En gymkedja gör aggressiv reklam för sina tjänster. I ett ursinnigt tempo springer och hoppar och kastar och boxar slanka unga snygga människor och sätter sig därefter lätt svettiga runt halslinningen och ler lustfyllt i ett trendigt träfärgat omklädningsrum. Budskapet är naturligtvis att hos just den gymkedjan blir man slank och ung och snygg och får en snofsig väska på köpet.
Jag har skrivit tidigare om en bok som retade mig ursinnig för några år sen, om löpning, där samma fenomen kunde observeras – alla bilder föreställde leende, slanka, unga människor.
Och det är klart – även jag vill ju bli ung och slank, och jag vill också le. Men jag är nästan helt säker på att just den här formen av reklam är det som knäcker alla oss som verkligen måste strida mot övervikt och dålig kondis. Jag känner aldrig att jag har lust att le när jag springer min halvmil i Fagerskogen. Skulle det vara lätt och njutningsfullt att träna skulle knappast så många ha svårt att motivera sig.
Och varje gång jag ser den äckliga reklamen från det dyra gymmet känner jag det som en personlig förolämpning. Du passar inte hos oss. Du är för tjock, ful, gammal och svettig för att få vara med oss och hoppa. Förmodligen har jag för dåligt med pengar också.
Nu har jag sprungit i en månad och jag tycker nog att jag börjar få lite snurr på träningen. Det gör inte ont längre. Jag känner att jag nog skulle orka springa ett eller kanske två varv till, om det inte vore för det svåra underlaget och all snö. Det är inte roligt, men jag känner att det funkar. Min vilja är starkare än min ovilja. Men jag svettas som en gris och tror jag känner måttlig lust att brista ut i ett bländande lyxgymleende.
