Prat

Ända sedan 1982 har jag bott i södra Sverige – i Uppsala, Solna, Stockolm ett litet tag, Uppsala igen, Gottröra, Uppsala igen, Östhammar en stund, Enköping och nu – Norrtälje. Stockolm är den heta gröt jag liksom på kattvis gått runt i trettio år. Fast jag bott så nära och i största delen av den här tiden jobbat i Stockolm, har jag aldrig känt mig hemma där. Jag hittar illa, känner få i Stockolm. Har ingen aning om var platser som Kärrtorp och Fredhäll ligger. Hässelby och Midsommarkransen är begrepp lika tomma på innehåll som, säg Canberra eller Bogotá.

Jag är Stockolmsanalfabet. I går gick jag i den där tunneln mellan Sveavägen och Birger Jarlsgatan för första gången i mitt liv. Varför spelas inte alla världens rockvidoeos in i den tunneln? Eller videokonstinstallationer om ångest? Hade jag varit Edvard Munch hade jag valt tunneln som scen för Skriet. Cyklister som vet vart de ska, fotgängare med benkoll. Och så jag, vilse i en gul tunnel med två ändar.

Jag upptäcker praktiskt taget dagligen att det pågår ett slags liv i Stockolm som jag inte har en aning om: med matskryt och latte och köksrenoveringar, biltullar. Och det här är liksom normen plötsligt, och jag fattar inte vad som pågår. När blev det normalt att ha mjölk i kaffet??? När blev chili con carne omodernt?

Nej, Stockolmsgröten är fortfarande för varm. Den är inte min gröt. Men hemligt lockande ändå.

I morgon är det kvinnodagen, och grattis alla kvinnor på er dag! Hurra, hurra.

Jag tänker inte skriva så mycket om det här, utan i stället gör jag mitt vanliga trick – jag bildgooglade 8 mars på svenska och på ryska, och låter känna sig grattade på lämpligaste sätt! Och choklad och blommor strider inte mot jämställdheten, det vill jag ha sagt!

I dag är det sextio år sedan Josef Stalin dog efter några dagars dödskamp. Han dog en sorglig, patetisk död, slagrörd på golvet i sitt eget residens. En man som lät mörda miljoner dog ynkligt i nedpissade byxor. I timmar låg han på golvet eftersom ingen tordes störa diktatorn. När han äntligen fick vård vågade ingen läkare vidta några åtgärder – ingen ville bli den som fattade beslutet om insatser som kanske skulle leda till STALINS död. Politbyrån kastade sig omedelbart in i en maktkamp medan diktatorn var döende, så läkarna fick hålla liv i liket några dagar tills det var avgjort vem som skulle ta över.

Många vill att Stalin ska ha blivit förgiftad. Det passar oss bättre, vare sig vi hyllar eller hatar honom. Vi vill liksom att en fruktad man ska dö för att någon vill hans död.

Men jag tror att Stalin dog, 73 år gammal, en vanlig, ensam, sorglig, ynklig, plågsam död. Inget historiskt eller heroiskt. Bara en död.

Ryssland, som grundligt går runt och letar efter krattor att trampa på, håller på att formulera en ny ideologi som funkar när nu Sovjetideologin visade sig ohållbar. Jag säger med flit inte kommunismen, eftersom Sovjetledarna ganska snabbt övergav alla tankar på marxistiska idéer. I svensk nazistisk press hyllades Sovjet under tiden för icke-angreppspakten för att ha övergivit de jude-bolsjevikiska idéerna för en sant nationell linje. De svenska nazisterna hade rätt. Sovjetunionen var en rysk-nationalistisk imperialistisk stat.

Ryssland har sökt länge efter en idé, en mission. Under tidigt 90-tal började Vladimir Zjirinovskij tala om geopolitik, och hans retorik håller nu på att så småningom bli rysk doktrin. Och de tankar som nu hamnar i ryska säkerhetspolitiska program, formulerades alltså i Uppsala kring förra sekelskiftet av en herre som hette Rudolf Kjellén.

Kjellén var konservativ riksdagsman och såg staten som en levande organism, och att just den nationella samlingen var nödvändig för statens överlevnad. Mot den sunda nationalismen ställer Kjellén liberalismen och socialismen.

Mot liberalismens kosmopolitiska personlighet ställa vi den nationella personlighetens.

och

Med förfäran märker jag, hur världen rusar efter frihetens chimärer, var de visa sig. Med förfäran måste jag se, att historiens utveckling allt ifrån den nya tidens början i förra seklet med oblidkelig konsekvens leder rakt in i socialismen; förnuftets röster glesna, hava ingen kraft längre; där frihetens ljus lockar, dit rusa massorna blindt, som tjuren efter rödt, och massorna hava redan makten: förnuftet har alltid stått i minoritet, och nu är majoriteten herre.

