Prat

Lämmen och ledbruten och skavsår i hålfoten. Men det är bara att ge sig ut i spåret. Själva vitsen med löpträning är att inte ge sig något alternativ. Skulle jag vänta på att det kändes bra att springa, då skulle jag bli sittande i soffan.

Löpning gör ont, det är enformigt och svettigt. Det finns inget njutbart med löpträning.

Träningsvärk och skavsår är naturliga konsekvenser av att pausa i femton månader: det är bara att springa på. Så jag sprang på.

Det är ingen imponerande distans, men jag sliter hund. Och orkar. Jobbigast är sträckan från löpspåret och hem – det är exakt en kilometer enligt kartan. En lång lång raksträcka mellan villaträgårdar.

I morgon, däremot, ska jag ha en återhämtningsdag. Skavsåret bekymrar mig, och jag ska gå till apoteket och se om de inte säljer lämpliga plåster. Borde köpa nya skor, tror jag.

Come back! I dag sprang jag första gången på femton månader. Låt oss säga att det var ett experiment för att se hur pass väl det funkar med den här sortens bakslag. Jag har gått upp kanske 10-12 kilo under året, vilket både syns och känns. Men jag har metodiskt gjort slut på alla undanflykter, och det känns bra.

Jag sprang i Fagerskogen i Enköping, där man har ett springspår vid sidan av skidspåren, och det var en ganska behaglig runda – underligt nog inga uppförsbackar, men ett par ganska branta små nedåtlut. Och så sprang jag vilse när jag trodde jag var framme.

Men det gick mycket bättre än jag trodde. Jag orkade springa hela rundan och allt kändes bra. Än har jag inte drabbats av någon träningsvärk, men vi får väl se. I morgon ska jag också ut i spåret.

Jag ska ta det lite lugnt så här i början, men målet är ju att komma tillbaka till milslånga rundor. Och så måste jag köpa en ny lursladd till min ipod, för den verkar ha försvunnit i flytten. Men det känns bra att vara igång igen.

Enköping. Jag konstaterar att det finns annat än apelsinskalning som är smärtsamt när man krossat torkad peperoncino i pastasåsen.

Enköping. I dag lärde jag mig att man ska tvätta händerna innan man skalar apelsiner om man just smulat ner en torkad peperoncino i pastasåsen.

Enköping. Min gamle far avskydde tomater. Verkligen hatade tomater. Då och då hamnade han i situationer då han fick i sig tomater, och då grimaserade han illa. Det var en sport som jag och min bror hade – att försöka lura i pappa tomater.

Och nu sitter jag själv i Enköping och konstaterar att tomater är ju inte särskilt gott. Går smakpreferenser i arv, tro?

Stockolm. Jag vandrar genom rikets huvudstad, nymålad och grann. Foundation och alla ringarna under ögonen övermålade. Bara vita knutar som saknas så såge jag ut som ett folkhem. Det känns lite queerigt att gå omkring och vara sminkad i innerstaden, och som kompensation stegar jag lite extra manligt på Sveavägen: klomp, klomp.

På Centralen är det kaos som vanligt och tåg inställda på grund av fordonsbrist. Det går inget tåg för det finns inget tåg. Nähä. Ersättningsbuss från gate 8 i bussterminalen, men i helvete jag tänker åka buss i evigheter. Jag och sminket promenerar av och an på Vasagatan i en timme och väntar på nästa tåg. Det är ju en egenskap tåg har: att det går fler.

Bredvid mig på tåget sitter en dam och läser meritförteckningar. Och när jag kommer fram till Enköping kan jag inte göra annat än att hisna över rimfrostskönheten. Det kan inte finnas något vackrare än rimfrost, inte ens jag, trots all måla.

Enköping. Häromdagen köpte jag en router, och behöver inte längre parasitera på mina grannars wifi. Ända sen jag flyttade hit har jag liftat på någon grannes både snabba och ständigt påslagna trådlösa internet. Det har funkat finfint. Tack, granne.

Men nu har jag köpt en egen router. Och för att inte mina snåla grannar ska sno bandbredd av mig eller planera bombdåd över mitt nätverk, så har jag nu efter viss möda förhemligat nätverket. Tyvärr är mitt eget abonnemang lite långsammare än det jag parasiterade på, så om jag ska göra något som kräver lite muskeluppkoppling får jag nog även i fortsättningen nyttja grannarnas. Tur att det fortfarande finns altruister i vår giriga och cyniska tid.

Enköping. Det är skönt när det är så här kallt och soligt. Det är januari på riktigt och man fryser hela tiden om fötterna. Vinternatten utanför Stockolmståget är svart och blå, stroboskopbelyst av blixtarna från frostiga kontaktledningar. Det märks att själva solen är fascinerad av kylan, hon försöker dröja med att gå ner över det tråkiga sommarhalvklotet Down Under och gör sitt bästa för att lura till sig en eller annan minut av spännande januaridag. Ännu när hon är under horisonten kan man riktigt se hur hon spänner öronen för att höra snön knarra under vinterpromenerande skosulor. De långa skymningarna och de nyfikna gryningarna i januari. Och den märkliga känslan att stå i tjugogradig kyla med ansiktet mot den vinterlåga solen och känna att, ja, hon värmer. Det är tjugo minus, men solen värmer.

Och jag saknar skidor och jag saknar spark och skridskor. Jag vill skida och sparka och skrinna men får nöja mig med knarrande promenader i alldeles för kalla skor.