Prat

I

Om du vill bli journalist, så vill jag nog föreslå
Att du skaffar kunskaper om hur du bör stå och gå

Om rätt sorts kavaj och smink och lämplig frisyr och hatt
Ej kunskap gör murveln stor, nej, skönhet och ögon blå

II

Du googlar på Internet och söker information
Får träffar på sökordet på bortåt en halv miljon

Du känner dig klok och vis, du känner att du vet allt
Din kunskap är ingenting, din vishet: en illusion

III

En fredag, strax efter lunch, och vädret är trist och grått
Kontoret är tomt, helt tomt. De andra har redan gått.

Så tomt är vårt fikarum, och kaffemaskinen tyst.
Så trist är att sitta här, men sådan är den, min lott.

IV

För mycket! Jag ångrar mig! Jag skulle nog låtit bli
att äta en hel säck chips. Jag känner mig helt förbi.

Det svider om läpparna och magen känns jättestor.
Från nu blir det hälsokost och bröd bakt på kruskakli.

Titta vad jag har fått!

Det är bloggrannen Klimakteriehäxan som på det här sättet velat hylla lilla mig. Henne hittar man här.

I statuterna för detta prestigefyllda pris ingår att man bör sprida priset till andra, som till exempel mina alldeles otroligt klyftiga döttrar: Anja, och Maria. Båda dessa bloggar har en skärpa och angelägenhet långt djupare än vad som skulle krävas för vanlig pappastolthet. Läs dem!

Slut på helgerna, slut på dumma dagar utan morgontidningar när man tvingas sitta med tom blick och tugga en innehållslös frukost utan ledarsidor och kulturbilagor. Usch. Nu börjar en tid på året som jag alltid har varit ganska förtjust i: perioden mellan tjugondag Knut och påsk. En årets raksträcka. Tillvaron fylls av normalitet, samtidigt som man varje dag får en liten belöning i form av några minuter ljuspåfyllning. Redan i slutet av januari märker småfåglarna att något har hänt och börjar sjunga. En dag upptäcker man att man inte väntar på morgonbussen i mörker. Det är en tid av tillväxt. Har man tur är det lite vinter också, knasterkall, frisk vinter med det där ljuset som får en att förstå varför det ändå är meningsfullt att bo i Norden. Men till och med en slöslaskig vinter: ljuset är på väg.
Veckorna fräser förbi. Det som andra kanske uppfattar som monotoni känner jag som en trygg rytm, en stabil puls, som vågor mot stranden, och så hela hela tiden detta växande ljus: fågelsången i januari, dagsmejan i februari, lukten av jord i mars och snödropparna, tussilagosarna och första blåsippan och första koppen kaffe på bron i stugan. Äntligen är vi på väg, äntligen rullar det på utan alla dessa jobbiga småstopp.

Nåt rör sig, djupt i min själ så här års, när det blir kallt
och natten blir dubbelt mörk, nej än mer, minst tiofalt.
När träden får vita löv, och frukter av frost och is.
Trafikkaos och vägproblem, trots plogning och sand och salt.
Då blir jag så fosterländsk, så gråsvensk och grånormal,
den växer, min gråsvenskhet och tar sig sån här gestalt:
Bort dadlar! Bort Medelhav! Bort värme! Bort sambatakt!
Bort palmer och allt sånt där! Bort lyxliv, och framförallt:
bort playor och diskotek! Bort klubbar och t-shirtstånd!
Bort raggning och one-night stands! Bort fylla, bort, bort med allt!
Kom gråhet! Kom vadmalstyg! Kom granar! Kom mera gran!
– Kom gråsten! Kom kaffetår! Kom slasket, när drivan smalt!
Kom bastu! Kom prickig korv! Kom norrsken! Kom hjortronsylt!
Kom tystnad, kom tigande! Kom lingon och pitepalt!

Prickiga monstrets pubertetsperiod börjar så smått gå över. I dag har hon visat nya karaktärsdrag. Vi såg på det ryska nyårsfirandet (vilket är två timmar före det svenska) på TV, och när Kremls klockor ringde började hon spetsa öronen. Och när ryska nationalsången inleddes, reste sig katten och åhörde hymnen stående. Själv satt vi kvar och undrade vem som bytt vår anarkokatt mot en nationalkattriotisk.

Min karriär som arabisk poet går vidare. Offentliggör nu min första qita’a. En qita’a är en kort dikt av en viss karaktär. Just den här qita’an (apostrofen är ett litet strupljud: låtsas att ni talar danska när ni säger qit-ah, så blir det perfekt) är en ”marthiyya”, ett sorgekväde. Och mutaqarib är ett versmått.

Marthiyya min mutaqarib

Vår katt har blitt galen och skapar besvär
hon ylar och jamar: säsongspremiär
Hon jamar så högljutt att grannarna skräms
de tjusas rätt måttligt av hennes konsert
Hon löper, vårt skrälle: hon vill ha en man
hon kissar i soffan: jag gormar och svär
Hon kissar på tröjor, hon kissar på skor
i flygeln, kastruller, i fars sekretär
På TV:n, i datorn: precis överallt
hon pinkar och strilar: var är mitt gevär?
Allt dryper, allt luktar av kattskrällets kiss
en tröst är: perioden är visst temporär
Men ännu så är hon besatt av en djinn
vi kan inte låta det pågå såhär.
Jag ringer, jag bokar, jag ordnar en tid
för lösning utav medicinsk karaktär:
Kastreras ska skrället: nu ska hon bli den
i veckan ska katten till veterinär.

