Författare: per.enerud@gmail.com

Rysslands utrikespolitiska myt finns sammanfattad i 2 Thessalonikierbrevet 2:7:

Laglösheten är redan verksam, som en hemlighet; det som återstår är att han som ännu hindrar röjs ur vägen. 

I en predikan i går, på Marie bebådelsedag, i den ryska kyrkan uppmärksammad enligt den julianska kalendern 7 april, hänvisade Kirill till just det här bibelstället:

Varför har yttre makter rest sig mot den ryska jorden? Varför försöker de krossa den, dela den, ställa broder mot broder? I skriften finns en plats där en kraft omnämns som hindrar Antikrist att ta makten över världen. Aposteln nämner inte vilken den här kraft det är, och många har trott att det handlar om det romerska riket som, trots att det var hedniskt upprätthöll ett slags ordning. Andra har ansett att det handlar om kyrkan, att det är just hon som är denna hindrande makt. Och det är sant – kyrkan har skyddat människorna från att gå vilse i livet. Men den här kraften är också det välsignade folket i all tid och bland alla folk, den ortodoxa tro som lever och verkar i den ortodoxa kyrkan. Det är den kraft som håller tillbaka och det är inte en slump att denna kraft utsätts för de förgiftade pilar som försöker skada kyrkan, kompromettera kyrkan, skilja kyrkan från dess folk.

Här refererar Kirill just till 2 Thess 2:7. Bibelns grekiska originaltext använder ordet ”katechon”, och bibelstället talar om en kraft som står emot antikrist, den laglöse; den som sprider villfarelse och gör att människor inte vågar ta emot kärleken. Den tyske filosofen Carl Schmitt, som haft ett enormt inflytande i det nuvarande Ryssland, uppfattar katechon som essensen av den kristna tron: Den som står emot antikrist. I rysk-ortodox tradition har denna kraft kopplats till ryska staten.

En av de viktigaste ideologerna i Ryssland heter Aleksandr Dugin, och han driver en tankesmedja, kallad just Katechon. Dugin har sina rötter i de fascistgrupper som uppstod i Ryssland efter Sovjets fall, men är nu en av dem som utformar en ideologi för Ryssland, och här är det just Rysslands roll som katechon mot västs antikrist som står i centrum. I slutet av mars skrev Dugin en kommentar till kriget mot Ukraina:

Russia in mortal combat with Anti-Russia stands as a civilization of Light. This is our interests and values. We bring once more the Light to the world, silent, but unquenchable quiet Russian Light.

Dugin manar fram en bild av en kamp mellan mörker och ljus, där Ryssland står för ljuset. Dugin beskriver Ryssland som arvtagare till de fredliga fastlandscivilisationer som sedan tidernas begynnelse befunnit sig i krig mot de människooffrande havscivilisationerna: Karthago, Athen och Anglosaxarna representerar mörkret, snöd vinning och svekfullhet; Rom, Sparta och Ryssland står för ljuset, heroismen och kärleken. Det här bildspråket slår igenom i Kremls marknadsföring av kriget. Ryssland strider för ljusets och kärleken. Och vi kan notera att Putin personligen gärna refererar till Bibeln: senast i det massmöte för kriget som hölls i Moskva i mitten av mars. Vid det tillfället citerade Putin Johannesevangeliet 15:13

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.

Putin refererar här till hur ryska soldater skyddar varandra med sina kroppar i kampen för Ukrainas befrielse. Citatet antyder offervilja och oegennytta, och, kanske, ett slags messiansk uppfattning om Rysslands roll i världen: Ryssland har gått in i krig för att hålla emot Antikrist, redo att ge sitt liv för Europa, världen…

I en stor artikel i den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti identifierar en kolumnist det som kännetecknar den ryska civilisationen: människokärleken:

Av Sovjetunionen ärvde vi och utvecklade de fredliga, vänskapliga förhållandet till varandra. Kärleken till människan låter naivt, lite löjligt, och begreppet saknas i den moderna borgarens ordbok. Där finns mest bara leasing och börskurser. Men det är denna kärlek som är hemligheten med vår civilisation – den ryska, sovjetiska… kalla den vad ni vill.

