Kategori: Ett och annat

Tbilisi. Jag vet att jag inte borde, men ett sånt väder som brutit ut i dag… Det GÅR inte att inte rimma:

Kölden är inte det minsta hård,
staden är höljd i dimma.
Blötsnön slaskar på våran gård,
brillorna täcks av imma.
Ingen använder vinterdäck:
redan i kväll har snön smält väck.
Sådan blev vinterdebuten.
Snart nog är strömmen bruten.

Tbilisi. Vintern damp ner i går vid tretiden. Inte så att det började snöa, och inte ens så att det plötsligt blev mycket kallare än tidigare. Nästan tvärtom: förra veckan hade vi frost om morgnarna, och nu är det ganska blitt. Nej, vinterns ankomst bestod i att det plötsligt börjat blåsa.
Det har varit fullständigt vindstilla ända sen i början av oktober. Tbilisi ligger i lä av stora berg: Kaukasus garanterar att alla ishavsvindar norrifrån stannar i Tjetjenien på Kaukasus nordsluttningar. Vi, här söder om bergen, slipper kylan. Men vindar från öst och väst finns det inget som stoppar, och nu har de kommit: vintervindarna.
Det smällde till i en hel mängd halvöppna dörrar här inne på EUMM-högkvarteret när det plötsligt blev korsdrag i byggnaden. De väldiga cypresserna utanför fönstret började vaja ursinnigt och det ven till längs husknutarna. Hela natten har alla lösa föremål blåst omkring i Sololaki och Betlehem och över hela staden.
Vinden har blåst bort ett hopplöst moln av avgaser och vedrök som hängt över stan rätt länge nu. I dag är det glasklart, inte så värst kallt, men blåsigt. Vinter. En mild vinter, men det är uppenbart att en ny årstid har kommit.

Tbilisi. Jul jul. Ingen jul i sikte, ens i Betlehem. Men ett intensivt arbete pågår för att hänga upp julattiraljer på stan: Den stora, aningen groteska, S:t Georgsstatyn på Frihetstorget håller på att byggas om till en monstruös gran. Platanträden längs Rustaveliavenyn är så inlindade i ljusgirlanger, att all likhet med träd verkar snarast vara ett misstag. Snöstjärnor hängs upp över vägarna, och finare butiker bångnar av vita och rosa plastgranar.
Okej, det är väl inte mer konstigt med julskyltningen här än i andra varma länder. Julen är en vinterhögtid, och det hör liksom till med associationer till snö och granar. Det som är lurigt här, är att det är rätt knepigt att bestämma sig för NÄR det liksom är festdags. Julen firas här 7 januari, eftersom kyrkan har en annan kalender. Enligt kyrkans kalender infaller 25 december den 7 januari. Så då är det jul.
Samtidigt finns ju ett mycket starkt kommersiellt tryck från Väst som placerar julen den 25 december enligt den vanliga kalendern. Den högtiden brukar här kallas ”Krismasi”.
Men vare sig krismasi eller riktiga julen är ju den dag när barnen förväntas få presenter – nej, det är på nyår. Då kommer – fortfarande – Ded Moroz, Farfar Frost. Den ryska jultomten. Gärna i sällskap med sin ärtiga pressekreterare Snegurotjka.
Och vi, som jobbar i de internationella organisationerna spär på kaoset, med skumma Europeiska föreställningar om när det EGENTLIGEN är fest. Holländarna firar Sinterklaus, dvs S:t Nikolaus, i början av december, då även finnarna firar lilljul. Italienarna och spanjornerna håller hårt på sina presenter ända fram till trettonhelgen, då de firar Tre konungar, dvs när de tre vise männen kom med julklappar till lille Jesus. Och vi svenskar har börjat bulla upp till Lucia och alla hoppas i hemlighet att Gerard Fischer, som är Chief of Operations, ska vara Lucia.
Vi har alltså en festperiod som inleds ca 6 december och som avslutas med ortodoxa julen, den 7 januari. Kan man tro, men så visar det sig ju att det även gäller att fira det ortodoxa nyåret – dvs nyår enligt kyrkans kalender, den 13 januari. Ja, och då kan vi ju passa på att fira tjugondedag Knut, kan man tycka, när vi ändå håller på. Och sen är det inte så långt till det kinesiska nyåret, guschelov. 26 januari inleds Oxens år, och det kan man ju inte låta bli att uppmärksamma.
Sen är det väl rätt snart dags för Kyndelsmäss, får man hoppas. En alldeles för underuppmärksammad festdag.

