Prat

Efter sladdslakten häromveckan så fick jag ju lov att göra en felanmälan för att låta yrkesmän utföra vård på min teleutrustning. Och det gick ju bra. Jag fyllde i ett formulär på datorn (hemma, eftersom den i stugan ju var paj, tack så mycket), och efter någon dag ringde en trevlig herre och gjorde upp om tid.
På den överenskomna tiden kom herrn i fråga och utförde professionellt och fermt alla de nödvändiga reparationerna, och nu fungerar bredband och TV och telefon och jag har dessutom behärjat ett par hasslar som uppfört sig på ett fräckt och påstridigt sätt. De hasslarna ska strax bli flis.
Telefonreparatören var en gammal televerkare från den tid då televerkspersonal hade uniform med skärmmössa av militärt snitt, och de körde runt i brandgula volvoar som det stod TELE på. En bildad man som sett det mesta som finns av hemslöjd i telefonvägen. Mitt slöjdande var inte ens mitt fel! Det var jacket som i just mitt fall var felkonstruerat. Skarven var korrekt utförd, men det set jag köpt var defekt. Tänk, va? Här gick jag omkring och uppfattade mig själv som en patetisk amatör, och så visar det sig att det inte var mitt fel. Telereparatören fick kakor till kaffet också.
Han visste allt som fanns att veta om järnhanteringen här i Norduppland och talade med stort engagemang om kolmilor och myrmalm, jag fick nästan lust att klippa sönder lite fler sladdar för att få nya besök av trevliga och proffsiga telereparatörer.
Fast ärligt talat är det lite svårt att riktigt engagera sig i vare sig bredbandet eller alla hundra kanalerna på TV, när hängmattan drar, så jag har hängt nästan hela helgen i hängmattan och läst detektivromaner. En vecka ledigt kvar, sen börjar jobbet.

Så skaffade jag bredband och en miljon TV-kanaler till sommarstugan i skogen. Kopplade in. Insåg att ”första jacket” satt obekvämt för att koppla ihop systemet med TV:n, och köpte en ”flytta-första-jacket-sats”.
Skruvade fast, kopplade in. Allt funkade glimrande. Dock: sladden var tjugofem meter lång, och så långt hus har inte jag. Och nu var det faktiskt så att jag tyckte att det såg skräpigt och ovårdat ut med trasslig telefonsladd överallt – jag ville att det skulle se PRYDLIGT ut! Jag vill ha ordning i min vardag, för att kunna vara kaotisk i mitt skapande. Så jag satte igång att fästa sladden snyggt bakom lister och runt dörrposter. Och i settet ingick en skarvdosa. Det var bara att kapa och skarva. Så då gjorde jag det.

Ja, och sen dess råder radiotystnad. Inte bara upphörde mina möjligheter att koppla upp mig mot Internet – jag klippte av telefonkontakt och TV-mottagning också. Det riktigt kändes hur skogen tog ett par tre steg närmare huset. Snart kryper rötterna in genom fönstren, fjättrar mig vid golvet och precis utom räckhåll ligger avbitartången. Jag sträcker armen till det yttersta, men den framryckande skogen håller fast mig: inget djävla Internet i våran skog!

En vanligt torsdagkväll konstaterar jag att det kliar lite i halsen. Samma natt vaknar jag av att jag har ont i halsen, och morgon därpå värker kroppen och snuvan står som små fontäner ur näsborrarna. Jag har blivit tokförkyld. Samtidigt är det massor som ska göras, och det duger inte att ligga i sängläge och äta förkylningspiller. Hårt arbete, disciplin och gräsklippning – detta är min lott, trots att det igenkligen är så otroligt synd om mig.

