Ingen vet hur populärt kriget mot Ukraina är i Ryssland. Ingen vet hur populär Putin är i Ryssland heller. Putin har aldrig ställt upp i ett val mot en seriös motkandidat. Det är över 22 år sedan han tillträdde som president, men han har aldrig deltagit i en valdebatt; aldrig utfrågats eller ifrågasatts. Han får fina siffror i alla opinionsundersökningar, men vi vet ju inte ett smack om hur de tillfrågade reagerar när någon ringer och säger ”Hej, tycker du att Putin är en bra president?”
Många ryssar anstränger sig hårt för att hålla stat och samhälle på så långt avstånd som möjligt. En allt för aktiv och synlig position riskerar att dra till sig uppmärksamhet; bättre att knyta näven i fickan, odla sin trädgård och hålla låg profil. Ibland tolkas det här som ”passivitet”, men det är i själva verket ett aktivt, medvetet val: man vill hålla sig undan.
Det här har blivit svårare och svårare med tiden, och Kreml gör nu allt mer anspråk på ett synligt deltagande. Aleksej Venediktov, tidigare chefredaktör på den oberoende radiostationen Echo Moskvy, skrev för någon vecka sedan att Ryssland nu fullbordat processen mot totalitarism. Det auktoritära systemet accepterar folks tystnat; det totalitära kräver ett uttalat stöd, entusiasm och enighet från folket. I det här sammanhanget blir Putins popularitetssiffror och folkets stöd till kriget i opinionsundersökningar en fråga om att demonstrera enighet, och inte ett sätt att undersöka opinionen.
Ryssarna har tillgång till all information, om inte mer än vi, om kriget. Och visst finns det ett stöd; visst finns det profitörer och karriärister som ser rövslickeri som en säker väg till trygghet och stora pengar. Visst finns det tystnad i hopp om att allt obehagligt ska försvinna av sig själv. Visst finns det vanföreställningar och skyddsmekanismer, och visst finns det tystnad utifrån genuin rädsla, för sitt liv, frihet, studieplats… Men det finns även motstånd. De som vägrar tiga. De som säger nej.
Det är sant att vi inte ser en massiv antikrigsrörelse i Ryssland. Hundra år av repression har skapat ett folk som tänker sig för innan det reser sig för att protestera. Men motståndet finns där. Allt ifrån alla dem som väljer inte delta i en manifestation till stöd för kriget, till dem som ställer sig framför polishuset och uttrycker en protest. Över 15.000 människor i Ryssland har frihetsberövats – vissa kortvarigt, andra har dömts till hårda straff – sedan kriget bröt ut, 24 februari 2022. Människor väljer själva i vilket format de känner att de kan uttrycka sin protest. Kan en småbarnspappa förväntas ta med sig sitt lilla barn på en demonstration? Eller riskera att bli gripen, bortförd, svårt skadad, kanske arbetsoförmögen efter polisvåld? Att sitta bekvämt i trygghet och banna ryska folket för att inte protestera tillräckligt är rätt magstarkt.
En grupp som försöker erbjuda format för att protestera är Феминистское антивоенное сопротивление. Feministiska motståndsrörelsen mot kriget. FAS, enligt det ryska namnets initialer. FAS tipsar om metoder för att uttrycka motstånd till minsta möjliga risker: utrymmet blir mindre och mindre. Ett tag kunde man uttrycka protest genom att bära svarta kläder och hålla en vit blomma. Nu kan man gripas och straffas för detta. Nu har FAS organiserat kampanjen @Mariupol5000 där människor uppmanas att göra små minnesmärken i sina hemstäder för att påminna folket om det våld som ryska armén utövar.
Det här kommer inte att leda till att kriget stoppas. Det här kommer inte att leda till att Putin störtas, men motstånd kan inte uteslutande mätas i hur framgångsrikt det är. De som ställer sig ensamma och visar sin protest kommer inte att tysta lögnen. Motståndet räknas inte uteslutande i hur högröstat det är.
De ryska myndigheterna är noga med att markera det ryska folkets enighet bakom Putin och ”den militära specialoperationen”. Det här är helt i linje med det agerande som vi kanske normalt förknippar med kriminella gäng: alla måste delta i våldet, förnedringen. Alla måste stå och håna offret. Att inte delta i våldet är, enligt det kriminella gäng som ryska staten utgör, ett tecken på illojalitet, förräderi, svek. Vi ser ryska medier nästan andfått hylla våldet och kriget och kalla det kärlek och befrielse.
Och så ser vi motståndet. De där som ställer upp ett kors i en park i en rysk stad som ett minnesmärke över övergreppens offer. De där som söker uttryck för att uttala sin avsky över sin stat, sin armé och den ryska flaggan som doppas allt djupare i blod. De är få och de kommer inte att störta Putin eller tystna de ryska vapnen, men de vägrar tiga, och redan vägran att tiga är en seger.