Allt sammantaget är det tydligt att den ryska attacken på Ukraina inte längre – om den någonsin haft – konkreta mål av typen: kontroll över naturresurser eller handelsvägar. Nej, kriget formuleras nu som den kosmiska kampen mot gott och ont. Här finns bara det godas seger. Kriget är Rysslands kamp mot Antikrist; ljusets kamp mot mörkret; det godas kamp mot ondskan. Ryska nationalistmedier mobiliserar nu attacker mot de fredsförhandlingar som pågår och säger öppet att varje försök att uppnå fred är en skam, ett svek, ett förräderi. Hur kan det goda hitta en överenskommelse med ondskan? Vad slags kompromiss kan ljuset göra med mörkret? Livet med döden?

Vi tillåter inte att segern stjäls genom att vi skriver under en föraktlig fred med dem som svikit sina förfäder, som förrått den månghundraåriga folkvänskapen och som i dag kryper inför västs perversioner och har glömt sin tro och förfädernas traditioner. Segern blir vår.

Jag tror att vi i bästa fall kan förvänta oss ett ohyggligt långt krig, eller ett krig som kommer att föras med ohyggliga vapen. Det enda vi kan göra är att trotsa hopplösheten. Det finns ett snärtigt citat av Martin Luther:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd i dag.

Ingen vet hur populärt kriget mot Ukraina är i Ryssland. Ingen vet hur populär Putin är i Ryssland heller. Putin har aldrig ställt upp i ett val mot en seriös motkandidat. Det är över 22 år sedan han tillträdde som president, men han har aldrig deltagit i en valdebatt; aldrig utfrågats eller ifrågasatts. Han får fina siffror i alla opinionsundersökningar, men vi vet ju inte ett smack om hur de tillfrågade reagerar när någon ringer och säger ”Hej, tycker du att Putin är en bra president?”

Många ryssar anstränger sig hårt för att hålla stat och samhälle på så långt avstånd som möjligt. En allt för aktiv och synlig position riskerar att dra till sig uppmärksamhet; bättre att knyta näven i fickan, odla sin trädgård och hålla låg profil. Ibland tolkas det här som ”passivitet”, men det är i själva verket ett aktivt, medvetet val: man vill hålla sig undan.

Det här har blivit svårare och svårare med tiden, och Kreml gör nu allt mer anspråk på ett synligt deltagande. Aleksej Venediktov, tidigare chefredaktör på den oberoende radiostationen Echo Moskvy, skrev för någon vecka sedan att Ryssland nu fullbordat processen mot totalitarism. Det auktoritära systemet accepterar folks tystnat; det totalitära kräver ett uttalat stöd, entusiasm och enighet från folket. I det här sammanhanget blir Putins popularitetssiffror och folkets stöd till kriget i opinionsundersökningar en fråga om att demonstrera enighet, och inte ett sätt att undersöka opinionen.

Ryssarna har tillgång till all information, om inte mer än vi, om kriget. Och visst finns det ett stöd; visst finns det profitörer och karriärister som ser rövslickeri som en säker väg till trygghet och stora pengar. Visst finns det tystnad i hopp om att allt obehagligt ska försvinna av sig själv. Visst finns det vanföreställningar och skyddsmekanismer, och visst finns det tystnad utifrån genuin rädsla, för sitt liv, frihet, studieplats… Men det finns även motstånd. De som vägrar tiga. De som säger nej.

Det är sant att vi inte ser en massiv antikrigsrörelse i Ryssland. Hundra år av repression har skapat ett folk som tänker sig för innan det reser sig för att protestera. Men motståndet finns där. Allt ifrån alla dem som väljer inte delta i en manifestation till stöd för kriget, till dem som ställer sig framför polishuset och uttrycker en protest. Över 15.000 människor i Ryssland har frihetsberövats – vissa kortvarigt, andra har dömts till hårda straff – sedan kriget bröt ut, 24 februari 2022. Människor väljer själva i vilket format de känner att de kan uttrycka sin protest. Kan en småbarnspappa förväntas ta med sig sitt lilla barn på en demonstration? Eller riskera att bli gripen, bortförd, svårt skadad, kanske arbetsoförmögen efter polisvåld? Att sitta bekvämt i trygghet och banna ryska folket för att inte protestera tillräckligt är rätt magstarkt.

En grupp som försöker erbjuda format för att protestera är Феминистское антивоенное сопротивление. Feministiska motståndsrörelsen mot kriget. FAS, enligt det ryska namnets initialer. FAS tipsar om metoder för att uttrycka motstånd till minsta möjliga risker: utrymmet blir mindre och mindre. Ett tag kunde man uttrycka protest genom att bära svarta kläder och hålla en vit blomma. Nu kan man gripas och straffas för detta. Nu har FAS organiserat kampanjen @Mariupol5000 där människor uppmanas att göra små minnesmärken i sina hemstäder för att påminna folket om det våld som ryska armén utövar.