Återkom nyligen efter en liten resa. Resan kan vi diskutera någon annan gång, men just nu känner jag en viss lust att tala om att åka flyg. Att åka flyg borde antagligen kunna betraktas som det tröttsammaste sätt att resa som tänkas kan. Jag är inte ett dugg flygrädd, men jag tycker jätteilla om att flyga. Det är obekvämt, bullrigt, miljöfarligt. Dyrt är det också. Men framförallt: obekvämt. Och tråkigt.
Det börjar vid incheckningen. Vi kommer i allt för god tid och måste vänta på att incheckningen börjar. Eftersom vi ska flyga till Sverige är nästan alla svenskar och ställer sig disciplinerat i en kö. En tjänsteman kommer och säger åt oss att det kommer att vara två köer. Normalkaos utbryter, eftersom många ser sin chans att komma bättre till. Efter en stund står vi i en och en halv kö. Det är två köer i början, men eftersom en oherrans massa människor ska flyga så slabbar de båda köerna ihop efter en tjugo-trettio meter.
Sen, när vi väntat i cirka fyrtio minuter, öppnar en incheckning. Vi står nu i en och en kvarts kö, eftersom de båda täterna raskt slås ihop. Slås är ett bra verb, eftersom det ger en viss känsla av det lågintensiva våld som uppstår när två kötäter (vilket i sig är ett omöjligt ord) ska förenas. Incheckningen är mördande långsam, och vi inser att det var ganska bra att stå och ha tråkigt i fyrtio minuter i onödan, eftersom incheckningen av de fyra första, före oss, tar tjugo minuter. (Väl i planet är en dam från Göteborg extremt upprörd över att det inte fanns tid att handla. De hade stått långt bak och närapå fått springa till boardingen. Vi hann inte HANDLA! upprepar hon. Så småningom går flygvärdinnorna runt och säljer ”taxfree”, och damen från Göteborg handlar en jätteask Toblerone och blir lugn. Jag som trodde att hon ville handla sprit!)
Nå. Vi hann ju HANDLA så mycket vi gitte, men eftersom det var inom EU så är det ju ingen vits med det hela. Det är ju liksom inrikesflyg numera.
Väl i planet utsätts man för buller, högljudda göteborgare och trånga säten. Timme efter timme sitter man fastklämd i en sällsynt obekväm stol och lyssnar på göteborgska. För femtio kronor får man köpa en smörgås så liten att man först tror att det är en smula.
BBC World visar reklam för Qatar Airways hela tiden. Lyx och elegans, vackra flygvärdinnor och inga göteborgare. Åtminstone säger de inget om att de har göteborgare ombord. Benutrymme som på en fotbollsplan. Men vad ska man till Qatar och göra?

För Mancur Olson, en amerikansk ekonom, var idealism något fullständigt obegripligt. En del av hans forskning ägnades åt mysteriet: varför i helvete engagerar sig människor i ideella rörelser? Han kom fram till en formel som kallas Olsonparadoxen. Så här funkar den:

Två människor skulle båda gagnas av (till exempel) ett regeringsskifte. Den ene, person A, engagerar sig i en rörelse för att få till stånd regeringsskiftet, den andre, person B, gör det inte. Om man ser det här rent krasst ekonomiskt så innebär det att person A investerat kapital (tid, risk…), medan person B inte gjort det. BLIR det ett regeringsskifte blir ju person A:s vinst MINDRE, eftersom han gjort utlägg, än person B:s. Det är alltså, rent ekonomiskt, bättre att INTE engagera sig. Och eftersom människor är förnuftiga, så borde de alltså inte engagera sig. Ändå gör de det. Det är Olson-paradoxen. Varför envisas förnuftiga människor med att engagera sig.

Och nationalekonomerna i hela världen har rynkat sina pannor och förundrats över Olsonparadoxen.

Men en indisk forskare, Dipak Gupta, löste paradoxen genom att lägga till ytterligare en variabel i ekvationen. Vi kan nämligen göra olika slags vinster. Vi kan göra en personlig vinst, och vi kan göra en vinst som kollektiv. Och eftersom längtan efter att tillhöra, vara delaktig, är oerhört stark hos människor är just viljan att erövra vinst för gruppen stark.

Ta en kö. Det bästa stället att stå i en kö är längst fram. Ändå väljer till och med nationalekonomer att ställa sig längst bak. För att de vill inte utsätta sig för det sociala trauma det innebär att ha en hel massa människor som skäller på dem. Kostnaden för den personliga vinsten blir för stor, och genom att disciplinerat ställa sig i kö utan gruff blir vinsten för kollektivet större och alla mår bra.

Just nu blommar ryssgubben. Bunias Orientalis. En ganska stor, buskig växt med små gula blommor. Den är oerhört vanlig här i Uppsala, men mindre vanlig i resten av landet. Noterades i Sverige första gången på 1760-talet av Linné. Då och då har det utbrutit ganska upprörda diskussioner i lokalpressen här i stan – bör ryssgubben utrotas eller är det en glad, gul färgklick längs Uppsalas dikesrenar?

Här finns alla detaljer om växten i fråga: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/brassica/bunia/buniori.html

Vad hände i Sverige vid mitten av 1700-talet som fick den här växten att slå rot? Jo, den kom hit som ett resultat av en humanitär insats från Ryssland. Katarina den stora av Ryssland ställde upp med nödbistånd till det svältande Sverige, och bland säden fanns frön av Bunias orientalis. Ryssgubben.

Vid ungefär samma tid ställde Ryssland upp med militärt bistånd till Sverige. 1743 bröt det sista stora bondeupproret ut i Sverige. En bondehär organiserades i Dalarna och marscherade mot Stockholm. Sveriges regering bad Ryssland om militär hjälp. När de ryska trupperna kom fram hade svenska armén på egen hand stoppat bönderna vid ett kort slag den 22 juni 1743, på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Resultet blev i varje fall att Ryssland fick en lojal kung på Sveriges tron, Adolf Fredrik, vilken senare åt ihjäl sig på semlor.

