Författare: Per Enerud

Träningsbloggen har varit lite tyst ett tag. Jag blev besviken när jag hade min läkarundersökning och fick reda på att ett halvår på gymmet snarast försämrat min hälsa. Jag hade tappat lite kroppsfett, men jag hade fått försämrad allmänkondition. Jag hade inte kommit särskilt mycket närmare några idealmått alls.

Anledningen till läkarbesöket var att jag fick en ny tränare, då den gamla bytt jobb, antagligen frustrerad av bristen på framgång med att skapa folk av mig. Nya tränaren, Olga, visade sig vara en bra mycket strängare handledare på hälsans väg. Framförallt har hon ställt hårda krav på att jag skulle äta bättre. Det gick inte an, förklarade hon, att äta kakor och glass. Hon krävde detaljerad matdagbok, och det är så tråkigt att föra så jag låter hellre bli att äta.

Och på torsdag har jag min sista session med Olga. Och hennes envishet har fått mig att tappa nästan fem kilo sedan början av augusti. Och jag skulle nog kunna tänka mig att det nästan uteslutande handlar om att avstå från sötsaker. Jag är uppvuxen i en svårartad småkaks- och bullmiljö, jitterbuggar, korintkakor, pepparkakor. Och kanelbullar och kanelbullar. För mig är att avstå från småkakor och kanelbullar ungefär som att övertyga sälar från att avstå från fisk. I vilt tillstånd ligger jag på mage i gräset och äter bullar. Vältrande i ishavssolen på ett härligt lager underhudsfett. Men det får jag inte för Olga.

Och själva träningen… Ja, Olgas approach är lite annan än Sasjas. Om han försökte driva mig mot tyngre vikter och så, försöker hon snarare få mig att göra längre serier. Det är mycket mycket mindre dötid med Olga; medan Sasja hade längre pauser mellan repsen.

Nu får vi ju se hur det går när jag flyttar till Sverige – landet som flyter av kaffe och bullar. Landet med fikapauser – alltså det ordet finns inte ens på rumänska. Bland importerade begrepp som ”management” och ”outsourcing” kan man höra ”coffee break”, men riktigt samma sak som en sant nordisk fikarast är det ju inte.

Fonotop är ett ord som kan översättas som platsens ljud. Varje miljö har sin egen ljudsignatur, sin fonotop. En stad i Mellanöstern har sina typiska ljud, en fjälltopp har sina. En kompis, Augustin, skrev om längtan efter ljudet av skrivmaskiner, och därifrån spann jag vidare på själva fonotopen inom medierna.

Jag började på journalistlinjen 1989, när datorerna redan var en självklarhet på de flesta redaktioner. Men på institutionen för journalistik, medier och kommunikation skrev vi fortfarande de flesta av våra övningsuppgifter på stora elektriska IBM-maskiner med skrivkula – man kunde byta ut kulan och få kursiv stil. Strängt taget fanns det säkert jättemånga olika typsnitt man kunde byta mellan, men typsnittskunskap var fortfarande ett njutningsmedel för grafiker.

Det fanns ett par Macar – SE30, tror jag modellen hette, men de var nog inget som vi som gick första terminen fick använda.

Hemuppgifterna skrev jag på en urgammal Remington Portable, som pappa köpte begagnad när han var 16 – det vill säga 1941.

Journalistiken var bullrigare förr. Nu var ju jag aldrig med på den tid när reportrarna satt med stora haldor och randade notiser, men jag vet hur det låter i ett rum där tiotals människor sitter och skriver på skrivmaskin. Det är ett djävla liv. Lägg på att man vid den här tiden också hade ett telefonmonopol där telefonerna antingen lät RINGGGGG eller PRRRRRRR (det fanns en liten vippströmbrytare undertill)… Och så fastnade hävarmarna ideligen om man skrev för fort. Och det sa pling varje gång man kom till ett radslut.

Och någonstans hackade en teleprinter och sa plingplingplingplingpling om det var en FLASH.

I ungefär sju år har jag nu med kortare eller längre avbrott arbetat utomlands. Nu är det slut, snart. Om en månad vänder jag åter till Sverige för att försöka sluta fly från vad jag nu flyr från.

För det är nog så att mycket av anledning till att jag känt mig tvungen till uppbrott har varit fråga om en föreställning om att det finns något bättre någon annanstans. Och medan jag har flytt, har jag gjort människor illa. Aldrig med avsikt, utan snarare i blindo; förblindad av min egen självcentrering. Det är meningslöst att be om ursäkt och jag vill inte heller påstå att jag är ångerfull. Jag har gjort mina val med öppna ögon.

Men nu är jag som sagt på väg hem. Jag har köpt en lägenhet. Söker jobb. Nu vill jag kunna känna att jag är hemma.

Det bästa med de här sju åren är kanske att jag börjat ta hand om min kropp lite bättre. Fram till januari 2005 hade jag knappt tagit ett löpsteg, och det märktes. Jag mår bra nu, fysiskt, och då känns det som om jag även kan hantera alla tomtar jag har på mitt loft.

I sju år har jag varit i områden drabbade av konflikter och krig och fattigdom. Men personligen har jag ju tjänat fantastiskt med pengar, levt väl och ombonat; lite som i ett rymdskepp. Det kanske kan låta som äventyrligt och märkvärdigt att arbeta på Västbanken eller i Georgien, men det är nog nu som det stora äventyret börjar. Med att komma hem. Försöka få pengarna att räcka. Göra vardagssysslor, städa, tvätta. Pendla till jobbet. Ansvara för katterna. Hitta tid för att träna. Hantera bokföring och redovisning i firman. Försöka tänka på andra än mig själv. Det är det stora äventyret.