Det här kommer inte att leda till att kriget stoppas. Det här kommer inte att leda till att Putin störtas, men motstånd kan inte uteslutande mätas i hur framgångsrikt det är. De som ställer sig ensamma och visar sin protest kommer inte att tysta lögnen. Motståndet räknas inte uteslutande i hur högröstat det är.

De ryska myndigheterna är noga med att markera det ryska folkets enighet bakom Putin och ”den militära specialoperationen”. Det här är helt i linje med det agerande som vi kanske normalt förknippar med kriminella gäng: alla måste delta i våldet, förnedringen. Alla måste stå och håna offret. Att inte delta i våldet är, enligt det kriminella gäng som ryska staten utgör, ett tecken på illojalitet, förräderi, svek. Vi ser ryska medier nästan andfått hylla våldet och kriget och kalla det kärlek och befrielse.

Och så ser vi motståndet. De där som ställer upp ett kors i en park i en rysk stad som ett minnesmärke över övergreppens offer. De där som söker uttryck för att uttala sin avsky över sin stat, sin armé och den ryska flaggan som doppas allt djupare i blod. De är få och de kommer inte att störta Putin eller tystna de ryska vapnen, men de vägrar tiga, och redan vägran att tiga är en seger.

En ung rysk journalist som för några år sedan deltog i en kurs med Linnéuniversitetet/Fojo har laddat sina informationskrigföringskanoner med följande text. Jag anger inga namn eller källor, utan delar endast nedanstående som en illustration av hur kriget mot Ukraina motiveras för en rysk publik. Journalisten i fråga arbetar inte på någon inflytelserik tidning och har publicerat det här på sitt eget instagramkonto, bland bilder på behagliga utlandsresor.

Texten är ganska lång, men är nästan en katalog över de senaste årens desinformation från Kreml.

”

I samband med de senaste händelserna vill jag skriva ett stort inlägg om min syn på världshändelserna. Först vill jag ha sagt att jag inte har för avsikt att uttrycka medlidande för någon eller något liknande. Nu är inte en tid för känslor och min utgångspunkt är Ryssland och de ryska ländernas intressen (man kan gilla det eller inte, men från ett geopolitiskt perspektiv är Ukraina – ryskt land). Jag vill också ha sagt omedelbart: om inte Ryssland finns, så finns inte Ukraina. Just nu är denna situation mer global än några hundra tusens eller miljoner människors liv. Och jag ber er ta en fundering på vems eller vilkas intressen ni spelar i händerna när ni stöder olika flashmobs av typen ”nej till kriget”, ”jag vill ha fred” eller, som jag skulle säga ”Fred åt världen, krig är fittigt”.

Inget av det här har uppstått plötsligt från ingenting. Vid 2020 inträdde den postkapitalistiska epoken och den sista etappen av världsekonomins kris inleddes, under pandemins täckmantel. De transnationella storföretagen och vissa överstatliga strukturer har utnyttjat den här situationen för att erövra ekonomiska territorier och sprida idéer kring globalisering och transhumanism (motsatsen till humanism). Det här innebär inte bara att människorna läggs under deras kontroll; även stater hamnar under deras herravälde. Ett exempel är den allmänna vaccinationen och certifieringen av alla människor, upprättandet av en enhetlig bas för certifiering av vaccinering, globala centrum etc. Historien visar oss att alla ekonomiska världskriser fullbordas av världskrig. Krigets idé är att förinta och underordna ett land. Andra länder överlever och kan utnyttja förlorarens resurser. Så har länder och imperier försvunnit. För Ryssland har det här alltid varit en fråga om själva existensen i alla avseenden.

