Författare: Per Enerud

Eyafjallajökull är ett hopplöst rubrikord. Jag riktig känner hur hela världens alla tidningsredigerare längtar efter att Katla ska få ett utbrott, så att man kan få ihop vettiga rubbar.

Strängt taget är vulkaner extremt nyhetsmässiga, och jag tror ärligt talat att jag blev journalist på grund av en vulkan. 1973 var det ett stort vulkanutbrott på Island, på Västmannaöarna. Jag var tio, och tyckte att det här var verkligt intressanta nyheter. Vietnamkriget var inte alls lika engagerande. Bilderna från Island var fantastiska: eld, lava och svart aska. Hus nästan helt begravda i askan. Och jag kände: sånt där vill jag också berätta om.

Nu har jag aldrig berättat om några vulkanutbrott, men det är ändå en fantastisk känsla att se och inse hur maktlösa vi människor är.

Ett par dagar i sommarstugan. Det är fortfarande mycket snö i norra Roslagen, så sommarbiten av stugan är ännu rätt teoretisk. Jag hyrde en motorsåg och motorsågade lite. Jag har mycket sly och småträd på tomten, och nu ville jag bli av med åtminstone en del av denna växtlighet. Den skymmer kvällssolen om sommarkvällarna.

Så med hyrd motorsåg kastar jag mig ut i träddjungeln.

Det går inte att komma ifrån att få saker är så skojiga att arbeta med som motorsågar. Det är ett högljutt, tungt och fullständigt livsfarligt instrument, och strängt taget är det underligt att man fullständigt utan licenser och utbildningar betros begagna det. Det är ljuvligt: bullrigt, tungt och livsfarligt – det är liksom bingo för klena skrivbordsherrar. Allt förbjudet samtidigt.

Och när man sågar känner man nästan omedelbart skillanden mellan björk och gran. Granen är lätt och doftande; björken är tung och sjunger i veden. Det är ett fullständigt fantastiskt ljud – ljudet av björk mot björk. Björkens röst är ljus och klar: jag tänker på gosskörer. Granen kan inte alls sjunga. Klanglös och ihålig är granvedens röst. Granens grej ligger i suset och ljuset, men som ved är granen rätt trist.

Efter några timmars svettigt jobb har sju träd gått att se sina fäder. På marken ligger en oväntat stor hög med vedknubbar som nu måste klyvas. Och ett berg av ris som måste tas omhand. Nån som behöver en majbrasa.

Nu blir det intressant att se om jag får mer kvällssol till uteplatsen i sommar. Kom gärna och kolla.

Sommaren var i alla fall framme och visade att den tänker komma: genom snön tränger snödroppar, och en koltrast har byggt bo just över dörren.

Men är det inte hopplöst tråkigt med mat? Eller snarare – att äta.

Jag har just ätit ett slags lunch – en vackert svartbränd ”omelette noir” med ostar i. Och än en gång konstaterar jag att hela livsmedelsprocessen är hopplöst tråkig: det är tråkigt att handla mat, det är tråkigt att laga mat och det är tråkigt att äta. Och det tar aldrig slut. Jag vet att jag även i morgon kommer att behöva försöka hitta på något att laga till och mumsa i mig. Det är ett veritabelt sisyfosarbete. Och inte hjälper det ju heller att äta sig tokmätt – man är lika hungrig dagen därpå ändå.

Att diska efteråt är också tråkigt, men ändå inte alls lika tråkigt som att laga mat och äta.

Det här leder ju till att jag hellre köper en påse chips eller sörplar i mig filmjölk. Filmjölk med lingonsylt smakar gott och kräver ett minimum av tillagning. Vingum är också ett attraktivt alternativ till mat. Frukt också. Om jag fick skulle jag bara äta morötter och sura äpplen.

Märkvärdigt nog verkar det finnas massor med människor som påstår sig vara roade av att hacka lök och steka korv och andra steg i livsmedelsprocessen. Hela TV-program ägnas åt det här, har jag märkt. Jag tycker det är fullständigt science fiction att se på Hell’s Kitchen och se tänkande människor låta sig bli förnedrade och utskällda av en arg skotte bara för att få rätten att på heltid hacka lök och steka korv. Dag ut och dag in. År efter år. Ett mysterium, det är vad det är.

Jag har bestämt mig: jag är FÖR monarkin. Inte på grund av fåniga prinsessbröllop, och inte för att jag tror att Electrolux kan sälja fler kylskåp som de gör i Italien eller wherever tack vare konungens strålglans. Nej, jag är för monarkin, eftersom jag anser att den har en roll i demokratin.

Medeltidens furstar hade hovnarrar. I den tid när kungamakten var absolut, hade hovnarren en roll som sanningssägaren. Narren påminde monarken om att hans makt faktiskt var begränsad. Makt är flyktig.

