Författare: Per Enerud

Jag glömde min mobil på jobbet i fredags. Hade bråttom hem, mobilen blev kvar på skrivbordet. Sen gick jag i stort sett hela helgen och våndades över att inte vara nåbar. Tillbaka på jobbet – noll missade samtal och inga sms. Tänk att alla andra också glömde sina mobiler samma helg.

Det har ju pratats en hel del om den nye premiärministern i Ryssland, Zubkov. Jag har inte en aning om vad det är för en figur, och än mindre vet jag om vad tillsättandet kan betyda. I dag (fredag) lär Putin ha sagt att Zubkov möjligen skulle kunna bli Rysslands nye president, så småningom.

Jag har hört rätt många kunniga människor säga saker i stil med ”den Putin pekar ut som sin efterträdare, den blir vald till president”. Och det tror jag inte riktigt stämmer. Att Putin har en stark ställning, det stämmer, men att föreställa sig att de ryska väljarna är så totalt lojala mot Putin, det tror jag inte stämmer alls.

Förra parlamentsvalet, till exempel, fick ett ganska Putinkritiskt parti väldigt starkt stöd av väljarna, trots att makthavarna gjorde sitt bästa för att bekämpa det. Det rörde sig om partiet Fosterlandet, som konkurrerade med Putins makthavarparti Enighet från nationalisthållet. Fosterlandet, Rodina på ryska, hade en högljudd ”Ryssland-är-bäst-propaganda”, och det funkade på väljarna. Möjligen är det erfarenheterna från det valet som gjort att Putin och hans krets tagit upp just den här retoriken.

I vilket fall som helst visar exemplet att de ryska väljarna faktiskt utnyttjar sin rösträtt för ett självständigt val. De har gjort det förr. I det första valet till duman, två månader efter det att Jeltsin bombarderat det gamla högsta sovjet, röstade folket på Zjirinovskijs liberaldemokrater. I det andra valet röstade de ryska väljarna på kommunisterna. Först i det tredje lyckades de politiska ingenjörerna konstruera ett parti som fick väljarnas stöd. Valet därpå, det senaste, var väljarna olydiga igen och röstade inte alls lika enhälligt som det var tänkt på Putins parti.

Ryska väljare tycker lika illa om att bli manipulerade som alla andra. Om valet blir allt för regisserat riskerar valdeltagandet att bli så lågt att den nyvalde presidentens legitimitet ifrågasätts. Jag tvivlar inte på att de ryska makthavarna verkligen försöker säkra presidentposten för ”sin” man, men jag är inte helt säker på att processen är lika enkel och självklar som den påstås vara.

En del av vår stugtomt ska bli örtagård. Tomten är ganska stor, så det ryms en hel del persilja och lavendel på den. Haken är bara att tomten egentligen är en skog. Skog och örtagård är olika saker. Antingen växer det tall, eller så växer det lavendel. Vill jag ha lavendel, får tallarna växa någon annanstans.

Det är förresten inte tall som växer där örtagården ska bli till: där växer sju enar, två granar och en hassel och alla hasselns småbröder.

Motorsågen har redan givit upp. Jag och motorsågar – en obesvarad kärlekssaga. Jag ÄLSKAR motorsågar. för tio år sen, ungefär, köpte jag min första motorsåg – en eldriven. Det tog en säsong så var den paj. Med stugan följde en ny motorsåg – en bensindriven, men den är alltså nu också paj. Slut på bensin, kedjan har slaknat eller motorn brunnit – det är ju omöjligt att veta. Dock, var den en riktig machomotorsåg så länge den varade.

Det som är bra med motorsågar för bleka glasögontunnisar som jag, är att de i hög grad kompenserar ens fysiska svaghet.

Det är LÄTT att få omkull träd. Okej, det är inte fråga om några högväxta redwood, utan taniga små granar och enar, men ändå. Bzzt, så ligger trädet där, för mina fötter. Ha, jag vann, tänker jag. Mesiga djävla naturen har inte en chans.

Men motorsågen kan bara hjälpa dig få av själva trädet. Kvar finns naturens hämnd: den så kallade ”stubben”. Stubbar är också lätta att bli av med – om man har en traktor och en lyftkran, dynamit eller salpetersyra. Men har man, som jag, ingen traktor och ingen lyftkran och inte är betrodd med dynamit eller salpetersyra – då får man gräva loss skiten.

Jag börjar få upp tekniken nu. Det är ingen idé att använda en riktig spade.