Jag anser att vi befinner oss i den första fasen av tredje världskriget. I detta krig kommer inte stat att stå mot stat, utan kriget kommer att föras mellan tre parter: de transnationella storföretagen, de överstatliga strukturerna och staterna (de två första kommer att föra osynliga krig; WHO kommer i tysthet fortsätta sina projekt). Kriget kommer att föras på alla fronter: med väpnad strid, ideologi, kultur (förbud mot Tjajkovskij i Grekland, dirigenten Gergiev avskedad i München osv), etniska angrepp (angrepp på ryskspråkiga skolor över hela det postsovjetiska området, vägran att servera ryssar på restauranger, ryska studenter avskils från undervisningen på universitet osv), cyberattacker (statliga sajter tas ner och folk uppmanas till demonstrationer), informationskrigföring (attacker mot inhemska traditioner, likställning med fascismen, jämförelser mellan Putin och Hitler, vilket innebär att ryska folket likställs med nazisterna som vi besegrade, försök att få ryssar att känna skam över sitt land och folk, hjärntvätt av unga för att skapa oro i landet och bryta all motståndsvilja), och mycket annat.

Det vara bara en tidsfråga innan en militär konflikt med Ukraina skulle bryta ut. Jag anser att Putin fattade sitt beslut efter noggrant övervägande. Han är inte känslosam eller impulsiv. Han är en utmärkt politiker och en av världsarenans starkaste politiker. För att fatta ett sånt här beslut krävs goda skäl. Och jag anser att den information vi fått om Västs planer för vårt land tvingat Putin att fatta ett beslut om ett väpnat angrepp.

Beslutet fattades inte för en månad sedan eller ens för två. En sådan här operation kräver noggranna militära förberedelser. Med hänvisning med det ovan anförda, och till de ukrainska maktägandes beteende (de var måttligt intresserade av förhandlingarna i Gomel), så anser jag att varje slag av eftergifter från Ryska federationens sida vore ett principiellt misstag. Tre försökt till förhandlingar har redan misslyckats och det finns ingen anledning att se på situationen med rosafärgade glasögon och försöka hoppas på samarbete med Väst. De är inte våra partners och kommer aldrig att bli. Anglosaxarna har sedan länge utsett Ryssland som sin huvudfiende. Nu måste även Ryssland erkänna denna fiendeskap öppet. I krigstid kan man endast förhandla med fienden om hans villkor för att kapitulera. Det är en gammal princip. I krigstid måste diplomatin förändras i grunden.

Utifrån den geografiska spridningen på sanktionerna mot Ryssland kan motståndaren/fienden identifieras, Det är anglosaxarna (USA, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Kanada), hela EU, Taiwan och Japan. Turkiet står vid sidan och avvaktar ett lämpligt tillfälle. Våra allierade är Kina (som alla förstår har inte Kina anslutit sig till oss av stor kärlek till oss). Burma, Brasilien och Indien har deklarerat sig som neutrala. Då kriget mot Väst i Ukraina är ett krig där bara en av parterna kommer att överleva måste vi gå hela vägen.

Putin måste omedelbart jaga alla dessa västälskande liberaler och deras hejdukar åt helvete. Utrensningarna måste göras inom alla områden, inklusive mediesektorn. Inrikespolitikens socio-ekonomiska inställning måste ändras. En ideologi måste införas.

CSTO-länderna måste ställas inför ett principiellt faktum om sina åtaganden som allierade; framförallt gäller detta turkiska Azerbajdzjan. Hela CSTO måste stödja Ryssland. Gör de inte det måste svaret bli beslutsamt. EU måste utsättas för kännbara sanktioner. Inga leveranser av gas, olja, vete osv. All egendom [som hör till EU] i Ryssland måste konfiskeras.

Oavsett utgången i operationen i Ukraina så kommer det inte att ändra synen på Ryssland. I händelse av seger kommer den ryska världen att bli en faktor att räkna med; förlorar vi kommer vi att förvandlas till en analog till Ukraina, helt under utländskt kontroll (se bara på vad som hände med Ukraina 1991. Då hade Ukraina en BNP större än Tysklands; se på de arma staterna på Balkan där man nu utbildar terrorister; se på Libyen och Irak.

Vi bör stödja, ja, rentav driva på, en återförening av Taiwan med Kina. Det skulle försvaga Väst teknologiskt.

Jag vill tillägga att Ryssland måste träda ut ur Europarådet, WTO, WHO etc.

Jag räknar med att Väst, efter EU, kommer att försöka koppla Japan till konflikten (minns hur flera miljoner av våra trupper under Stora fosterländska kriget skyddade gränserna mot Japan).