Carl Philip, svenske
prinsen

Gick från en
klubb i Cannes

Utöver
kameralinsen

En snyting mötte
han

Hans trogna mö
Sofia

Hon bröt i
striden in

Och slogs för att
befria

Sin prins och röt
”försvinn”

”Ur vägen,
huliganer!

Kom Calle, låt
oss gå,

Vi har helt andra
planer

Än att bli slagna
gul och blå”

Så lämnade de
striden

Och tog en taxi
bort

Och prinsen
mindes tiden

Som retad
Bernadotte.

Nu slickar
prinsen såret

Och hukar för ny
mobb

Som kräver ”klipp
nu håret

Och skaffa dig
ett jobb”

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på rätt länge – inte sedan december. Då hade jag min introduktion i det här med styrketräning och gym. Och en läkare gick igenom kondition och hälsoläge. Det har nu gått sju månader. Jag har tränat ungefär fyra gånger i veckan – två gånger i veckan med personlig tränare, två gånger har jag kört på egen hand.

I dag tyckte gym-doktorn att det var dags för en ny hälsokontroll – och nu vet jag vad resultat jag har av sju månaders träning med PT:

Jag har behållit min vikt.

Jag har fått försämrad allmänkondition.

Och detta för 600 euro per år, avgiften för PT oräknad.

När jag kommer hem till Sverige igen ska jag sluta med den här fåniga styrketräningen och börja springa igen.

En skakande upplevelse i samband med mitt sökande efter en bostad, är att jag kvalificerar för seniorboende. Okej, jag vet ju att både ålder och vikt näranog är tresiffriga, men jag har kan liksom inte riktigt se att känna att det är dags för seniorboende. ”Alla rum har breda dörrar och inga trösklar”. Okej. Så det är där man är nu.

Den vitryske bloggaren Malysjevskij har snokat i Nallebjörnsbombarnas olika sociala nätverk – facebook, bloggar etc. Här finns hans blogg om vad han funnit. Dels finns ett screenshot från en sms-konversation, där kodordet för att verkligen genomföra det här är ”Stefan tror allt är inställt”. Den här frasen har intresserat många i Vitryssland, eftersom Sveriges ambassadör heter Stefan Eriksson.

Och så finns en liten flygkarta, med en flygrutt mellan punkterna ”EYPR” och ”REINFELDT” angiven. REINFELDT är alltså punkten där nallebomberna ska släppas. Intressant nog har ingen hittills i Vitryssland noterat den här detaljen. Varför har Studio Total betecknat sitt mål som ”Reinfeldt”? EYPR är flygfältet i Pociuniai i Litauen.

Än en gång – det ser ut som om de har haft roligt. Lite spionjargong, lite busiga kodord. Jättemycket uppmärksamhet i pressen, och nya kunder. Fan, har de tur kanske Lukasjenko beställer en Nation Branding-kampanj hos dem. Feta kontot.

En svensk reklambyrå, Studio Total, gjorde en PR-kupp i början av juli. Nallebjörnar med demokratiska budskap hade släppts över Vitryssland, efter en flygtur från ett litauiskt flygfält.

Byråns piloter hade, sades det, flugit in över vitryskt luftrum, utan att bli upptäckta (och nedskjutna) av luftvärnet, och så hade de släppt nallarna över Europas sista diktatur. Kul, gulligt, bildmässigt.

Har det hänt? Ingen verkar veta. Det finns bilder, videor, vittnen, men vad spelar det för roll – storyn är ute. Snackisen. Det spelar ingen roll om en händelse har hänt eller inte, om nu folk faktiskt pratar om den.

En journaliststudent, Anton Surapin, 20 år, från Minsk fick ett anonymt meddelande med bilder på nallarna. Han la upp dem på sin blogg. Och ett par dagar senare kom KGB och hämtade in honom. Han är nu häktad. Avvaktar ”rättegång”. Anton riskerar upp till sju års fängelse. Det här vet vi. Det har hänt. Anton sitter verkligen i fängelse. Det här har hänt, men å andra sidan är det ingen som snackar om det, så ur marknadsföringssynpunkt är det rätt svagt. Amnesty har inte lyckats alls lika mycket att få uppmärksamhet på hans fall, ”Teddybears Belarus” ger 575000 träffar på Google. ”Anton Surapin” – 30000.

Det är omöjligt för mig att säga om nallebjörnsbombningen har hänt eller om det är en fejk-story, precis som Studio Totals grej om sexskolan i Wien, där Ylva Marie Thomson skulle bli rektor. De har visat att de kan det här med snackisar. Grattis, grabbar. Och hemsidan är hemskt snygg. Svartvit, kraftfull. Lite jazz-aktigt newyork-södrig. Den verkligen ångar Hornsgatan.

Skulle vara sjysst av er att bjuda Anton Surapin på en kopp espresso när han släpps.

Jag vill ha det sagt att det inte är Studio Totals fel att Anton Surapin sitter i fängelse. Ansvaret ligger hos vitryska KGB och hos Lukasjenko, men Studio Total har givit Lukasjenko och KGB en anledning till att slå ner på bloggare, twittrare. Det spelar ingen som helst roll om flygturen har ägt rum, om nallarna har släppts från ett flygplan eller från en balkong. Det som spelar roll är att Anton fängslats.