Författare: Per Enerud

Nedanstående text skrev jag i mars i fjol för rita en politisk karta över Ryssland inför parlamentsvalet i september 2021. Det är en omtolkning av Sovjetdissidenten Andrej Amalriks legendariska ideologihjul från 70-talet. Jag tycker att hjulet rätt väl beskriver dynamiken i rysk politik – och kanske inte bara i rysk. Modellen har två dimensioner: hjulet beskriver relationen mellan stat, individ och identitet och x/y-axeln relationen till de rådande makthavarna och till synen på väst.

In exactly six months, Russia will hold parliamentary elections. A model, outlined in the 1970s, for mapping the ideology of the Soviet Union can be used to describe modern Russia’s political landscape and how the political forces relate to each other.

In his 1976 book Ideologies in the Soviet Society, Soviet dissident Andrei Amalrik designed a model for describing the ideological setting of Soviet Russia. The Model holds the shape of a wheel, and demonstrates how various groups within the Soviet public discourse related to each other. Amalrik used three over-arching ideologies: Marxism, Liberalism and Nationalism as a starting-point, identifying the three from the perspective of the relationship between the individual and the collective.

Collective and Individual

Marxism, argues Amalrik, prioritises class before individual. Nationalism – nation before individual and Liberalism supports the priority of the individual before the collective, be that class or nation. All the three should be viewed as continua, where elements of Nationalism blurs into Marxism and Liberalism.

One can discuss to what level “Marxism” ever was a fundament in Soviet ideology. The founder of the Soviet state, Vladimir Lenin, emphasised submission to the party hierarchy, rather than to a set of ideological concepts. The Soviet system exploited Marxist terminology as decorative elements, but not as a canon for its actions. Rather than Marxist thinking, loyalty to the Politburo was paramount. The Soviet leadership was not fighting for the rights of the oppressed classes, neither domestically, nor internationally.

Serbian dissident Svetozar Stojanović has, in his work Kritik und Zukunft des Sozialismus (1970), suggested the term “Etatism”, of the French word for state – État – for the type of society established in Soviet Russia: The primacy of state authority before the individual citizen.

Changing the label “Marxism” to “Etatism” in Amalrik’s wheel allows us to keep the concept of the relation between individual citizens and the collective, and it provides us with an illustration, allowing us to demonstrate the continuity of Russian ideology and dissent.

The current Russian leadership frequently refers to itself as “conservative”, and thus, at least on the surface, cardinally different from the Soviet leaders. But using the term “Etatism” shows the similarity between the current leadership and the Soviet one. It helps understand the priority for concepts, based on “greatness”, was fundamental in both the USSR and the Russian Federation.

“Etatism” is, just as it was in Soviet Russia, the dominating Kremlin ideology. All concepts on domestic and foreign policy boil down to the protection of the State, its leadership and bureaucracy. The followers of this ideology consider themselves matter-of-fact, pragmatic and realist. Criticism towards an individual, holding office, is perceived, not as political dissent, but as an attack on the fundaments of the State, probably even as a mental deviation. The Etatist segment of the ideology wheel ranges from officials within the trade and economy sectors, voicing demands for reforms in legislation on economy and advocates of the Rule of Law, to military hard-liners, praetorians, demanding resources for defence and internal security.

“Nationalism” in this context differs from Etatism in the ethnical regard, in this case the role of Russia and the Russian people. Both Soviet and current Russian Etatists emphasise the State’s multi-ethnic composition. The Nationalist segment ranges from a sentiment of strong support of the current Kremlin leadership, to perceptions of Kremlin “being soft” on the West, migrants, insufficiently supportive towards Russians abroad etc. The Nationalist segment is, arguable, the most diverse part of the ideology wheel. Within this segment, there are strong supporters of the Kremlin, just as vocal voices of staunch dissent.

The “Liberal” segment of the wheel contains sentiments, ranging from classic, Western Liberalism, advocates for personal integrity, individual rights, feminism, LBGT etc, to vague Anti-Etatist sentiments. Parts of the Liberal segment can join forces with certain elements of the Nationalist segment, viewing the Kremlin leadership as a common enemy; while other parts seek alliances with reformist members of the Etatist segment against chauvinist tendencies among Etatist hard-liners and pro-Kremlin Nationalists.