Vad gäller själva Ukraina. Redan 2014 uttryckte Västs underrättelsetjänster att de, innan de kunde angripa Ryssland, måste arbeta för att göra Ukraina maximalt Rysslandsfientligt, och sände enorma mängder pengar för att förinta ryska skolor, fördärva kulturidentiteten och tillsätta maximalt kontrollerbara presidenter etc. Jag räknar med att Ukraina kommer att delas upp i tre delar och att det här kommer att ha skett redan innan 2023. Huvuddelen går till Ryska federationen, någon del går till Polen (utifrån det faktum att EU röstat för sanktioner), dvs EU som därmed automatiskt blir en part i kriget. Men jag tror inte att Ukraina stannar i EU särskilt länge. Någon del av Ukraina kan förbli självständig, men bara under förutsättning att landet blir pro-ryskt.

Vad gäller världsekonomin, så är Västs aktioner mot Rysslands Centralbank i varningssignal. Väst respekterar inte längre privat egendom, och USA är inte längre världshegemon (Indien, Förenade arabemiraten, Brasilien och Argentina stödde inte USA). Mot slutet av året kommer vi, tror jag, att se en försvagad dollar. Världseliten kommer att söka efter andra sätt att säkra sina förmögenheter och försöka diversifiera sitt kapital. Och eliterna vänder sig allt mer mot Kina. Vissa förstår vart det lutar i händelse av en konflikt om Taiwan.

EU:s ekonomi kommer att angripas nästan omedelbart efter det att sanktionerna införs. Man skulle kunna säga att Väst sätter EU i skottlinjen som en sköld. Den rådande ekonomiska krisen fördjupas av de förlorade kontakterna med den ryska marknaden. Hela EU:s ekonomi kommer att luta sig mot Frankrike och Tyskland, vilket väcker missnöjet och leder till krav på utträde ur unionen. Kort sagt: nu har huggsexan om territorier och egendom i världen inletts.

Jag vill försöka beskriva Kremls ambitioner och visioner inom säkerhetspolitiken, men jag är rädd för att det blir lite tråkigt och krångligt. Brace yourselves. Vi måste börja med att reda ut koncepten.

Här finns ett par grundläggande termer som används på ett sätt som verkar konstigt för alla utanför säkerhetspolitiken: realism och liberalism. Vi bör börja med att glömma allt vi tror att orden betyder. ”Realism” betyder inte jordnära och handfast, och ”liberalism” har inget med folkpartiet att göra. De två begreppen är grundläggande i uppfattningarna om hur stater interagerar. Realism innebär att en stat aldrig kan ha annat än egoistiska ambitioner. Två stater kan aldrig ha en annan relation än konkurrens. Denna konkurrens sker genom styrka. Militär, ekonomisk, politisk… Liberalism innebär att man accepterar att stater kan samarbeta kring gemensamma intressen. Samarbetet grundas på en övertygelse om att staterna gynnas av att lägga ihop sina insatser.

Realismen dominerade i det säkerhetspolitiska tänkandet långt fram i 1900-talet, och det är lätt att konstatera att Kreml bygger sin säkerhetspolitik på just realism. Och nu påminner jag om att realism i det här fallet inte har något att göra med sund verklighet och praktisk hantering.

Nästa koncept i säkerhetspolitiken är ”referent subject”. Vems säkerhet ska säkerhetspolitiken skydda? Här är det realistiska säkerhetskonceptet starkt kopplat till staten och dess institutioner. Tänk schack. Spelet går ut på att skydda kungen. När spelare inte längre kan skydda kungen är spelet över. I det liberala säkerhetskonceptet finns en stark övertygelse om att det är medborgaren som är ”referent subject”.                                                                                                                                                                                                                                                                

Hela FN-systemet bygger på ett liberalt säkerhetskoncept. FN-stadgan utgår från den enskildes rätt till frihet och alla staters vilja att samarbeta om att bevara freden. FN-stadgan fastställer uttryckligen att alla stater, stora och små, har lika och suveräna rättigheter.

Alltså, FN är utformat efter ett liberalt säkerhetskoncept. FN har en uttalad funktion för att arbeta för social jämställdhet och människovärde. Världsorganisationen är inte uteslutande en klubb där statsmän sitter på rad och skriver på konvolut om att alla krig är slut. Barns rättigheter, miljöskydd, genusfrågor – allt ryms inom FN:s säkerhetskoncept.

Det här betyder inte att alla medlemsstater ansluter sig till ett liberalt säkerhetskoncept. Sovjet/Ryssland gjorde/gör det inte. Sovjetunionen var den enda av segrarmakterna som expanderade sitt territorium efter segern i andra världskriget. Kreml identifierade mycket snabbt FN som ett instrument för imperialism.

