Prat

I går skrev jag ett lustfyllt inlägg om rätta sättet att baka lussekatter. Men så upptäckte jag i morse att jag stavat fel på ett fånigt sätt: vörtbröd blev vårtbröd, och det behövde jag ju rätta. Men så tryckte jag på fel knapp och i stället för att redigera råkade jag radera. Så inlägget har aldrig funnits. Jag har aldrig skrivit om hur njutningsfullt det är med ljusen och stjärnorna och dofterna i första advent. Jag har tigit om det härliga i den annalkande julen, om formen och färgen i december, årstidens konturer som träder fram. Allt det missar ni, för att en ond djinn tvingade mig att utplåna mitt eget arbete. Tur att det inte var c-uppsatsen, i varje fall: man får glädjas åt det lilla.

I dag har det varit behagligt svalt. Inte urkallt, bara någon grad under minus. Och jag kände vad skönt det var när det nöp i kinden. När luften känns som luft: lungorna blir fullare med luft när det är kallt. Jag passade på att promenera i kylan och solen var på väg ner över Söder, för jag promenerade längs Strandvägen: de vansinnesrika har vacker utsikt, men jag hade samma utsikt gratis, och dessutom, utan extra kostnad, rosiga kinder och vinterluft i mitt bröst. Vem behöver bli miljonär?

Jag har inte hela bilden klar för mig, men jag är inte helt säker på att vägra-shoppa-dagen blev en hejdundrande framgång. Jag var i Stockolm i dag, vilket är rätt länge sen, faktiskt. Jag hade glömt att det fanns så mycket folk i Stockholm, och precis varenda en shoppade.
Jag förstår att klokare människor än jag bestämt att första lediga dagen efter lönen, precis en månad före julafton ska ägnas åt att låta bli att shoppa. Men om jag hade bestämt, hade jag valt den 24 januari istället.
Och faktum är att jag inte hade minsta lust att låta bli att shoppa. Jag är förvisso ingen shopping-habitue, men om jag behöver saker föredrar jag att köpa dem framför att tillverka dem själv, stjäla eller på annat sätt tillgripa dem. Alltså gjorde jag ett val: jag bestämde mig för att bojkotta vägra-shoppa dagen, och åkte till Stockolm för att köpa saker jag behövde: en tröja, till exempel. Men det finns inga tröjor i Stockolm, visade det sig. Bestämde mig för att köpa en mugg. Men de har slutat sälja vettiga muggar i Stockolm också. Det enda jag shoppade var parkeringsbiljetten, vilken kostade ungefär som tåget tur och retur. Å andra sidan åt jag och min fru och barn en riktigt angenäm sushi och vi fick klappa Marias katter, så det var en angenäm lördag, trots den misslyckade köpvägransbojkotten.

Anledningen till den senaste tidens tystnat ligger i kattfan. Jag har skaffat katt, och det innebär att det enda jag kan komma på att skriva om är katten. Men jag har ju faktiskt ingen lust att låta ett kattskrälle bestämma vad jag ska skriva om, alltså tiger jag. ”Tiger”, ha ha.

Och slut är det på tepåsar på jobbet, så jag dricker varmt vatten, vilket känns asketiskt och heroiskt på nåt sätt. Silverte.

Fast det var länge sen jag hade en så slitsam vecka som den som just gått. Jag har suttit till halv ett nästan varenda natt och slitit med min c-uppsats. Ska man sen upp och gå till jobbet halv sex så börjar det kännas lite trögt framåt torsdag. Men jag får massor gjort. Dessutom har jag träningsvägrat den här veckan, vilket alltså ytterligare givit mig en fem-sex timmar mer tid att jobba med uppsatsen. Härligt. Jag inser hur pass mycket roligare det är att sitta med referensböcker och lexikon vid datorn än att stappla omkring i elljusspåret i Stabby. Att sitta och skriva och klura och söka analogier är fan så mycket intressantare än fem varv i skogen i mörkret.

Däremot lät jag bli att städvägra. Och jag konstaterar varje gång hur belåten jag känner mig när lägenheten är städad, lakanen manglade och skjortorna strukna. Jag tycker egentligen inte om att vare sig städa, mangla eller stryka, men jag tycker om att ha städat, manglat och strukit.

Nu är det snart helg: då får jag ännu mer tid för uppsatsen.

Häromdagen mötte jag en man som trivdes på sitt jobb: han var busschaufför. Jag var, å min sida, busspassagerare och tänkte just sjunka in i djup och stärkande sömn, när han slog på radion och annonserade:
– Ja, välkomna allihop till den här bussen till Uppsala. Det ska bli roligt att ha er som gäster på den här lilla turen, och jag hoppas att vi kommer att få en trevlig resa. Det är mycket trafik i dag och lite regnigt, så jag måste be er om att sätta på er säkerhetsbältet. Jag vill förresten passa på att be er, att om ni någonsin stiger på bussen ute på landet, att ni har med er någon liten lampa så att vi chaufförer ser er. Det är ju lite trist om man väntar på bussen en fredagkväll så här, och så åker bussen förbi och nästa kommer inte förrän om en timme eller så. Ja, jag ska inte störa längre: än en gång: trevlig resa!