Loyalist and Dissent

The modified Amalrik wheel can be divided along an X/Y diagram; vertically along the traditional Russian “Zapadnik” / “Slavophile” lines, and horizontally along a “Loyalist” / “Dissent” divide. This explains, for instance, the alliance between disparate figures like Nationalist Eduard Limonov and Liberal Garri Kasparov in the Other Russia campaign 2006 – 2010. All could join in under an “Anti-Etatist” ballot.

Alexei Navalny has attempted to cater both to a Liberal segment of the circle and to the Nationalist. Currently he campaigns under the concept of Smart Voting, for supporting any political candidate or movement that can challenge the power monopoly of the Kremlin party. This approach has met serious criticism from parts of the Liberal segment, focusing on reform, rather than regime change.

The Amalrik Wheel is mirrored in the disinformation ecosystem: Kremlin-controlled, state-funded media outlets – RT, Sputnik, RIA Novosti etc function usually as loyal mouthpieces for State information efforts. Occasionally, representatives of the state media drift out of bounds, as recently Margarita Simonyan, RT/Sputnik’s editor-in-chief, calling for a Russian annexation of Ukrainian Donbas. Ms. Simonyan was immediately reprimanded by representatives of the Russian state. The Nationalist segment of the disinformation ecosystem is less impeded by the Kremlin ties, as long as they don’t drift below the “Protest” line on our schedule.

It is, of course, important to note that the Wheel does not represent a quantitative distribution of outlets in the Russian political discourse. The “Loyalist” half-circle of the Wheel is dominating the media market almost entirely. Deviation from a loyalist perspective is not acceptable; the Kremlin equals protest with either mental disorder or foreign-funded schemes against order and decency.

Reformists and hard-liners

The modified wheel shows a certain continuity in Soviet and Russian disinformation efforts. The state was, and remains, entirely identified with the Kremlin leadership and bureaucracy. In the domestic public discourse, a certain pluralism exists. The Etatist “party” have room for reform-minded economists like Alexei Kudrin and German Gref; and at the same time, fire-breathers like Dmitry Rogozin and Aleksandr Bastrykin. The former measure Russia’s success in economic growth, budgetary balance and long-term trade perspectives; the latter – in the level of deterrence and geopolitical achievements. The Kremlin leans strongly towards the hard-liners. None of the twelve permanent members of the powerful Security Council belongs to the “reform-party”.

The Etatist concept is not limited to Russian politics. The term can be applied to various movements with a strong focus on charismatic leaders, promising to “clean up the mess”, “drain the swamp” etc. The Etatist credo allows leaders to utter the words of Louis XIV of France: “L’Etat – c’est moi” – I myself am the State.

With six months to Russia’s parliamentary elections, we can expect a mobilisation of primarily the Loyalist-Slavophile-Etatist-Nationalist upper-right quadrant of the Ideology Wheel: Nationalist-inclined Etatists and Etatist-inclined Nationalists. All the parties in the current parliament can be found in this part of the wheel, and it is unlikely that much will change in this regard. The distribution between the different Nationalist/Etatist parties in the Duma will change, but it is unlikely that any voice of dissent will enter the parliament.

Bland det jag gillar mest med kristendomen är att den är alldeles omänsklig. Skalar man av prästerliga förklaringar och utläggningar och går till själva bibeln finns det knappast någon tröst att finna där i en situation där vi måste ta ställning till våldet.

Jesus utgår från en privilegierad tillvaro i ett land med en fungerande ordningsmakt och tar avstånd från nationellt självbestämmande och ger entydigt stöd till ockupationsmakten.

När vi utsätts för våld, ska vi låta våldsmannen vara ifred. Vi ska inte göra motstånd, utan vända andra kinden till. Och hoppas att Gud ska straffa honom så småningom. Jesus utvecklar inte tanken vidare, men man får kanske utgå från att det här gäller rent generellt, och inte bara om vi får en örfil på kinden, utan även grövre våld. Jag bör alltså förstå det här som att om jag blir våldtagen bör jag, när våldtäktsmannen är klar med mitt rövhål, ”vända andra sidan till” .

Jag undrar om det här inte är det gudsbevis som teologerna sökt i tusentals år. Ingen, med någon som helst koppling till mänskligt liv och erfarenhet, skulle uppfatta det här som rimligt. Ändå är det en grundsats i kristendomen.