I dag har vi inte så många absoluta monarker i världen. Sverige är en demokrati – ett folkvälde. Och monarkins roll i den svenska demokratin är att vara narrhov. Kungafamiljens uppdrag är att vara de verkliga härskarnas – folkets – pajasar. Monarken och dess barn påminner oss om att demokratin ständigt måste erövras. Hans majestäts och deras kungliga högheters pajaskonster gör att vi inser vad som skulle hända om andra än folket styrde vårt land. Vårt svenska narrhov är den svenska folkmaktens hovnarr. Så därför är jag monarkist. Det är så roligt med alla bjällror och tokigheter!

Jag sitter i Enköping och hör om terrorn i Moskva. En stad som jag känner bättre än någon annan stad i världen. Bättre än Stockolm, definitivt bättre än Enköping. Jag bodde nära en av stationerna. Och jag ville naturligtvis följa nyheterna. Ingen jag känner verkar ha varit drabbad, men det är ändå… Min stad.

Och nästan på en gång dyker konspirationsspåret upp. Det är inget konstigt med det – även vid Elfte september fördes det fram idéer om att Bush själv låg bakom. Men det har ju aldrig varit en del av den normala rapporteringen. Vi skulle aldrig acceptera att en svensk reporter skulle spekulera om inte spanska regeringen själv lade ut bomber i Madrid. Att Tony Blair sprängde tunnelbanan i London. Men i Ryssland är det acceptabelt. Alla svenska medier bollar med teorin om att ryska politiker mördat fyrtio Moskvabor som en del i en maktkamp mellan olika läger.

Det kanske kan tänkas att det finns en sådan maktkamp – men är det rimligt att sitta och gissa om saker som ingen människa kan veta något om? Är det rimligt att ge utrymme åt konspirationsteorier bara för att vi talar om Ryssland? Kanske ska vi börja betrakta Sions Vises Protokoll som en relevant nyhetskälla? Eller? Jag kan hitta massor med förklaringar till allt ont i världen genom en snabb googling. Välj din fiende.

Varför uppfattar vi det som rimligt att svenska journalister och ”kännare” anklagar ryska ledare för att döda ryssar? Utan att vi har minsta bevis för det? Varför? Och varför uppfattar vi det rimligt att svenska medier spekulerar om saker som de inte har minsta aning om? Varför nöjer vi oss med att hitta på om sådant som vi aldrig kan få reda på, i stället för att berätta om det som hänt: en tragedi, ett utbrott av våld i en stad i Europa.

Jag har fått göra en paus i springandet. Min rygg har drabbats av ondska och jag förmår inte springa omkring i skogar just nu. Det är ganska skönt att slippa träna, men irriterande att inte få välja själv när jag ska låta bli att springa.

Jag undrar egentligen vad det var som avhöll våra mödrar från ris och spaghetti i forna dagar? När jag var liten och skulle fylla år, vilket inträffade mycket mer sällan när jag var ett barn än numera, då fick jag önska vad jag ville till mat på min födelsedag. Och då ville jag äta RIS. Denna extremt lyxiga, flärdfulla, exotiska rätt som jag betraktade som själva godhetens godhet av matvaror. Inget lockade mer än ris, och inget kändes mer njutbart än ris på min födelsedag.

Och spaghetti! De dagar då spaghetti serverades… Det var högtider!

Annars åt vi ju potatis. Ärtsoppa. Bruna bönor. Mamma gjorde storkok som hon frös in i mjölkpaket och ställde i frysen. De tinade sedan upp och konsumerades.

Men vad var det med ris och pasta som fick våra mammor att fasa? Ansågs ris och pasta livsfarligt för små barn på sextio–sjuttiotalet? Ansågs det näringsolämpligt? Krångligt?

Jag har ofta undrat över det där. Och nu ringer äggklockan: pastan är kokt!

Jag är en stor tvättstuguentusiast. Denna demokratiska institution, som ger vanligt folk tillgång till kvalificerade och kraftfulla tvättmaskiner. Denna multikulturella mötesplats. Men i dag utsattes jag för min första tvättstugulapp: ”Jag har tagit fel tid”.

Här kommer jag full av förväntan och smutsvätt för att tvätta min smutsiga byk, och så möts jag av en tvättstugudörr med dubbla lås och en sån lapp, skriven med darrig pensionärshandstil. Jag kommer inte in i tvättstugan. Om jag inte skulle använda trubbigt våld mot låset. Och tvättiden efter är upptagen och i morgon är själva jag upptagen.

Plötsligt förstår jag känslorna bakom formuleringar som ”Den som inte rensar luddfiltret ska dö”. En känsla av hopplöshet, av andra människors förakt för gemensamma regler. Jag inser den bottenlösa egoismen som låter en människa helt cyniskt gå in i en bokad tvättstuga och STJÄLA den av mig. Det finns ondska som krigsförbrytartrimunalen i Haag liksom aldrig når fram till. Och en säck av otvättad tvätt får vänta på bättre tider. Lediga tider.

Och utanför töar rekordvintern bort som metronomslag i en begravningsmarsch.