Fonotop är ett ord som kan översättas som platsens ljud. Varje miljö har sin egen ljudsignatur, sin fonotop. En stad i Mellanöstern har sina typiska ljud, en fjälltopp har sina. En kompis, Augustin, skrev om längtan efter ljudet av skrivmaskiner, och därifrån spann jag vidare på själva fonotopen inom medierna.
Jag började på journalistlinjen 1989, när datorerna redan var en självklarhet på de flesta redaktioner. Men på institutionen för journalistik, medier och kommunikation skrev vi fortfarande de flesta av våra övningsuppgifter på stora elektriska IBM-maskiner med skrivkula – man kunde byta ut kulan och få kursiv stil. Strängt taget fanns det säkert jättemånga olika typsnitt man kunde byta mellan, men typsnittskunskap var fortfarande ett njutningsmedel för grafiker.
Det fanns ett par Macar – SE30, tror jag modellen hette, men de var nog inget som vi som gick första terminen fick använda.
Hemuppgifterna skrev jag på en urgammal Remington Portable, som pappa köpte begagnad när han var 16 – det vill säga 1941.
Journalistiken var bullrigare förr. Nu var ju jag aldrig med på den tid när reportrarna satt med stora haldor och randade notiser, men jag vet hur det låter i ett rum där tiotals människor sitter och skriver på skrivmaskin. Det är ett djävla liv. Lägg på att man vid den här tiden också hade ett telefonmonopol där telefonerna antingen lät RINGGGGG eller PRRRRRRR (det fanns en liten vippströmbrytare undertill)… Och så fastnade hävarmarna ideligen om man skrev för fort. Och det sa pling varje gång man kom till ett radslut.
Och någonstans hackade en teleprinter och sa plingplingplingplingpling om det var en FLASH.