Det finns rätt mycket kick-ass i Gamla testamentet, men hela vitsen med kristendomen är att vi nu fått nya instruktioner. Visserligen säger Jesus att inte ett jota av den gamla lagen ska försvinna; han skärper den till och med. Om jag ser med lust på någon har jag redan begått äktenskapsbrott. Och bör, enligt Jesus, riva ur mig ögonen.

Hur många kristna följer just det budet? Luther tolkar det som att det visar att mänskligheten är oförmögen till att leva enligt Jesus, men det är alltså Luther som säger så, inte Jesus. Ingen som någonsin varit människa kan följa de här instruktionerna.

Hela kristendomen är så underbart främmande för allt mänskligt att det helt enkelt MÅSTE vara Guds egna ord. Eller mänskligt! Till och med en metmask gör motstånd när man trär upp den på en krok. Kristendomen är främmande inför skapelsen.

Aposteln Paulus är tydlig när han säger att de som härskar över oss, gör det på Guds uppdrag. Just det här stället, i Romarbrevet, skrivet långt efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, motiverar allt kristet våldsutövande. Den som fått ett svärd i sina händer har fått svärdet av Gud. Blir vi utsatta för en våldtäkt, så är det Guds vilja.

Jag skulle gärna vilja komma till en avrundning där jag föreslår något bibelställe till tröst, men jag känner inte till något sånt. Det går nog att hitta platser som går att tolka som att vi inte ska vara passiva när vi ses någon annan bli angripen, men nu talar vi uteslutande om självförsvar. Och här finns inga andra instruktioner än att vända andra sidan till och lita till ordningsmakten.

Vi är så vana vid att kristendomen beskrivs som en fridens religion, och vi är vana vid att uppfatta Jesus som hemskt snäll. Men hur snällt är det här? Är inte Jesus rentav grymmare än den gammaltestamentliga Gud som kräver offer och dödade fienders avskurna förhudar? Kristendomen är fullständigt gudomligt omänsklig, människofientlig och motsträvig. Uppenbarligen ett verk av Gud, och inte något som människor suttit och hittat på för att trösta varandra.

Svaret på frågan i rubriken: ”Kräver Jesus att vi ska vända andra sidan till vid en våldtäkt” måste bli ”ja”. Han kräver det av oss.

Först: jag brukar alltid uppfatta mig själv som ”vänster”, vad det nu är. Jag tror på minskade klyftor, fördelningspolitik och samhällsinsatser. Jag har en bakgrund i den ”vänster” som är rotad i folkrörelsen, där ”vänster” kanske snarare var en fråga om identitet än politiska val. Den ”vänster” jag väckte upp i hade personliga erfarenheter av svältens och fattigdomens tid och såg villan i stationssamhället och den gröna lilla folkvagnen som progress. Min bror var den första i släkten som gått gymnasiet.

Det var en vänster som var ganska oreflekterad i sakfrågor, men med en stark samhörighet med det socialdemokratiska parti som vuxit samman med makten. Det fanns en grundläggande lojalitet med det system som på en eller två generationer fört familjen från svält till färg-TV. En del av detta system var föreställningen om Sveriges neutralitet.

Neutralitetspolitiken var bra, helt enkelt för att det var den politik som fördes av dem som man var lojal mot. Det var inte ett ställningstagande i Kalla kriget, utan helt enkelt lojalitet mot systemet. Rysshatet var solitt i den här kretsen: när jag började läsa ryska var mamma orolig för att jag skulle bli spion – det yttersta sveket mot systemet. Morfar, partimedlem och kommunpolitiker i Timrå, var skeptisk. Kopplingen ryska—kommunism var tydlig, och kommunisterna var ”fosterlandsförrädare”.

Vi levde i en mytologi, där socialdemokratin skapat välståndet, demokratin, freden och nu, osjälviskt, stod beredd att sprida folkrörelsens evangelium till världen. Skulle bara alla göra som vi, så skulle det inte finnas krig. Att andra europeiska folk hade fått ungefär samma välstånd helt utan Per Albins—Erlanders—Palmes insatser var okänt eller irrelevant. Vi har skapat ett land utan klassmotsättningar och utan koloniala anspråk. Vi är allas vän.

Så ser vår nationella myt ut: det mogna landet som övergivit all snöd egoism: inhemsk fördelningspolitik och generös biståndspolitik. Vi har fullbordat drömmen om det goda samhället.