Sen kom vi ut på den uppländska ödemarken och passerade alla dessa mystiska orter där ju folk uppenbarligen bor, men ingen förstår varför. När vi kom in i Uppsala slog chauffören på mikrofonen och talade:
– Nu är vi nästan framme i Uppsala, och jag tycker det har varit en trevlig bussresa, utan några incidenter och otäckheter. Glöm för all del inget kvar i bussen, eftersom den här bussen går vidare på en gång. Jag önskar er allihop en trevlig fredagkväll och en trevlig helg. Och kom ihåg: livet är en sällsam och dyrbar gåva.

Det råder nu inte längre några tvivel om att katten kan läsa. Efter att nu under drygt en vecka noggrant studerat vilka titlar som finns i bokhyllan, valde hon Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, på originalspråket. Och det var inte så att boken stod bekvämast till: snarare tvärtom – högst upp i hyllan.
För er som har läst boken förstår ni nu varför det känns lämpligt att läsa kraftfulla besvärjelser och se till att alla pistoler och primuskök är väl gömda. Kattskrället har dessutom visat sig fascinerat av värmeljus.
Faktum är, att jag inte är säker på att Mästaren och Margarita är lämplig läsning för en ung katt: hon kan få idéer.

En kompis till mig manade mig att inte gnälla på allt. Hon sa att jag var en sån som såg glaset halvtomt, när det lika gärna kunde anses vara halvfullt. Jag får lov att ge henne rätt. När jag vaknar på vägen till jobbet blir jag inte glad över att vara snart framme, utan besviken över att inte få sova en liten stund till. När jag äter en glass tycker jag inte att det är bra att glassen snart är uppäten, utan jag grämer mig över att det är så lite kvar. Och vad är det för fel i det? Vad är det, ens, för bra med att glas vore halvfulla? Exakt på vilket sätt är det bättre med halvfulla glas än halvtomma?

Det finns faktiskt få saker som irriterar mig (och nu talar vi alltså om irritation, och inte om sann upprördhet), som när någon häller upp kaffe eller te och inte fyller koppen. JAG AVSKYR NÄR GLAS ÄR HALVFULLA! USCH!

Egentligen är det här nog en spin-off på min urgamla irritation över alla töntar som påstår att ordet ”lagom” inte finns på andra språk än svenska. Det är inte sant. Ordet lagom finns på de flesta språk, även om det heter något annat, precis som ordet ”grädde” heter andra saker på andra språk. Flöde på danska, till exempel. Men bara för att ett ord heter en annan sak på ett annat språk, så betyder ju inte det att det inte finns. Och det är utan tvekan så, att alla språk har ett eller flera uttryck för att beskriva en perfekt kryddad maträtt, ett perfekt tempererat bad eller vilken annan optimal situation som helst. Grejen är inte att ordet lagom bara finns på svenska, grejen är att svenskan är det enda språk (som jag vet) där ordet lagom betyder ”för lite”.

De som hävdar myten om att lagom är så typiskt svenskt, har inte noterat att det är just det som är fel: lagom är så extremt främmande för svenskar, att vi ryser inför själva ordet. Kör man lagom fort i en biltävling vinner man inte – fast det ju är just så man gör för att vinna – genom ett optimalt utnyttjande av bilens fartresurser och vägegenskaper. Har man ätit lagom mycket är man inte mätt. Att vara lagom glad är inte så roligt. Lagom förälskad låter inte så kul.

Att föreställa sig att det finns något som helst bra med ett ”halvfullt” glad – det tycker jag är lagom roligt. Så jag tänker fortsätta gnälla över mina glas, vare sig de är halvtomma eller halvfulla.

De senaste veckorna har jag irriterat folk genom att inte gå mot röd gubbe. Det må vara hur tomt som helst på vägen: jag väntar på grönt. Jag bestämde mig för att om jag verkligen har så bråttom, att jag inte kan vänta i 10, 20, 30 sekunder, så bör jag lägga om min tidsplanering. Och så bråttom har jag ju knappast någonsin. Så där står jag, vid sidan av en tom gata, snällt avvaktande grön gubbe, bara för att djävlas.
Andra blir nämligen stressade. Alla vet ju att det är ett slags regelbrott att gå mot rött, men eftersom alla bryter mot regeln så kan man på något vis känna att man inte har något ansvar. Plötsligt står jag där och lyder, och de som annars glatt skulle gått mot röd gubbe, blir tvingade till ett ställningstagande. Plötsligt kan de inte gömma sig bakom ”alla gör så”. Jag har sett folk känna sig tvingade att stanna eftersom jag stått.
Det här var något jag började med långt före de senaste dagarnas snack om svartjobb och sånt. Alla dessa politiker – välbetalda och väl införstådda i regelverken – som betalat för svarta tjänster, eftersom ”alla gör så”. Men plötsligt så känns min civila lydnad lite meningsfull: jag har inga hushållsnära tjänster att låta bli att betala skatt för, men jag kan åtminstone lura småfifflandet genom att vänta på grönt. Jag tänker inte göra nåt bara för att alla gör det.