Hittills har jag pillrat loss fem stubbar: tre enar, en hassel och en murken gammal granstubbe. Det är, som sagt, lätt. Det är bara att ta bort jorden runt stubben, och så lyfta bort den från den blivande örtagården. Ibland leker jag att jag är en arkeolog, som försiktigt frilägger en dyrbar etruskisk vas som legat gömd i marken i tusentals år, men för det mesta nöjer jag mig med att ursinnigt rycka och slita i alla sega djävla hasselrötter. Så småningom åker spettet fram, och jag citerar Arkimedes för mig själv (eller vem det nu var som sa det). Ge mig en fast punkt, så ska jag rubba månen. Jag blir lika rörd över min bildning varje gång. Här håller jag på att rycka trän ur marken, och under tiden citerar jag Arkimedes (eller vem det nu var). Sån är jag.

Hasselstubbar är inget jag någonsin tidigare reflekterat över. Hassel växer som spön ur backen, och när man knipsat av alla spöna har man kvar en liten bukett av små stumpar. Det finns ingen redig och manlig stubbe att sätta sig ner och äta piroger på, utan en trubbig igelkott av hasselstumpar. Men under ytan utbreder sig den eländiga växten som ett isberg av trä. Man har nästan känslan av att kämpa mot en hydra (se där, mer lärda antika referenser – vicken kille!).

Men till slut ger även hasseln med sig, knakande och gnisslande protesterar det kvardratmeterstora vidundret, men tvingas kapitulera. Händerna blöder, svetten dryper från mitt ansikte och min lyftteknik skulle få alla världens sjukgymnaster och ergonomer att skriva insändare om behovet av folkbildning i tunga lyft. Men hasseln åker ur backen, och med mina sista krafter puffar jag bort monstret till en hemlig plats, mycket nära, men ändå utanför min tomt. Jag har skapat en speciell stubbkompost där. Om bara en trettio-fyrtio år kommer den att vara prima matjord.

Återstår tre enstubbar (en baggis) och en ännu oomkullsågad gran. Det är tjusigt att skövla.

Uppsala. Hemma igen, efter en månad i Levanten. Jag är lite förtjust i ordet ”Levanten”, så jag tar tillfället i akt att använda det. Det känns lärt på något vis, och så är det ingen som blir arg för att jag skriver ”Israel”, fast jag varit Betlehem, till exempel. Eller Palestina. Levanten är inte lika politiskt belastat, som uttryck räknat. Men framförallt har jag njutit av att det är så grönt!
Jag har rentav hunnit hänga i hängmattan och läsa detektivromaner. Känna en sval vind från skogen. Känna doft av svamp och fukt. Jag har hunnit klippa gräs och vattna örtesängar. Ingen mer öken på ett tag. Skog. Inga kloster och urgamla kyrkor. Skog och ödslighet i ett avigt hörn av Roslagen.
Jag har glömt hur viktigt grönt är.

Jerusalem. Han stannar upp vid datorsladden, som hänger från bordet till kontakten vid väggen. A checkpoint? Han är palestinier och pratsugen och förstår att jag är journalist, och frågar om jag vill ha en cigarett. Nej, tack.

Själv drar han ett djupt halsbloss och riktigt njuter av tjäran och nikotinet. Han sätter sig ner. From Scandinavia? Scandinavia has done a lot for the peace. Osloöverenskommelsen… Det enda sätt som kan lösa våra problem är om vi får vår egen stat. Vi kan leva i fred med Israel, men bara om vi kan vara två jämlika stater. Nu kan Israel göra precis som de har lust till på de palestinska områdena, åka in med poliser och militärer… De bygger sin mur precis som de vill, helt utan att ta hänsyn till vem som bor var.

Han bor i Betania. Jag berättar att jag varit där.

– Jag bor på ”rätt” sida av muren, Jerusalemsidan. Min granne, som är snickare, hade inte samma tur: han bor i och för sig på samma sida som jag, men hans snickeri hamnade på västbankssidan. Så han måste åka runt halva västbanken för att komma till jobbet.

Han fortsätter att prata om två stater som enda lösningen. Jag frågar om varför Hamas har så svårt att acceptera en israelisk stat. Han fnyser.

– Hamas! Hamas är Israels skapelse.

Han fimpar cigaretten och lutar sig mot mig:

– Vet du skillnaden mellan en israelisk politiker och en palestinsk? Israeliska politiker ljuger nästan jämt. Palestinska ljuger alltid.

Han reser sig, säger ”ma salama”, forcerar min datorsladdscheckpoint och går.