Jag läser Natomotståndet i ganska hög grad som en del av den här mytologin: att Sverige har något slags unik väg, unik ställning. Vi är inte som andra, vanliga länder. Göran Greider uttrycker det här i en tweet; att Sveriges utveckling till en ”mainstream-nation” fullbordas.

Ett Natomedlemskap skulle göra oss omärkvärdiga.

Greiders patriotism är färgad av den här föreställningen om att Sverige är lite bättre än andra länder. Olika Belgienar och Grekländer är med i Nato för att de fegt vill försvara sig, medan Sverige faktiskt reser sig över sådana egoistiska perspektiv. Finland hade säkert gått med i Nato för länge sedan om de fått för Ryssland. Men vi, ja, vi vågar avstå från vår säkerhet för att göra andra säkra. Vi ska vara medlare. Fredens röst. Vi är märkvärdiga och har en Mission. Vi är inget vanligt land.

Det här är den tankevärld som dominerar Natomotståndet, och jag känner djupt inom mig att den resonerar med mig själv. Jag vill inte bo i ett vanligt land; jag vill bo i det där landet i vår egen myt. Och Natomotståndet formuleras runt ett par centrala angrepp på vår myt om vår utvalda roll i världen. Med ett Natomedlemskap skulle vi få utländska atombombsmilitärbaser i landet. Vi skulle bli allierade med Trump och Erdogan och tvingas föra deras krig. Vi skulle inte längre kunna vara den sansade rösten mellan öst och väst, nord och syd.

Sakligt sett är de här påståendena inte sanna: vare sig Danmark eller Norge har utländska militärbaser eller atomvapen på sina territorier. Som EU-land är vi redan med i ett militärsamarbete med kärnvapenländer Frankrike. Trump och Erdogan (eller Le Pen!) skulle inte bestämma över vart vår militär skulle sättas in: USA kunde inte ens få med Nato 2003 när Irak angreps. Och Natolandet Norge har haft ett stort inflytande i förhandlingsprocessen i Mellanöstern.

Jag är inte självklart för ett Natomedlemskap. Jag har svårt att bara släppa den här myten, fast jag vet att det är en myt. Vi har aldrig någonsin haft framgångar som medlare i någon konflikt. Aldrig. Vårt välstånd är inte bättre än andra länders, och våra sociala klyftor är till och med högre – och har varit sedan trettiotalet: Sverige har varit sinnebilden för en oligarkisk ekonomi under större delen av 1900-talet. Men vår myt om oss själva är så stark att jag behöver den. Jag behöver tro att vi är lite annorlunda än de vanliga länderna. Vi ska ha kronor i stället för trista euro, inte för att det är bra för oss, utan för att det är VÅRA kronor. Vi ska stå utanför Nato, inte för att det är bra för oss, utan för att VI vill låtsas att vi kan vara säkra ändå.

Natomotståndet cirkulerar kring orden i vår nationalsång: ”Du tronar på minnen av fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”

Göran Greider – och andra patriotiska Natomotståndare – har fångat upp den här längtan: vi vill att Sveriges namn ska flyga ärat över jorden. Och jag känner att jag vill också det. Patriotismen är ett starkt berusningsmedel.

Jag älskar den här boken.

Harry Martinson skrev den om sina erfarenheter i Finlandsrörelsen, boken kom ut 1940. Han beskriver sina intryck från en resa 1934 till Sovjetunionen, tillsammans med sin dåvarande fru Moa Martinson. De båda var inbjudna till en internationell författarkongress. Moa var entusiastisk; Harry – beklämd.

Otaliga voro de delegationer som uppvaktade kongressen, men Stalin personligen infann sig inte. Han var för hög. Solen rullar inte in mitt bland sina dyrkare och tillbedjare. Det skulle dra ner måtten.

För Harry Martinson och Eyvind Johnsson var det självklart att ställa upp och ge sitt stöd när Finland angreps på hösten 1939, men det var inte självklart att den svenska frivilligrörelsen var en plats de trivdes i. Harry Martinson beskriver hur hans ”aktivism” kritiserades av dem som tyckte att han svikit sina pacifistiska principer.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Boken är notoriskt svårciterad. Harry Martinson skriver nästan medvetet otwitterskt, med långa, vindlande meningar, inskjutna satser och krusiga konstruktioner. Han resonerar. Han känner sig främmande inför militärorkestrarna som spelar Marcia Carolus Rex på Finlandsmöten och inför överstarna och deras kanoner. Inför vetskapen om skillnaden mellan de stora orden och den verklighetens istagg som stack allteftersom dagar och nätter förflöt utan att någon mer undsättning kom från Sverige.

