Prat

Ha! Jag orkar fortfarande springa hela rundan, fast jag inte rört mig ur fläcken sen i juni. Det är marigt att hinna med att springa under sommaren, men nu kommer den behagliga hösten-vintern-våren, och då kan man springa hur mycket som helst. I dag sprang jag som sagt för första gången på mycket länge, och det var jobbigt och det gick långsamt, men det gick. Ner gick jag lite också. Innan jag sprang ut så vägde jag 94 kilo, efter rundan vägde jag 92,8. Det borde betyda att jag är tillbaka i ca 70 om tre veckor, ungefär. Då kan jag ha mina kostymer från gymnasiet igen: blå manchesterkostymer med breeeda slag. Det är säkert tokinne.
Och det där med skogen: jag ser faktiskt inte skogen när jag tränar, för jag har inte glasögonena på. De blir alldeles för immiga, så då skulle jag inte se längre än till insidan av glasögonena, och att springa tio kilometer helt i blindo låter sig inte göras när det är så pass mycket folk i spåret. Å andra sidan springer ju alla andra mycket snabbare än jag, så jag riskerar ju inte att springa in i någon bakifrån. I dag sprang jag ca nio km på imponerande 61,5. Det är inte många som klarar att springa nio kilometer så långsamt utan att gå vissa sträckor. Men jag sprang minsann hela vägen.
Sedan åt jag svamp och potatis. Fast ur en annan skog. Potatisarna vet jag faktiskt inte ens vilket land de kom i från: kanske Potatislandet.
Men jag känner att jag har saknat trams, när jag skriver så här mycket strunt. Jag har nog varit lite i överkant seriös ett tag. Så nu har jag träningsverk.

Det är viktigt att inte ha principer. Principer är ett effektivt sätt att slippa agera. I samband med Georgienkonflikten är det viktigt att bevarar principen om ett lands okränkbara gränser. Skulle vi hyllat den principen för tjugo år sen hade Lettlands huvudstad fortfarande hetat Moskva.

Principlöshet är ryggraden i europeisk politik sedan århundraden. Vi europeer har varit noga med att undvika principer, samtidigt som vi alltid hänvisat till dem. Ibland har principen om folkmajoriteten varit den viktiga. Ibland har principen om att respektera erkända gränser varit det som gällt. Vid andra tillfällen har principen om historiska gränser eller kulturella arv varit det som vi låtsats hävda. Just nu använder vi gärna principen om ”folkrätten”. Tidigare talade vi europeer gärna om att det var principiellt viktigt att vi spred europeisk kultur och civilisation till vildarna. Eller tidigare, det gör vi ju strängt taget fortfarande, men vi försöker låtsas som att vi kallar det något annat.

Jag har skrivit om Georgien tidigare. Ett land jag verkligen känner starkt för. Ett land av de varmaste. gästfriaste, klokaste människor man kan träffa. Ett paradis. Under sovjettiden var Georgien bra mycket självständigare än någon annan del av unionen. Georgierna struntade i Moskva och skötte sin republik själva. Det är svårt att beskriva georgierna som förtryckta: det fanns i och för sig ett ganska spritt hat bland ryssar mot georgiska svartabörshajar, men samtidigt var georgierna rätt väl representerade i den högsta statsledningen. Stalin själv var georgier.

Georgiern Stalin såg till att dra gränser i Kaukasus så att de kaukasiska folken skulle försvagas. Sydossetien och Nordossetien delades, just för att bekämpa nationella strömningar. Andra folk tussades ihop med varandra. Stalin fulländade den ryska imperialismen genom de sovjetiska låtsasgränserna. Och nu är det viktigt – i princip – att bevara Stalins gränser. Världen verkar vara på väg att gå i krig för att se till att Stalins gränser inte rubbas. Principen är viktig.