Folket-nationen har en personlighet, medan liberalismen står för en nedbrytande, utslätande kosmopolitism. Kjelléns konservativism formulerades som en socialism, byggd på nationell gemenskap, i stället för klasskamp – både nazismen och folkhemmet har sina rötter i Kjelléns tankar.

Världen har ju mognat och få – utanför Ryssland – delar ju numera Kjelléns idéer. Det är inte längre STATEN som är centralpunkten i politiken, utan MÄNNISKAN. Staten är, ska vara åtminstone, ett verktyg för människans skydd och välstånd. För Kjelléns konservativism var, precis som för Putins, människans uppgift att skydda staten.

Så lite spännande är det väl ändå att det som sägs i Kreml, har tänkts och fomulerats i Karolina Rediviva?

Hejhej! Globalisering. Ryska, svenska och engelska wikipedia har helt olika definitioner. Grundskillnaden ligger ju i att framförallt den ryska uppfattar processen som hotfull, medan de svenska och engelska definitionerna är mer försiktiga – Globalization can erode and universalize the characteristics of a local group säger den engelska texten, medan den ryska talar om hur en internationell nätverksbaserad marknadsekonomi raserar nationalstaterna, som i århundraden varit huvudaktörer i de internationella relationerna.

Och om jag fattar det rätt så är det en ganska utbredd föreställning om att det här skulle vara något olämpligt. I synnerhet i de vänsterkretsar, till vilka jag ju ändå brukar skryta med att jag hör. Det jag inte fattar är varför inte alla marxister sitter och hejar på den här processen, eftersom den närmast ordagrant bevisar Marx’ teser:

Storindustrin har skapat den världsmarknad, som upptäckten av Amerika förberedde. Världsmarknaden har gett handeln, sjöfarten och landskommunikationerna en omätlig utveckling. Detta har i sin tur återverkat på industrins utvidgning och i samma mån som industri, handel, sjöfart och järnvägar utvidgade sig, i samma mån utvecklade sig bourgeoisin, ökade sitt kapital och trängde alla från medeltiden härstammande klasser i bakgrunden.

— Ur det kommunistiska manifestet, 1848

Själva globaliseringen, som Marx beskriver den, är nödvändig för det kommunistiska samhället. Den feodala staten måste raseras för att människan ska kunna befrias, eftersom staten i sig är ett tvångsmedel. Förvisso är det inte storindustrin som kommer att befria människan, utan det är människans uppgift.

Marx fortsätter:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Alltså – skamlös utsugning på en global nivå, i stället för den gulliga feodalstatens i politiska illusioner höljda utsugning. Har Marx fel? Är det inte så här det blivit? Att Marx 1848 (vilket är hyfsat länge sedan) trodde att processerna skulle gå snabbare är en annan sak. Marx förutsåg inte 1900-talet, då feodalstaten pånyttföddes i Sovjetunionen och utsugningen av proletariatet i Ryssland höljdes i ännu samvetslösare illusioner.

Jag skulle vilja att någon äntligen redde ut för mig vad det är för skilland på informationskrig och inte informationskrig. Okej, det kan ju verka rätt uppenbart, och man får gärna bilder av informationskriget som sluga spin doctors som sitter och hittar på propagandalögner. Och det kan ske de gör. Men vad är skillnaden mot att åka omkring med stridsvagnar?

Syftet är ju ändå att tvinga på en motståndare sin egen vilja.

Jag kan väl i och för sig tänka mig att det kan vara bättre att utsättas för någon som råskäller på mig och kräver att jag ska flytta på mig, än att få huvudet avskjutet, men i princip – ur agressorns perspektiv – är det ju samma sak. Om jag har en större summa pengar och en annan person vill ha de här pengar och kommer fram till mig och säger ”pengarna eller livet” – då är det informationskrigföring. Om hon sedan mördar mig och tar pengarna – ja, då skulle det vara ett annat slags krig.

Det jag vill ha sagt är att jag tycker att det är meningslöst att säga att informationskrigföring är något annat än ”vanligt” krig. Det är lite som att påstå att det är olika saker att skjuta sönder en stad med flottan – som när britterna bombarderade Köpenhamn, och att skjuta sönder den med flyg – som när USA bombade Hanoi. Allt handlar om att man vill tvinga motståndaren.

