Prat

Askö. Jag reste hem från Uppsala en afton. Lite hungrig. Så jag åt en korv på kiosken. Strax efter mig kom en herre som var
dramatiskt berusad. Mödosamt slantade han upp sextionio kronor i
tiokronorsslantar och växelpengar för att köpa en SIbylla Super Meal.
Och så kom hans flickvän och var nervös för att hamburgaren tog så lång
tid.
Sen väntade jag i ytterligare några minuter, tills den snälla
buss 811 svängde runt hörnet. Sekunder innan bussen skulle rulla iväg
kom hamburgarparet hastande med dressingmustascher (han) och klapprande
klackar (hon) – även de skulle till glamourösa Östhammar i
fredagkvällen.
Under hela resan pratade de i mobiltelefon med någon kompis som uppenbarligen var kvar på festen de lämnat.
Bussen
tryckte sig framåt genom det tröga tid/rum-perspektivet mot norr.
Helljuset skapade en strut av svag dag genom natten, klämde mödosamt
undan mörkret utan att riktigt lyckas. Alunda. Gimo. Gunbyle. Uppland
försvinner bakom oss och jag plingar för att stiga ut i tomrummet. När
bussen morrar bort hänger jag i tyngdlösheten och känner mig fram till
andra sidan vägen där cykeln står. Jag cyklar genom kosmos; håller mig
kvar på vägen genom att lyssna på hjulens knaster mot vintergatan.
Nästan framme – jag kan redan se ljusen från portalens dubbelstjärna –
möter jag ett rymdskepp som bländar mig så pass att jag tappar
kontakten med vägen. Det är så ljust att jag inte kan se något.
Jag kommer hem och det luktar fortfarande lapsang i mitt rökiga pörte.

Askö. Jag är lite trött på att ha torrdass. Det är förvisso en super-duper modern separettanläggning, men skiten ska ju bäras ut ideligen. Det är ett eländes kånkande hit och dit. Lustigt nog luktar det mycket mindre än man skulle kunna vänta sig, eftersom allt är separerat och fint. Men det är ändå måttligt njutbart. Men det måste göras. Sometime a man’s gotta do what a man’s gotta do.

Askö. Ja jag har inte kunnat släppa det där med att Birgitta Dahl satt och stickade på Öregrundsbussen. Sveriges förra talman. Miljöminister. En av vårt lands mest namnkunniga politiska gestalter satt och stickade på bussen till sommarstugan och färgsolig brittsommarlördag. Och Enn Kokk satt och läste. Och hela scenen var en illustration till den märkliga svenska synen på överhet.
Vi har svårt att tolerera överhet. Hierarki. Vi accepterar tanken på en STAT, men inte på att vissa människor är satta att regera över oss andra. Det är här jag tror den berömda danska Jantelagen kommer in. Vi gillar inte när andra försöker vara överhet. Ofta beskrivs det här som en manifestation av avundsjuka, men det är ju lätt att notera att Jantelagen bara träder i kraft när någon försöker inta en överhetsposition. Uppföra sig som om hon vore lite bättre. Vem har någonsin uttryck ”svensk avundsjuka” inför NHL-proffsen som tjänar mer än vad Percy Barnevik någonsin gjort. Men Foppas framgångar placerar honom inte i en hierark. Carl Bildt var illa sedd som statsminister, men blev respekterad så fort han slutade lägga sig i landets styrelse.
I Fältskärns berättelser uttrycks tanken om att det inte ska finnas något mellan Konung och Bonde. Och är det inte så: vi tolererar tanken på en STAT, men inte på en ÖVERHET.

Askö. Bussen från Uppsala reser genom en storm av färger. Björkgyllene och lönnrött, grangrönt. Solen står lågt och hela Norduppland skimrar, i skuggorna ligger frosten kvar som diamanter. Birgitta Dahl sitter i bussen och stickar på en brandgul tröja. Vinden biter i kinden när jag cyklar från busshållplatsen. Hösten är verkligen en vår.

Askö. Gråheten hos en alldeles för tidig lördagmorgon. Som en tung hästfilt. Som dammråttor. Som oputsat silver och tenn i en låda. Till och med ljuden är grå: knastret i frostgräset på väg till utedasset. Gårdagens brasa luktar grå aska och när solen går upp är hon grå.

Askö. I dag släpade jag och kånkade och slängde. Jag har haft en massa bråte här, och det var tid att befria sig från det onödiga ägandets börda. Redan förra veckan hade jag rensat ut en massa skräp och lagt i stora högar på gården. Nu hade jag en skåpbil till mitt förfogande, och skräpet skulle på tippen.
En härlig solig oktoberdag – brittsommar när den är som brittsomrigast. Och en skåpbil och massor med sopor. Och ingen trängsel på tippen i Väddika. Det var bara jag och några hantverkare, och vi hälsade så där, som bara det fysiska arbetets män hälsar. Tre vändor blev det. Och sen – till Uppsala för att lämna tillbaka maskinen. Mer manligt utbyte. Jag hade till och med tankat rätt – med diesel. Sen vandrade jag in till stan och tog en latte på en bokhandel.

Askö. I dag är det fyrtio år sen John Philip Sousas patriotiska marsch Liberty Bell för alltid kom att förknippas med bisarr brittisk humor. Ingen armé i världen skulle kunna marschera mot fronten till Liberty Bell längre, så strängt taget innebar premiärvisningen av Monty Python’s Flying Circussssssss ett litet steg på vägen mot världsfred.
Alla har sin egen favorit, men jag tycker en fascinerande scen i just det allra första avsnittet är, när världen är på väg att tas över av utomjordiska gräddbakelser som förvandlar alla människor till skottar, för skottar är så dåliga på att spela tennis så då kan de utomjordiska gräddbakelserna vinna Wimbeldon.
Det tog väl några år innan MP kom till Sverige, men jag minns de där gräddbakelserna som något fullständigt revolutionerande. Det var ingen som liksom resonerade i de där banorna i Vännäs i början av 70-talet.

Askö. I morse var världen av silver. Gräsmattan bestod av luciaglitter och regntunnorna var förvandlade till hockeyplaner för möss. Hösten marscherade in och tog kommandot över världen. Växterna, utom floxen, böjde genast huvudena undergivet: en ny härskare härskar.