Ryssland har utsatt Georgien för ett imperialistiskt övergrepp och hävdar folkrättsliga principer – ”skydd av en förtryckt nationell minoritet”, men det finns fler imperialistiska makter i området. Alla har sina principer. Iran har principer. Turkiet har principer. EU har principer. USA har principer. Och i princip skiter väl alla dessa makter i såväl georgier som osseter som tjerkesser eller tjetjener.

Östhammar. I dag har jag fördärvat förstklassiga livsmedel. Av färskaste finaste nyplockadaste blodriska, äkta smör, vispgrädde, färskpotatis och fläskkotletter har jag tillrett bränt översaltat kött med halvkokt potatis och klumpig blodrisksås.

Gorbatjov höll ett tal på åttiotalet. Jag tror det var i Murmansk, men jag gitter inte kolla. I just det här talet sa Gorbatjov att Clausewitz’ era var till ända. Militärfilosofen Clausewitz lär skriva någonstans att kriget är en fortsättning på politiken, men med andra medel. Alltså, att krig helt enkelt är en annan form av politisk argumentering.

Gorbatjovs tal byggde på tanken om att kriget inte längre funkade: det gick inte att använda kriget som politiskt instrument, eftersom det skulle leda till total förödelse. Gorbatjov satt vid den här tiden fortfarande fast i kriget i Afghanistan – det kriget hade inletts som ett politisk projekt för att hålla landet kvar under sovjetisk kontroll. Det hade ju inte funkat, och de politiska vinster som Sovjetunionen hoppades vinna på inmarschen 1979 hade ju visat sig ganska magra.

Men nu har vi kommit tillbaka till Clausewitz-eran. Sedan tidigt 90-tal har kriget liksom blivit en fullt legitim modell för konfliktlösning. Irak. Bosnien. Jugoslavien. Afghanistan. Irak igen. Och så nu: Georgien. De senaste två årtiondena har vi tvingats vänja oss vid att brutalitet är rätt. Ekonomisk brutalitet genom chockterapi. Politisk brutalitet genom intolerans och extremism. Fysisk brutalitet för att visa beslutsamhet och ledarskap och styrka. USA har visat att man anser sig ha rätt att bedriva politik genom bomber, Kina demonstrerar beslutsamhet och styrka i Tibet. Ryssland gjorde det mot Georgien. Varför ska andra länder nu låta bli? Våld är ju bra och effektivt.

En liten samling bilder från Moskva kan hittas här: bilder.korrespondentmedia.se

Frågan om när ett krig börjar, vem som börjar ett krig, och hur det börjar är avgörande för hur man ska förhålla sig till dem som krigar. Hitler gick in i Polen, men var noga med att förklara att han svarade på ett polskt angrepp. Kriget i Georgien inleddes för att Ryssland svarade på ett georgiskt angrepp på Sydossetien, som står under ryskt beskydd. Det var alltså Georgien som startade kriget.

Eller svarade Georgien på månader eller kanske rentav år av provokationer från den sydossetiska milis som fått stöd från Ryssland? Byar och samhällen utanför Sydossetien har blivit beskjuta med raketer, ungefär som de israeliska områdena runt Gazaremsan?

Eller reagerar Sydossetien på de gränser som Stalin lät dra upp i Kaukasus, och som delade det ossetiska folket? Sydossetierna har inte accepterat att Stalins 20-talsgränser ska definiera deras rätt till självbestämmande. Stalin var angelägen om att hålla de nordkaukasiska folken splittrade och svaga, och såg till att dra gränserna mellan de olika republikerna just för att söndra och undvika nationella självständighetssträvanden.

Folken i Kaukasus har varit mål för stormaktsterror i århundraden. De ryska kejsarna fördrev tjerkesser, tjetjener och abchaser i miljoner till Turkiet och lät de kristna georgierna och osseterna flytta in i deras länder. Sovjet fortsatte terrorn. Folken kunde ibland vara stormaktens verktyg, och i nästa fas stormaktens offer.