Hela boken är en kamp, ett vittnesmål, en inre dialog. Författarens samtal med sig själv, med Sverige, med känslan av att vilja göra en insats, och känslan av att insatsen är otillräcklig. Och han talar om skogen och sjöarna och Norden.

Harry Martinson låter svåra frågor förbli svåra. Tvivlen får förbli tvivel. Han vet att det bland de Finlandsfrivilliga finns människor som han bara några månader tidigare skulle hatat och bekämpat. Men han vet att det i Finlands väpnade kamp mot maskindiktaturen finns en kamp för människans rätt att förbli människa. Martinson vittnar om hur ryskt flyg bombar urskiljningslöst:

De gjorde det gör att visa hur skickliga de var, hur nyppstigna i luften från steppens yta. De bombade med glädje och skicklighet, dessa nyförtjusta steppandes. De var den nya störtdykaradeln som genomskar alla klasser.

Jag älskar den här boken.

24 februari 2022 är ett sånt där datum som kommer att bli en symbol för en vändpunkt i historien. Dagen då hoten blev krig; lögnen blev våld. 24 februari manifesterades våldet, men våldsmännen hade förberett sig under en lång tid. Och det vore intressant att försöka fastställa när beslutet om våldet togs.

Det finns några punkter som visade att kriget var på gång. Den militära uppladdningen inleddes i fjol höst. Sedan augusti-september 2021 började krigsmateriel och rysk trupp placeras vid Ukrainas gränser. Sannolikt fanns det vid den punkten redan ett beslut om att anfalla Ukraina.

I början av februari 2022 skrev Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ett brev där han krävde ett stopp för Natoutvidgningen. Brevet var formulerat på ett sådant sätt att det var omöjligt att göra annat än avvisa innehållet. Ryssland krävde att suveräna länder inte själva skulle få fatta beslut om sina säkerhetspolitiska val. Det här var, naturligtvis, fullt medvetet. Lavrov och ryska UD vet hur texter ska skrivas och formuleras, och visste fuller väl att svaret skulle bli helt avvisande.

Under hela 2021 gjorde Ryssland stenhårda markeringar av samma slag. Ryssland krävde underkastelse. Att Ryssland sökte en konfrontation med Väst blev alldeles särskilt tydligt i februari 2021, när EU:s utrikeschef Josep Borrell reste till Moskva för att inbjuda till en ärlig dialog. Svaret blev öppen förnedring. Utrikesminister Lavrov ansträngde sig till det yttersta för att förlöjliga Borrell. Mitt under Borrells och Lavrovs presskonferens meddelade ryska medier att tre EU-diplomater – bland dem en svensk – förklarats icke-önskvärda i Ryssland. Det var alltså redan i början av 2021 tydligt att Ryssland beslutat sig för att inte längre ens låtsas vara intresserat av dialog.

Kreml ville driva relationerna med Väst till en öppen konflikt. Beslutet om kriget var fattat, skulle jag vilja påstå, redan i början av 2021. Under hela året hårdnade repressionen i Ryssland: året inleddes med skoningslöst polisvåld mot demonstranter. Massgripanden. Kanske ska vi se detta som startpunkten på kriget?

Eller började kriget 20 augusti 2020, när Aleksej Navalnyj förgiftades. Navalnyj lyckades formulera ett motstånd mot Putins regim, ett motstånd som skulle ha kunnat bli en systematisk och fungerande opposition. Det kunde Kreml inte acceptera.

Våren 2014 är kanske ett annat datum då kriget börjar, med erövringen av Krim och Donbas. Eller augusti 2008 då Georgien angreps och delades?

När börjar ett krig? 24 februari 2022 är det ögonblick då planerna förverkligades, då Ryssland valde att ignorera folkrätt, mänskliga rättigheter och all anständighet. Men beslutet om våldet fattades långt tidigare. Idén om att den starkare alltid har rätt har varit en ledande drivkraft i Kreml i årtionden.