Vi börjar närma oss nutiden nu. Tack för att du fortsätter läsa.

Kreml beskriver efterkrigstiden ungefär så här: Efter andra världskriget uppstod ett system av två poler som balanserade varandra: ett västblock och ett östblock. De båda upprätthöll en sund konkurrens och systemet gav under årtionden fred åt världen. Genom Västs ursinniga aggression med ohederliga medel – framförallt genom informationsattacker mot Östblockets civilbefolkning – sattes balansen ur spel. Östblocket föll. Väst befann sig på vägen mot global hegemoni – territoriell, ekonomisk och ideologisk. Traditionella värderingar hotades – familj, anständighet, gemenskap – och ersattes av konsumism, HBTQ och girighet. Men Ryssland har kunnat samla sig till motstånd. Därmed har landet blivit måltavla för Västs aggression. Ryssland kämpar mot den globala monopolismen och arbetar för en multipolär värld.

Kriget mot Ukraina är ett krig mot Västs globala hegemoni; ett krig för mångfald och anständighet.

Det här är inte något citat från ett policydokument, men det är sammanfattningen av tjugo års säkerhetspolitiska doktriner och uttalanden från Kreml. Det viktiga är föreställningen om att en säkerhetsordning med två poler ersatts av ett säkerhetsmonopol, och att Ryssland kämpar för en multipolär ordning.

Det här låter ju rätt attraktivt. Monopol är inte bra. Att ett imperialistiskt block skulle ha världsherravälde låter ju inte heller bra. Och då är det ju lätt att tycka att ett slags multipolär ordning är önskvärt.

Den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti publicerade på morgonen den 26 februari – förmodligen av misstag – en artikel om den världsordning som nu uppstått när Ukraina besegrats och återförenats med Ryssland. Artikeln plockades snabbt ner, men, som bekant, inget försvinner från Internet. Artikeln finns arkiverad och kan läsas här. Ett citat.

Den multipolära världen har slutligen blivit en realitet. [Västs] operation i Ukraina har inte kunnat ena någon utom Väst mot Ryssland. Resten av världen ser och förstår alldeles utmärkt att detta är en konflikt mellan Ryssland och Väst; ett svar på atlantisternas geopolitiska expansion; Rysslands återkomst till sitt historiska territorium och sin plats i världen.

Kina och Indien, Latinamerika, Afrika, den islamska världen och Sydostasiet – ingen anser längre att Väst leder världsordningen och än mindre – kan diktera spelreglerna. Ryssland har inte bara utmanat Väst; Ryssland har bevisat att epoken av Västs globala herravälde sist och slutligen har upphört. Den nya världen kommer att byggas av alla civilisationer och maktcentrum, inklusive Väst (oavsett om det är enat eller inte) – men inte på Västs villkor och enligt Västs regler.

Artikeln plockades som sagt ganska snabbt bort, men den hann publiceras lite här och där i de ryska statsmedierna, bland annat i den ryska nyhetsbyrån Sputniks kanaler. Och den avslöjar just den här visionen med en ”multipolär” värld.

Som sagt, det kan låta lockande, men det är fortfarande i strid mot FN-systemet. Visionen om det multipolära systemet är en vision av 1800-talets stormaktskonferenser, där kejsare och potentater möttes lite då och då och drog streck på världskartorna. ”Du får lite Centralasien om jag får lite Afrika!”

Rysslands retorik kring hotet från Västs världsherravälde kan låta attraktivt för var och en som är emot imperialism och kolonialism, men Putin har ingenting emot den amerikanska, till exempel, imperialismen. Han är för imperialism, men vill vara med och dela upp världen i intressesfärer. Putin vill skapa en världsordning där stormaktsledarna samlas som gängledare och bestämmer vilka gathörn som hör till vilket gäng.

Putins historieskrivning om två poler som blev ett monopol och ett Ryssland som kämpar för många poler är ett system som i grunden är imperialistiskt, baserat på en dröm om abstrakt ”rysk storhet”. Han är beredd att låta människor dö och svälta för att den ryska dubbelörnen ska få resas över ruinerna. FN-systemet, med alla sina brister, ett i grunden anti-imperialistiskt system som utgår från oss människor, vårt välstånd och trygghet, vår frihet och vår förmåga att samarbeta.