Allt det här hände vid en tid som brukar kallas Frihetstiden. Det är guldålder i Sverige. Aldrig har svensk kultur och vetenskap blomstrat som då: Celsius, Linné, Kellgren, Bellman. Vid den här tiden fick Sverige sin unika yttrandfrihetslagstiftning.

Och vid ungefär samma tid inträffade ungefär samma skeenden i Polen. En liberal och tolerant stat introducerade en förbluffande modern grundlag. Men samtidigt var staten svag och försvarslös och Polen styckades upp, delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike.

Polen delades och försvann från Europakarta i över hundra år. Sverige överlevde, och det enda som minner om att vi en gång kunde mött samma öde som grannlandet i söder, är en gul blomma längs dikesrenarna i Uppsala.

En rätt sliten symbol är Kejsarens nya kläder. Alla vet storyn: ett par lurendrejare säljer ett tyg åt kejsaren, ett tyg som är av så fin kvalitet att endast ärliga och goda människor kan se det och känna det. Ja, naturligtvis ser kejsaren inte tyget, men det törs han ju inte erkänna, och inte hans hovmän och ministrar och allt folket. Och för enorma pengar syr man upp en paradkostym åt kejsaren. Och under den stora paraden så fortsätter bedrägeriet: alla vet ju att det bara är goda och ärliga människor som kan se tyget, och om någon skulle erkänna att han inte ser tyget, så erkänner han ju att han är ond och oärlig. Hursomhelst: så kommer paraden till en plats där ett litet barn ser hela processionen, och barnet, det oskuldsfulla, ropar: »Men han har jo ikke noget paa!« Och alla förstår att det hela var båg. Berättelsen är en metafor över totalitarismens egen förbannelse: tyrannen omges ständigt av lismande jasägare som ljuger honom behagliga lögner i ansiktet. Och tyrannen tror dem.

Nå, det roliga är att sagan om Kejsarens nya kläder inte slutar där alla tror att den slutar, men kejsarens fullständiga fiasko som utskrattad inför hela folket. Nej, H C Andersen var en bra mycket mer sofistikerad och slug berättare än så.

Kejsaren inser att allt folket skrattar åt honom. Här står han, kejsare och allt fullständigt naken och förnedrad inför människorna. Pösmage och hängrumpa, sluttande axlar och knotiga knän, ett skrumpet litet organ som inte alls för tankarna till kraftfullhet och potens. Så vad gör en kejsare i det läget. Jo, han sträcker på sig och marscherar naturligtvis dubbelt så stolt genom stan, och hela folket förstår att kejsarens kejserlighet inte alls ligger i siden och vältränade lårmuskler. Och folket hyllar kejsaren mer än någon någonsin hyllat en furste, för en kejsare som kan stå naken och ynklig inför sitt folk, han är en kejsare värd att hyllas.

Och plötsligt tycker jag att det här är en mycket bättre metafor än den vanliga. Varför låtsas alla som att den slutar just när det riktigt intressanta börjar?

Med anledning av det tjänliga vädret tänkte jag njuta ett paket glass på balkongen. Jag riktigt pös av förväntan: vår stora fina balkong, majsoln ler och ett alldeles eget paket glass och katten ligger på trasmattan och spinner som en kattkliché. Men den närmaste butiken – en av Sveriges dyraste matvaruaffärer, Folkes livs, eftersom den ligger mitt bland där studenterna bor, som inte har pengar eller bil och är illa piskade att handla på butiken i fråga – hade bara en massa chokladglass. Det fanns chokladglass med marschmallowbitar, chokladglass med chokladbitar, chokladglass med kolabitar, chokladglass med chokladsås. Chokladglass med körsbär, vilket alla vet är en av världens äckligaste smakkombinationer.

Vad är det för chokladhysteri som brutit ut? Varför ska alla äta choklad plötsligt. Besk och läskig choklad. Tvi vale.

Jag kan nog tänka mig att äta choklad ibland: ljus choklad med ett minimum av kakao i. Och helst ingen arsenik. Alla vet att chokladkakor är perfekta för att gömma arsenik i.

Men här står jag på Folkes livs – Sveriges dyraste matvaruaffär – och rotar och letar och hittar ingen vettig glass. Jordgubbs, till exempel. Och över femti fucking spänn för en burk på under halvlitern äcklig chokladglass. Den enda jordgubbsglass som fanns var Tofuline – vilket är ganska okej, men inte riktigt vad jag bespetsat mig på.

För många många år sen så fanns det en glass som kallades Americana med en smaskig och fruktig blandning av konserveringsmedel, konsistentgivare och naturidentiska aromämnen. Jordgubb och ananas som ibland bröt fram i ådror som värdefull malm i gråberget.

När ska denna chokladhype äntligen ta slut? Så att glasskapitalet äntligen får producera annat än svettig chokladglass. Huvva.