Matvej Ganapolskij är en av Rysslands mest kända radioröster, men bor sedan flera år i Ukraina, där han också är född. Ganapolskij har bett mig översätta ett inlägg från hans Facebook-sida.

https://www.facebook.com/100000742473775/posts/5644989538869073/

Ni och vi befinner oss för första gången i ett sådant här krig. Det går rakt igenom oss och vi försöker dra slutsatser utifrån all denna fasa. Det är så här, förstår jag nu, att i varje krig finns det ett ögonblick när kriget – oavsett vad fienden kallar det, ”befrielsen av Donbas”, ”frigörelsen av de rysktalande” etc. – når en punkt där något vidunderligt inträffar och alla ord blir meningslösa och krigets innersta väsen uppdagas. Den punkten har nu nåtts och den kallas Butja och Irpen. Massmord på civilbefolkningen. Nackskott på bakbundna människor. Diken, dit nästan 300 civila människor kastats. ALLA manspersoner mellan 16 och 60 har mördats. Och detta bara efter en första blick på två befriade småstäder som en gång i tiden lugna och fredliga.

Det är då så här att man nu kan dra två slutsatser och ställa en fråga. Den första slutsatsen är att man inte längre kan tala om att ”inte alla ryssar är lika”. Det är klart att de är olika, men kriget har förenat dem, liksom det faktum att de inte kan eller vill stoppa det. Det är bara dumt att analysera orsaker till det här; det är helt enkelt så att det hela ryska samhället, med eller mot sin vilja, deltar i detta krig, mördar, våldtar, bränner. De mödrar som lämnar sina barn till Putin välsignar därmed deras mördande. De propagandister som besjunger mördandet. De människor som slåss om socker och toalettborstar på Ikea – alla är de delaktiga i morden på människorna i Butja och Irpen. Alla resonemang om graden av delaktighet är inte längre aktuella, ty vad spelar det för roll om du har skjutit eller levererat ammunitionen?

Den andra slutsatsen rör myten om att det galna Vilddjuret är omöjligt att få stopp på, och att det är omöjligt att få stopp på kriget just nu. Det är möjligt. Och alla vet hur. Men de som kan är antingen rädda eller ovilliga. Eller så hoppas de kunna lägga all skuld på Putin. Men det är omöjligt. Efter Butja är det omöjligt.

Nu till frågan. Och här riktar jag mig till Väst. Ni bevittnar Ukrainas Srebrenica. Ni bevittnar ett folkmord. Ni bevittnar Auschwitz, ehuru utan taggtråd och gaskamrar. Vad behöver ni mer för att stoppa Vilddjuret? Inte Putin, utan just Vilddjuret. Det monster som inte bara utplånar Ukraina, utan alla de värderingar som er värld, ert välstånd, vilar på. Är ni säkra på att om ni stänger luftrummet över Ukraina så trycker Vilddjuret på den röda knappen? Och om ni låter bli att stänga luftrummet, så låter det bli? Vem har sagt att det inte kommer att trycka på knappen ändå? Och är det här inte ändå det Vilddjur som det talas om i era trosskrifter? Även om det har ett namn och ett efternamn och ett helt land till sitt förfogande?

Låt gå. Ni samtycker med ert tigande till massmordet på civila ukrainare av rädsla för den röda knappen. Men då frågar jag er hur långt ska det gå? Vid vilket antal lik? Efter Butja och Irpen kan ni kanske säga att, nå, om Putin dödar 80 procent av Ukrainas folk, då stänger vi luftrummet. Eller 90 procent. Eller när ingen annan än Zelenskyj är vid liv längre, då stänger vi luftrummet. ”När hela Ukrainas folk är flyktingar i Europa, då stänger vi luftrummet” . Nej, just så säger ni ju inte. Det är ju absurt. Ni säger inte så, eftersom ni är kloka, men det är ju val snart och risken för att priset på korv och surkål ökar med 1 euro är värre än hotet om ett tredje världskrig. Ett krig som redan är i full gång, och redan sprider sig till era territorier. Och ni vet att det redan pågår. Och det är det hemskaste kriget i historien, för Hitler hade åtminstone en idé med sitt krig. Putin har ingen idé. Han vill bara ha ett krig för att utplåna allt mänskligt, ungefär som i Världarnas krig av H.G. Wells. Vi känner till historierna från science-fictionböckerna. Utomjordingar som anfaller Jorden. Ibland vill de ha vatten; ibland söker de ett nytt hem sedan deras egen planet utplånats. Men Putin har inget mål med kriget. Det är, förmodligen, något helt nytt i krigens världshistoria. Om han tillåts erövra nya territorier kommer de att förvandlas till det som är Ryska federationen i dag: ett förött land där våld, fattigdom och förfall härskar. Precis så har det gått med de territorier som han erövrat.