Så nu läser jag en djupsinnig artikel om ”framtidens krig” och det talas om informationskrigföringen som något helt nytt och egendomligt, och jag bara: vafan? Det är väl nästan så att informationskrigföring är ÄLDRE än det vanliga kriget. Det första kriget i mänsklighetens historia, måste ju ha börjat med att vi nyss klättrat ner ur våra träd och stod och ropade förolämpningar åt de där långhåriga typerna på andra sidan ån.

Information är inte ett annat slags krig – det är ett annat slags vapen. Det vapnet har funnits i alla krig, och ingen ska påstå att det är mindre förödande. Ett avlossat skott stannar så småningom. En gömd trampmina exploderar till slut. En lögn fortsätter att skapa förödelse i dagar, veckor och år.

Det pågår ett krig, och jag kan höra explosionerna på avstånd. Jag kan känna doften av krut. Jag kan höra kraftfulla batterier av lögngranater brösta av mot fiendens sanningar. Sidorna lägger ut svårgenomträngliga minfält av förtal och förlöjligande. Men jag sitter på långt avstånd och ser inte hur lögnens granater exploderar i ansiktet på barn i skolor, hur förtalsminfälten berövar människor från möjligheten av gå upprätt.

Kriget pågår i Georgien, långt efter det att medierna och valobservatörerna lämnat landet. Ur mediedramaturgins perspektiv var valet i fjol en envig mellan den bisarre affärsmannen Bidzina Ivanisjvili och den sittande presidenten Michail Saakasjvili. Ingen, utom själva georgierna, brydde sig väl så värst mycket om vem som faktiskt skulle vinna fajten, men två karismatiska personer stod mot varandra. Ivanisjvili vann, och medierna åkte hem.

Men det har knappast gått en dag sedan valet utan att jag fått statusuppdateringar på Facebook som tar heder och ära av de båda kombattanterna. Jag har ganska många vänner i Georgien, så det blir många elaka skämtteckningar av obegripliga figurer, upprörda bildtexter till bilder på Ivanisjvili med åtta utropstecken, groteska karikatyrer av Saakasjvili. Långa texter med punkter.

Och allt är ett avlägset dån av ett krig som jag bara vet pågår. Jag förstår inte ett smack georgiska, men jag kan höra explosionerna från lögngranater, jag förstår att förtalsnapalmen bränner svåra märken på huden. Jag har inte en aning om vad som är rätt och vem som är skurk, men jag vet vem som är offer – georgierna.

Albert Engström lever i en värld av män. Förnuftiga män. Sunda, levnadsglada män som bejakar måttfullhet sans och ordning. Den här ordningen hotas av kaoskrafter: impressionister, socialister, missionärer, godtemplare och kvinnor. Hysteriska, osvenska virrpannor, humorlösa och hycklande.

Rösträttsfrågan dyker upp då och då i Engströms kåserier, och konsekvent handlar det då om att det kvinnorna verkligen vill ha, är inte makt och inflytande – utan karlar.

Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå /…/ Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler. /…/ Om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen.

(Ur kåseriet Kvinnans rösträtt från 1911)

Även om Albert Engström inte använder det slags retorik vi i dag möter i kommentatorsfälten på Internet, så är innehållet det samma – kvinnors krav på rättigheter är en produkt av kvinnornas sexuella frustration. Och även om Engström inte erbjuder sig att personligen straffknulla kvinnorna, så är det väl underförstått.

Trots Engströms ansträngningar införs ju rösträtten, och det första val där kvinnorna faktiskt får rösta är folkomröstningen om alkoholförbud. Självklart är kvinnorna på fel sida även där och vill missunna de sunda, måttfulla männen supen till kräftorna.

När så de första kvinnorna träder in i riksdagen, så låter han ”pråmskeppar Jansson” lägga ut texten om vad det får för konsekvenser:

Felet ligger hos oss karar, som inte ha tagit fruntimmrena i kragen å satt dom ner i köket å lärt dom å föda barn å laga mat å va som människor. För si när fruntimmer får rösträtt å får sköta sig själva så blir di vilddjur – di klär å sig och tatuerar sig åt ställer te elände, för di behöver karar, si, och karar som ä riktiga karar, si, som håller dom på sin plats och lagar så att di alltid ä mä barn.

(Den nya riksdagen, 1923)

Kvinnor har i Albert Engströms författarskap ganska få roller: de är mödrar, de är hysterikor, trånsjuka våp eller grälsjuka käringar. I några fall – manhaftiga lesbianer. När han i samlingen ”Adel, präster, smugglare och bönder” gör en samling karikatyrer på vad svenska monarker skulle varit för typer i vår tid, får drottning Kristina illustrera Albert Engströms syn på den modärna kvinnan: