Prat

Det är ändå roligt att läsa igenom halvt bortglömda författares verk – som Albert Engström. Jag är igenom ungefär en femtedel av min femton-bandare, som jag läser fullkomligt hipp som happ. Jag har inte idats sortera dem i något slags ordning. Samlingen kom ut på Bonniers på fyrtiotalet, kanske som ett slags minnesupplaga efter det att den förre professorn vid Konsthögskolan avlidit 1940.

1909 reser Albert Engström till Paris för att titta på flygmaskiner och hänföras av de unga nordiska målarnas framgångar. Kanske ska jag skriva senare om Engströms flyguppvisningsskildring, mest för att Harry Martinson också skrev om en flyguppvisning 25 år senare i Moskva. Här finns ännu ett spännande band mellan en stor författare och en ynklig.

Nå, 1909 var det ännu tio år kvar tills Albert Engström skulle bli invald i Konstakademien, men han var ju redan en mogen artist, fyrtio år gammal, känd och etablerad, men samtidigt, bör man ju kunna tycka, ännu ung nog för att vara intresserad av nya idéer och tankar och former för konsten. Och så här skriver han om en nymodig målare, vars verk han ser på en utställning:

Jag har gått och sett på salongen här, på Mattisse (sic!), denne Mattisse som har dirigerat de unga under åtskilliga år. Det är ju klart att karlen är begåvad. Men en humbug är han. Tro mig! Han kan bra lite. /…/ De två blomstermålningar han har på salongen äro av den art, att jag skulle genera mig för att utställa något liknande. Jag tycker: – De äro dåliga! De äro ett hångel med färg. Karlen är dum. Dum! Dum!

Låt oss titta på det här hånglet med färg:

Nu vet jag ju inte om det här är en av de målningar som Engström såg, men det är en Matisse från 1909. Låt oss också titta på en teckning av Albert Engström – den är lite tidigare, men ändå rätt typisk:

Ja, ja. Vad vet jag om konst?

När jag var liten var EFTA snällt och EEC dumt. Sverige var med i EFTA. European Free Trade Association, tillsammans med de andra nordiska länderna, England, Schweiz och Lichtenstein. EEC, som det ju hetta på den tiden, var något slags lömsk, förmodligen katolsk, organisation som arbetade för att förstöra allt som var gott och lovvärt. Jag har minne av att EEC även hade något med Vietnamkriget att göra, men jag var väl åtta-tio år och får ärligt erkänna att källkritik inte var min starka sida på den tiden.

Ja, saker förändrades ju, och EEC blev EG och sedan EU och vips ville vi vara med.

Jag har länge funderat på EFTA. Organisationen finns ju kvar, och de har förmodligen rent ruskigt tråkiga personalfester. Norge, Island, Schweiz och Lichtenstein sitter där och delar en pizza och lättöl. Jag har aldrig fattat varför inte alla EU:s kandidatländer kan gå med i EFTA. Gå in i frihandelsområdet. Helt utan de politiska delarna som EU vältrar sig i. Okej, inga EU-bidrag till bonnläpparna, men kanske en chans att kunna sälja serbiska, moldaviska, albanska produkter på en europeisk marknad.

Men i morse – om Storbritannien går ur EU… går de med i EFTA igen då? Finns det kanske ett mönster här rentav? Alla de gamla EFTA-länderna – Sverige, Danmark och UK – står utanför euron och krånglar i största allmänhet i EU-samarbetet? Är EFTA framtidens melodi???

Just nu slukar jag två olika svenska författare. Dels betar jag mig igenom Albert Engströms samlade verk, som jag köpte i en väldigt fint halvfransk 15-bandsupplaga. Och så, i små små doser, avnjuter jag Harry Martinsons lilla essäsamling Verklighet till döds.

Martinson ligger på köksbordet. I stället för att fördärva magen med dagstidningar, läser jag lite Martinson. Betydelsemättade, doftande rader. Vartenda ord noggrant utvalt: känslor uppenbarade, som låge hans eget hjärta på en bricka, utskuret med en vass penna.

Det är ord som skrivs för att de måste bli skrivna. Det är inte författande – det är uppenbarelse. Man riktigt märker att Martinson mödosamt försöker klämma in sina känslor i trånga ord. Hela han är känslomässigt och intellektuellt skakad över Sovjetunionens angrepp på Finland vintern 1939. Han försöker finna svar på vad det är som skakar honom; varför han så hett engagerar sig i frivilligrörelsen; varför Finlands motstånd är viktigt. Det är starka tankar, kraftfullt formulerade – samtidigt känsligt återgivna stämningar av hopplösheten och frustrationen och frosten. Varje sida är ett konstverk, ett poem, men nästan fullständigt omöjligt att lyfta ut citat. Orden hänger ihop i DNA-kedjor som inte lätt låter sig lyftas ut till Facebook-statusar.

Engström ligger på nattygsbordet. Vackra, välbunda band av belåtna, mätta skildringar av Albert Engström i olika miljöer: Albert Engström i Roslagen. Albert Engström på Valands konstskola. Albert Engström på ångbåt till Sydafrika. Albert Engström på Söndags-Nisse. Albert Engström på jakt. Albert Engström i Sovjet.

Men det är flyhänt skrivet och ganska roligt att läsa. Det är ett slags Gogol-Sverige som framträder, med knotiga människor i krumma stugor i skogar. Supiga husarer och läsarpredikanter. Sjömän från Rådmansö och jägarhjältedåd i Singö skärgård. Det är en bild av ett land som är utrotat. I dag är vi alla lika.

Och här kanske det finns ett band mellan Martinson och Engström. Båda satt ju dessutom i Svenska akademien.

Martinson våndas över civilisationens, ingenjörskultens våld på Sverige, Sveriges folk. Folkvisornas, trollens, rånas värld… ”Den tveksamma, halvt osjungna folkvisans fiende och ett allsångens reklamsjuka vrålhus.” Engström skildrar de gamla rospiggarna som sitter och super ihjäl sig på sina skär, en efter en. Men enda gången man märker något äkta engagemang, är när han skriver om godtemplare. Engström är svensk drogkulturs största besjungare. Sprit, konjak, grogg, toddy, öl, sprit, mer sprit, estnisk sprit, en tappad flaska utanför Systembolaget i Norrtälje. Sprit, sprit, sprit. Vad jag gillar med Engström är hans scenografi och rollistor. Han är en usel berättare och hans historier är poänglösa och ointressanta, men just scenografin och personbeskrivningarna är fina. Tänk vad en riktig författare hade kunnat göra.

Hejhej! Jag har varit lite tyst ett tag. Beklagar.

Så här: både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är stinna av nyheter om rysk upprustning. ÖB och försvarsministern talar om att vi kan försvara oss en vecka (vilket jag ärligt talat tycker är rätt länge, med tanke på hur moderna krig brukar se ut). Och Ryssland köper ubåtar och flygmaskiner och Putin är Putin. Han måste vara nöjd när han läser svenska tidningar och ser att vi är RÄDDA!

Ryssland rustar upp sin försvarsmakt: bland annat kommer man under 2013 att införa sockor i soldatutrustningen. Japp. Sockor. Ryska soldater har för närvarande en utrustningsdetalj som kallas fotlappar – på ryska portianki – i stället för sockor och strumpor.

Nå, hur det än är – den svenska debatten om rysk upprustning tenderar att föreställa sig att Ryssland törstar efter att invadera Sverige. Förr eller senare brukar bilden av hur ryska truppers hästar betar i Kungsträdgården dyka upp. Från Sven Hedin till ”Operation Garbo” matas vi med en föreställning om att ryssen bara sitter och väntar på att få låta kosackhästarna vattnas i Molins fontän.