Och nu fortsätter det hela. Osseterna är ett instrument för rysk imperialism, men samtidigt offer för georgiska ambitioner. Georgierna är ett offer för den ryska imperialismen, och ett instrument för den amerikanska. Miljoner tjerkesser och abchaser bor i Turkiet i starkt segregerade samhällen; kanske kommer de att kräva att få återvända till de länder varifrån den ryska kejsarens generaler fördrev dem.

När börjar ett krig? Häromveckan? För ett par år sen? På Stalins tid? På kejsarnas? Är det verkligen orsakerna till kriget som är det intressenta? Borde vi inte snarare intressera oss för varför så många vill att kriget ska fortsätta?

Ibland får jag för mig att alla försöker undvika att tala om vad Georgienkonflikten handlar om, för att i stället försöka utnyttja den för att hävda olika slags intressen. Jag tycker nog att den viktigaste lärdomen av kriget i Georgien, det är att USA nu markerat vad det betyder att ha USA som vän och allierad när det hettar till: absolut inte ett smack. USA har stött Georgien med det som på Natospråk borde kunna kallas Hot Air Support.

Georgien har lurats in i situation där landet trodde att de hade en stark supermakt bakom ryggen. När Georgien bestämde sig för att angripa Sydossetien, måste USA ha tigit om vad de visste om den ryska militären i närheten. Jag har svårt att tro att Georgien skulle agerat som de gjorde om de haft klart för sig att rysk militär hade bullat upp med enorma truppstyrkor och bara väntade på en anledning att få gå in.

USA har matat Georgien med övertygelser om att ”snart” få gå med i Nato. USA har odlat kontakter med en välutbildad elit i Georgien som känt sig mer hemma i Washington än i Moskva. Denna elit har sagt det Washington velat höra, och samma elit har fått höra det som den velat höra.

Ryssland, däremot, har hört helt andra budskap från USA och Nato. I våras markerade Nato att Georgien och Ukraina inte var välkomna (”just nu”) i Nato. OK, tänker Moskva. Natoutvidgningen har stannat. Och när de ryska trupperna rullade in efter det georgiska angreppet och inledde en krigföring helt i linje med den ryska traditionen av tillämpad brutalitet, så gjorde man det eftersom man VISSTE att USA inte på något sätt skulle konstra. USA har skickat filtar, snällt värre. Men inget mer.

Ryssland har nu fått markerat för världen att a. Ryssland är berett att gå in militärt om landet uppfattar sina intressen hotade; och b. vänskapliga relationer till USA är vatten värda när de ryska stridsvagnarna kommer rullande.

USA har inget som helst intresse i vare sig Ukraina eller Georgien, och kommer heller aldrig någonsin att ta strid för dessa länder.

Östhammar. Det är samma glada överraskning varenda gång. Svampen i skogen, och i år är det ett riktigt bra svampår. Jag har tidigare nämnt grynsopparna på tomten. De torkade ut och försvann när det blev torka i slutet av juli. Men nu har det regnat, och pang så står svamparna som svampar ur jorden.

I går gjorde jag och min fru en liten halvhjärtad svamputflykt. Först plockade vi grynsopp i gräsmattan, men så gick vi ut. Tio meter från tomtgränsen växte karljohansvampar i mängd. Vi gick kanske på en svamppromenad på femtio meter innan vi fick ge upp: vi hade inte plats för mer. På vägen hem såg vi ett stort bestånd av skogschampinjoner, och dem kunde vi ju inte låta bli att ta med. Fast då lämpade vi av de svampar vi redan plockat. Nu har vi frusit in och torkat. I synnerhet karljohan är bra att torka och hela huset doftar av torkande svamp.

I dag ösregnar det tyvärr, och då är det inte så skoj att plocka svamp, men när jag cyklade till postlådan i morse såg jag ett par stolta fjällskivlingar som var på gång. Och grynsopparna fortsätter att invadera gräsmattan.