Det här var ursprungligen tänkt som en qasida, ett arabiskt poem, som ska följa vissa regler. Det inleds med en elegisk introduktion – nasib. En tillbakablick, ett minne. Därefter kommer själva handlingen – rahil. Dikten avslutas med en gharad, en dedikation. Men eftersom jag missade att qasidan måste följa samma versmått hela vägen, tvingas jag omdefiniera detta till tre qita’or. Tawil, mutadarik och wafir är olika arabiska versmått, vilket alltså är oacceptablet för en qasida.

Dikterna ska egentligen ställas upp grafiskt lite snyggare, men det får gå så här också.

Marthiyya min tawil:
Så lyssna! Ja, hör min sång! Och sprid sen vad jag har sagt
om julen, som nu är slut. Ja, sprid det till varje trakt!
Ja, nyss var det jul igen, och granen stod grön och grann
och skinka och revbenspjäll, ett julbord i all sin prakt
Men nu är den slut, vår jul, och skinkan är torr och trist
och slut på det roliga, och slut på all julgrisslakt.
Och slut på Karl-Bertils jul, och ankor och Ferdinand,
ja, kvar finns blott pappersskräp efter all julklappsjakt.
Så ensam bland emballage, så ensam bland tomma fat
så ensam när julen gått; här går jag min tysta vakt

***

Hikma min mutadarik:
Kom och köp! Kom och köp! Lägsta pris! Bra kredit!
GPS – årets klapp – hitta hem-satellit
Kom och köp! Kom och köp! Bara tre veckor kvar!
Skynda på, skynda på! Vårat pris: dynamit!
Packa in, packa hop, packa om, packa ner
Inte råd? Ta ett lån! Ta ett till! Vänd dig hit!
Vi ger lån, vi ger hjälp, bra finans, pengar bums
Räntefritt, jättebra, lånet klart, hög limit.
Köpa mer, köpa mer! Packa in! Kom och köp!
Har jag köpt GPS? Har jag köpt akvavit?
Krusa band, skriva kort, glömma bort farbror John
Salta sill, bränna vid pepparkak – djävla skit!
Knycka gran, smussla hem, barra ner våran bil
köpa ljus varje år, såga av liten bit
Såga av lite till: kasta bort, köpa ny.
Och så plötsligt en dag: finns det ingen respit
Det är jul! Det är jul! Det är äntligen jul!
Alla barn stressas upp, pappa tar lite sprit.
Lite till, lite till, var är tomtekostym?
Morgonrock får gå bra till vår tomtes visit
Snälla barn? Inte det? Oj förlåt, lille vän!
Ett paket! Ett till dig och till min favorit!
Riv och slit! Kasta runt, plocka fram! Bytesrätt.
Stickad sjal, långkalsong och en vas av granit.
Mera mat, massa sill, risgrynsgröt, revbensspjäll
julekorv, julebröd, julemust, kalvsyltsbit
Sluka fläsk, svälja glögg, tugga vört, skölja ner
med en snaps, glufsa på och med utmärkt aptit
Kalles jul, mammas disk, pappa härmar replik:
”Robin Hood! Robin Hood! Denna usla bandit!”
– – –
Det är sent. Gammal film. Far har somnat ifrån.
Snarkar högt. Munnen röd utav korvens nitrit.
Sådan jul, sådan frid! O, välsignade helg!
Pappa full, mamma trött. En sån lön för allt slit.
Det är slut, det är slut! Det är äntligen slut!
Återstår tomma fat och butikens profit.

***

Fadhr min wafir:
Så tack, visakort, ja, tack för det guld ni har skänkt
Och tack Citibank, och tack SEB: så väl tänkt
Att ge mig kredit, precis inför julehandeln
I stället för sen, när priset på allt är toksänkt
Och ni, företag, med GSM-lån: min hyllning!
Ni räddar min jul, mitt liv hade varit bortslängt
En jul på kredit, en spännande jul i lyxliv
Mobiltelefon, den gamla den blev ju avstängd
Och ny GPS och wokpanna med och iPod
och platt-TV-skärm…nu verkar ni le så ansträngt?
Vad menar ni nu? Betala tillbaks? Med ränta?
Förstår ni väl själv, få pengar av mig är fåfängt.
Men tack ska ni ha, kreditinstitut och banker
Ge skalder kredit? Så dumt gjort av er, så trögtänkt.

Lösningen blev deportation. Marias stackars kattungar fick åka hem: Silfies aggressiva politik fungerade: en kompromisslös våldspolitik visade sig effektiv mot inkräktarna. De tre kattungarna sattes i burar och lastades på bilar och skickades långt bort.
Silfie gick länge och kontrollerade om det inte fanns kvar några kattkombattanter i lägenheten, varefter hon rullade ihop sig som en segrarinna och drömde om sitt hjältemot. Faktiskt morrade hon i sömnen då och då.
När vi kom tillbaka efter deportationen av de arma kattungarna hade vi ett sällsynt roligt julfirande och vi hade missat alla ankor och kunde glatt äta julmat utan morranden och fräsanden.
Men efter ett dygn av strid sov katten gott.
Fast jag har dåligt samvete för alla Marias kattungars skull. Å andra sidan firar katter inte jul.