Men vad ska Ryssland med Sverige till??? Varför skulle den hysteriskt upprustade ryska krigsmaskinen, med soldater, belåtna och pösande av mallighet över sina nya, bekväma sockor, omärkbart försöka slingra sig i det smala utrymmet mellan estniskt och finskt territorialvatten, för att lömskt och på ryssars vis anfalla Sverige? Är ryssen ett hot för att han upprustar, eller för att han är ryss?

Självklart ska vi noga följa och studera det som pågår i Ryssland, både politiskt och militärt. Ryssland HAR angripit grannländer – Finland 1939, Afghanistan 1979 och Georgien 2008. Men Ryssland agerar inte irrationellt eller svårförutsägbart. Ryssland agerar utifrån vad som gagnar Ryssland. Och Sverige är extremt perifert och ointressant för Ryssland i dag.

Mitt intryck av ryssdebatten i Sverige är att vi försöker göra oss viktiga. Vi försöker låtsas att vi har någon som helst plats i Europas politik. Men ur ryskt perspektiv existerar vi inte ens.

Jo, möjligen existerar vi i så måtto att när Vladimir Putin får sina översatta pressbriefingar om Ryssland i europeisk press, då kan han belåtet konstatera att han lyckats: DN och SvD har framgångsrikt lyckats legitimera Putins upprustning. Ryssland har, kan han säga, blivit ett land att räkna med!

Träningsbloggen har varit lite tyst ett tag. Jag blev besviken när jag hade min läkarundersökning och fick reda på att ett halvår på gymmet snarast försämrat min hälsa. Jag hade tappat lite kroppsfett, men jag hade fått försämrad allmänkondition. Jag hade inte kommit särskilt mycket närmare några idealmått alls.

Anledningen till läkarbesöket var att jag fick en ny tränare, då den gamla bytt jobb, antagligen frustrerad av bristen på framgång med att skapa folk av mig. Nya tränaren, Olga, visade sig vara en bra mycket strängare handledare på hälsans väg. Framförallt har hon ställt hårda krav på att jag skulle äta bättre. Det gick inte an, förklarade hon, att äta kakor och glass. Hon krävde detaljerad matdagbok, och det är så tråkigt att föra så jag låter hellre bli att äta.

Och på torsdag har jag min sista session med Olga. Och hennes envishet har fått mig att tappa nästan fem kilo sedan början av augusti. Och jag skulle nog kunna tänka mig att det nästan uteslutande handlar om att avstå från sötsaker. Jag är uppvuxen i en svårartad småkaks- och bullmiljö, jitterbuggar, korintkakor, pepparkakor. Och kanelbullar och kanelbullar. För mig är att avstå från småkakor och kanelbullar ungefär som att övertyga sälar från att avstå från fisk. I vilt tillstånd ligger jag på mage i gräset och äter bullar. Vältrande i ishavssolen på ett härligt lager underhudsfett. Men det får jag inte för Olga.

Och själva träningen… Ja, Olgas approach är lite annan än Sasjas. Om han försökte driva mig mot tyngre vikter och så, försöker hon snarare få mig att göra längre serier. Det är mycket mycket mindre dötid med Olga; medan Sasja hade längre pauser mellan repsen.

Nu får vi ju se hur det går när jag flyttar till Sverige – landet som flyter av kaffe och bullar. Landet med fikapauser – alltså det ordet finns inte ens på rumänska. Bland importerade begrepp som ”management” och ”outsourcing” kan man höra ”coffee break”, men riktigt samma sak som en sant nordisk fikarast är det ju inte.

Fonotop är ett ord som kan översättas som platsens ljud. Varje miljö har sin egen ljudsignatur, sin fonotop. En stad i Mellanöstern har sina typiska ljud, en fjälltopp har sina. En kompis, Augustin, skrev om längtan efter ljudet av skrivmaskiner, och därifrån spann jag vidare på själva fonotopen inom medierna.

