fick jag ju gå ganska tidigt för att hoppas på att hitta ett tåg tillbaka.

Tåget hem var förunderligt lite försenat, men Enköping totalt igensnöat. Nysnö till högt upp på vaderna, och underbart spännande former på snön som drivit upp mellan bilar. Det är fantastiskt med den här vintern. Varför är den snart slut?

I går lovade de snökaos hela dagen, och redan i går kväll kunde jag notera hur snön yrde. När jag vaknade i morse formligen mös jag inför tanken på att ha ett underbart giltigt svepskäl att inte springa. Men när jag tittade ut så var det sol. På marken låg ett centimetertjockt täcke av jungfrulig nysnö, och alla undanflykterna sprack som troll i solen.

Så det var bara att hänga på sig träningsoverallen och ge sig ut. I mycket hård vind, visade det sig, och eftersom det är så platt här i Uppland driver snön upp snabbt. På en del håll var det rentav svårt att se var jag skulle springa. I själva skogen var det inte så blåsigt, men mysigt när vinden rev ner snö från grantopparna.

Dagens musik:

Tabla Vin – Dayztrippers

Кино – Последный герой

Alter Ego – Rocker

New Order – Spooky

LCD Soundsystem – Yeah

Cocteau Twins – Blind Dumb Deaf

Cyber People – Doktor Faustus

I dag övade jag att ha lite bråttom. Inte i spåret, men utanför. Jag ska till Stockolm nu på förmiddagen, och hade ursprungligen tänkt strunta i att springa. Men så vaknade jag en halvtimme tidigare än jag tänkte mig, och bestämde mig för att testa att INTE ha tre fyra timmar till stillsam återhämtning. Jag har märkt att det går lite snabbare att komma upp ur medvetslösheten efter löprundan. Nu kommer jag att vara i Stockolm nysprungen och stark.

I lurn i dag:

Cyber People – Doctor Faustus

Кино – Стук

Shellac – This is a Picture

Koto – Japanese War Game

Free Kitten – Loose Tips

Bowery Electric – Things’ll Never Be the Same

Запрещенные барабанщики – Москва–Махачкала

Shellac – Canada

Shellac – Rush Job