Jag tror att problem inte ens ligger i huruvida luftrummet stängs eller inte. Problemet är att vi nu inte har någon Churchill eller Reagan, utan bara Scholtz och Macron. Ja, visst finns Johnson och Duda och Biden, men de bestämmer inte allt. Och även de är rädda för att gå i krig, och hoppas att allt ska gå över och alla bli vänner till slut.

Men här är det inget som går över, säger Putin. Här har ni Butja, här har ni Irpen. Här har ni mitt folk, som jag aldrig behövt ge order om att mörda kvinnor och barn. Så har jag uppfostrat mitt folk under tjugo år. Och så ljuger vi om det är ukrainarna själva som har gjort det.

För många år sedan har världen förstånd att sätta stopp för Vilddjuret. Vi tog Berlin och därefter hölls en krigsförbrytartribunal.

Så vad behöver Putin göra för att världen ska bestämma sig för att stoppa honom.

Kommer det ens att finns en värld som kan stoppa Vilddjuret?

Den enda lösningen på den situation vi ser i Europa just nu är att Ryssland fullständigt och grundligt besegras. Det enda som kan skapa en långsiktig fred är att det ryska ledarskiktet kapitulerar villkorslöst och att landet under en lång period ställs under internationellt förmyndarskap. Ryssland har systematiskt utsatts för en inhemsk terror i över hundra år av beväpnade och kriminella gäng. Det finns inga institutioner i Ryssland som kan bära upp ett fredstida Ryssland. Hela landet har sedan senhösten 1917 styrts genom två principer: våldets och lögnens. Ibland har våldet dominerat; just nu ligger tyngdpunkten på lögnen. Det här måste brytas.

För att bryta lögnens och våldets makt i Ryssland måste landet under lång tid förvaltas av det internationella samfundet. Ett starkt fokus måste därvid läggas på en fungerande ordningsmakt. En internationell poliskår, under FN-flagg, bemannad av personal, helst från länder utanför EU/Nato.

Rysslands naturresurser tillhör det ryska folket. Här tänker jag mig att de existerande oligopolen inom till exempel olje- och glasindustrin ska läggas under internationell förvaltning och finansiera den Marshallplan som behövs för framförallt Ukrainas återuppbyggnad, men även Rysslands.

Jag tror att det är viktigt att Ryssland får ett fungerande och bärkraftigt lokalt självstyre. Den internationella administrationen av Ryssland ska inte innebära en upplösning av den ryska federationen, men ett långtgående lokalt och regionalt självstyre, där centralmakten – under övergångsperioden under internationell förvaltning – måste garantera att mänskliga rättigheter bevaras och att lokala eliter och småpåvar inte tillåts skapa furstendömen av det slag som vi ser i Tjetjenien under Putin.

Jag är också helt övertygad om att män ska uteslutas från beslutsfattande i Ryssland. Hela det ryska kriget mot Ukraina drivs av ett slags emotionell dimension av den typ som odlas i fängelser och kaserner. Internationella företag som Ikea med verksamhet i Ryssland har noterat att män som regel är oförmögna att vara chefer, och har i huvudsak anställt kvinnor på beslutsfattande positioner.

Kriget och makten i Ryssland är en exponent av en speciell form av toxisk maskulinitet. I fängelse och kaserner utformas ett mansideal som bygger på lojalitet och underkastelse. Detta är Rysslands nationalideologi under Putin, ofta formulerad enligt begreppet ”ponjatija”, ”det införstådda”, från den romantiska ”tjuvheder” som odlas i landet. Makt i Ryssland är en fråga om överenskommelser mellan mäktiga män. Ingen som står utanför de mäktigas överenskommelser har några rättigheter. Endast genom våld eller lögn kan en medborgare få ett inflytande.

Det finns inget i det rådande samhällsskicket i Ryssland som kan användas för att bygga upp landet igen. Inget utom kvinnorna, som i stort sett stått utanför det här systemet och som i rysk historia alltid representerat pragmatisk styrka och långsiktigt arbete. Självklart finns det kvinnor som både nu och i historien representerat våldet och lögnen, men det är ändå bland kvinnorna som Ryssland kan byggas upp.