Jag började på journalistlinjen 1989, när datorerna redan var en självklarhet på de flesta redaktioner. Men på institutionen för journalistik, medier och kommunikation skrev vi fortfarande de flesta av våra övningsuppgifter på stora elektriska IBM-maskiner med skrivkula – man kunde byta ut kulan och få kursiv stil. Strängt taget fanns det säkert jättemånga olika typsnitt man kunde byta mellan, men typsnittskunskap var fortfarande ett njutningsmedel för grafiker.

Det fanns ett par Macar – SE30, tror jag modellen hette, men de var nog inget som vi som gick första terminen fick använda.

Hemuppgifterna skrev jag på en urgammal Remington Portable, som pappa köpte begagnad när han var 16 – det vill säga 1941.

Journalistiken var bullrigare förr. Nu var ju jag aldrig med på den tid när reportrarna satt med stora haldor och randade notiser, men jag vet hur det låter i ett rum där tiotals människor sitter och skriver på skrivmaskin. Det är ett djävla liv. Lägg på att man vid den här tiden också hade ett telefonmonopol där telefonerna antingen lät RINGGGGG eller PRRRRRRR (det fanns en liten vippströmbrytare undertill)… Och så fastnade hävarmarna ideligen om man skrev för fort. Och det sa pling varje gång man kom till ett radslut.

Och någonstans hackade en teleprinter och sa plingplingplingplingpling om det var en FLASH.

I ungefär sju år har jag nu med kortare eller längre avbrott arbetat utomlands. Nu är det slut, snart. Om en månad vänder jag åter till Sverige för att försöka sluta fly från vad jag nu flyr från.

För det är nog så att mycket av anledning till att jag känt mig tvungen till uppbrott har varit fråga om en föreställning om att det finns något bättre någon annanstans. Och medan jag har flytt, har jag gjort människor illa. Aldrig med avsikt, utan snarare i blindo; förblindad av min egen självcentrering. Det är meningslöst att be om ursäkt och jag vill inte heller påstå att jag är ångerfull. Jag har gjort mina val med öppna ögon.

Men nu är jag som sagt på väg hem. Jag har köpt en lägenhet. Söker jobb. Nu vill jag kunna känna att jag är hemma.

Det bästa med de här sju åren är kanske att jag börjat ta hand om min kropp lite bättre. Fram till januari 2005 hade jag knappt tagit ett löpsteg, och det märktes. Jag mår bra nu, fysiskt, och då känns det som om jag även kan hantera alla tomtar jag har på mitt loft.

I sju år har jag varit i områden drabbade av konflikter och krig och fattigdom. Men personligen har jag ju tjänat fantastiskt med pengar, levt väl och ombonat; lite som i ett rymdskepp. Det kanske kan låta som äventyrligt och märkvärdigt att arbeta på Västbanken eller i Georgien, men det är nog nu som det stora äventyret börjar. Med att komma hem. Försöka få pengarna att räcka. Göra vardagssysslor, städa, tvätta. Pendla till jobbet. Ansvara för katterna. Hitta tid för att träna. Hantera bokföring och redovisning i firman. Försöka tänka på andra än mig själv. Det är det stora äventyret.

Carl Philip, svenske
prinsen

Gick från en
klubb i Cannes

Utöver
kameralinsen

En snyting mötte
han

Hans trogna mö
Sofia

Hon bröt i
striden in

Och slogs för att
befria

Sin prins och röt
”försvinn”

”Ur vägen,
huliganer!

Kom Calle, låt
oss gå,

Vi har helt andra
planer

Än att bli slagna
gul och blå”

Så lämnade de
striden

Och tog en taxi
bort

Och prinsen
mindes tiden

Som retad
Bernadotte.

Nu slickar
prinsen såret

Och hukar för ny
mobb

Som kräver ”klipp
nu håret

Och skaffa dig
ett jobb”