Solen lyser denna söndag över Betle’ms gränder
Mild är vinden ifrån Svarta havets stränder
Ingen stämning utav jul, och vart man än sig vänder
inte skymten av en julkalender.

I forna dagar gjorde mänskorna sitt godis själva
av nötter, socker, grädde, kakao och smör
I dag görs godiset normalt av E211,
och sockerbagaren har ersatts av en ingenjör.
Periodiska systemet skänker stora möjligheter
att variera färg och form och doft och smak
där står kemisten glad med provrör och kateter
och hittar på helt nya sätt att skapa salmiak.
Så väck choklad, försvinn nougat och tryffel
Var hälsad vingum, bilar, sega gubbar och sånt där
Kom låt oss frossa, glufsa, vräka i oss medelst skyffel
av sådant gott som härligt konstgjort, färggrant är.

Betlehem. Synd är vad det är om mig. Natten till måndagen vaknade jag av att blivit sjuk. Gick till jobbet ändå och satt och led. Ondska i alla böjbara delar av kroppen, usch. Hela dagen fick jag dessutom utstå en stormvind av huskursrekommendationer, de flesta med ”tjatja” som huvudingredient, och då i stora mångder. Tjatja är den georgiska motsvarigheten till grappa, fast georgisk. Så småningom raglade jag hem, och bäddade mig ett ensligt läger i min utkylda lägenhet, för samtidigt stängde de av strömmen, eftersom min värdinna varit lite sen med betalningen av elräkningen, eftersom jag varit lite sen med betalningen av själva hyran. Så där satt jag i mörkret och leeed.
I dag är strömmen på plats, Internet också (fast nu är TV-räkningen oregistrerad och kabeln avstängd. Räkningen är betald, men de onda männen på Global-TV har förlagt inbetalningsordern så jag inte kunnat se vare sig American Chopper eller Mythbusters på Discovery på hela dagen! Jätteskönt, ärligt talat! De onda männen på Discovery måste ha lagt programtablån uteslutande utifrån vad jag tycker är enastående ointressant! jamen vem fan bryr sig om en fet gubbe i Kalifornien som bygger motorcyklar? Vem i hela världen bryr sig om krabbfiske i Alaska????

Hur som helst, synd är det om mig, i hög grad, och det budskapet har jag försökt kommunicera till alla som orkat lyssna. Och visst har jag fått ett par doser välförtjänt medkänsla att värma mig på. En kompis sa ”ja, stackars dig, det finns inget ömkligare än sjuka karlar”.

Tbilisi.
Det
har visat sig att jag i själva verket inte alls bor i stadsdelen
Sololaki, som jag trott, utan i Betlemi, dvs Betlehem. För bara
några dagar satte man upp informationsskyltar ”Historic
Quarter Betlehem” och jag bor precis vid något som kallas
Betlehemsbacken, dvs den branta backen från Betlehemskyrkan.
Stora torget i stadsdelen heter Jerusalemtorget, och alldeles intill
ligger Tbilisis synagoga. Värsta heliga landet.

Och en dag som gjord för
lustvandringar i Betlehem. Informationstavlan visar en lämplig
rundvandring: upp för backen, till höger vid
eldsdyrkartemplet från 500-talet. Förbi övre
Betlehemskyrkan, och så ner vid nedre. Och där nere bor
jag. På en utsiktsplats vid övre Betlehemskyrkan står
en grupp män och liksom spontansjunger hymner trestämmigt,
och än en gång slås jag av att det här inte kan
vara verklighet: detta land måste vara ett påhitt av
nordbor: ett land av friska berg och bördiga kullar, med varma
källor och soldränkta stränder, och fullt av glada
människor med en urgammal kultur, med sånger och dikter.
Och så varmt i november att jag blir tvungen att hänga
rocken över axeln och sätta mig på ett av alla
utefiken och ta mig en kopp doftande, kryddigt, mustigt kaffe.

Det är svårt att riktigt tro på
att det har varit krig här i snart tjugo år.

Tbilisi. Jag var på lokal med min chef i går. Det visade sig att chefen är en gammal punkare och han hade aldrig föreställt sig ett liv som brittisk statstjänsteman, utan han var helt övertygad om att hans framtid låg som trummis i världskända rockband.
Efter ett par öl framkom det att han sett Beatles live. I tioårsåldern, när han och en kompis fick komma med kompisens pappa, som var ljudtekniker, och se på under en scen av inspelniningen av Help.
Hallå! Jag träffar dagligen en man som har sett Beatles live!