Jerusalem. Noterar att al-Jazira har ett stort upplägg om rasism i Ryssland. Det är ett känt och allvarligt problem. Jag har gjort inslag om det flera gånger. Och jag konstaterar att det vi bevittnar mycket väl kan vara ett skickligt grepp från Putins spin-doctors. Rysk polis offentliggör bildmaterial från rasistattacker. Bildmaterialet tas tacksamt emot av oss i medierna. Därpå kan vi vänta oss skarpa uttalanden från officiellt håll: Ryssland ska utrota rasismen, intoleransen, det etniska våldet, och de extremnationalistiska organisationerna fördöms.

Och en av de största extremnationalistiska organisationerna är Nationalbolsjevikerna, som i sin tur är en av de ledande organisationerna inom oppositionsparaplyet Ett annat Ryssland. Ryska medier kommer säkert att ganska snart börja publicera bevis på hur skinheadsen i Nationalbolsjevikerna sparkar ihjäl någon azerbajdzjansk melonförsäljare. Och börja ställa frågor om relationerna mellan den västorienterade och vältalige Garri Kasparov och neostalinisten Limonov.

Oppositionen mot Putin kommer att diskrediteras, liberala väljare kommer att få svårt att stödja oppositionsrörelsen, väst kommer att hamna i en oerhört pinsam situation, där vi har stött en rörelse, där uttalade antisemiter och halvfascister har ledande positioner. Och Putins krets vinner, naturligtvis, valet. Genom att bekämpa rasism och intolerans.

Jerusalem. Tillslut blir man lite trött på maten. Det kallas falaffel-fatigue. Nu har jag ätit exakt samma hotellfrukost i fyra veckor – utsökt hummus, färskost, fetaost pitabröd, oliver och te med mynta. Ett par bitar vattenmelon. Det är fantastiskt gott, men, som sagt, efter fyra veckor blir den förnämligaste hummus allt mer svårsmält. Och i dag inser jag att även frukosten har börjat tröttna på mig. Färskosten grimaserar.

Vad blir nästa steg? Jag hör redan röster om kvällarna: från en obestämd plats i Jerusalem ropar någon att Allahu akbar. På morgnarna ringer klockor i mina öron. Det kan jag leva med. Men när frukosten blänger argt på mig, och brandposterna surar över hela stan: då börjar det bli dags att åka hem, tror jag.

Jerusalem. Dagen svalnar och vinden blåser upp, som alltid om kvällarna här i Jerusalem. Solen håller på att gå ned, och den benvita stenen i fasaden och servitörernas skjortor färgas rosa. Vi ser Agatha Christie sitta, ensam med sitt anteckningsblock, i ett hörn med god uppsikt över hela baren. En herre i vulgära kortbyxor inser tack och lov att han inte är rätt klädd och retierar. Muhammed tar emot våra beställningar: ”anything else, gentlemen?”

CIA:s station agent misslyckas som vanligt med att smälta in i mängden. Han är den enda i mörk kavaj, och den enda som har bruna skor. Bruna skor på kvällen… Det är uppenbart att han väntar på en kontakt – det är nästan bara nejlikan i knapphålet som saknas för att han skulle se ut som en gestalt i spionroman.

Pastor Davies hälsar hjärtligt på några nyanlända landsmän, ännu inte solbrända, ännu inte härdade av Jerusalems myller och mångfald. De tittar förvirrat åt alla håll när muezzinens ”Allahu akbar!” ljuder. Pastor Davies ler: ja, Jerusalem är en helig stad även för muslimer.

En röd katt smyger fram till springbrunnen vid olivträdet, hoppar upp på kanten och tittar fascinerat på guldfiskarna och silverslantarna nere i det porlande vattnet. Katten viftar frustrerat på svansen: för långt ner.

CIA:s station agent står där han stod. Isadora Duncan sveper förbi honom, utan att röra golvet och utan att ägna honom den minsta uppmärksamhet. Hon är klädd i praktiskt taget ingenting, men ändå fullständigt anständigt och värdigt. Hon rör sig med en självklar lätthet, och är precis så oberörd av allas uppmärksamhet och blickar, som bara den som vet att precis alla tittar kan vara. Hon har redan börjat bli gammal, och aningen för kraftig, men är, naturligtvis, rasande grann. CIA:s station agent har svårt att låta bli att se på henne.

Hovmästaren kommer, knäpper sina händer framför sitt bröst och ber om ursäkt för att vår mat dröjer. ”Just a minute, gentlemen. Maybe I could bring you a drink? On the house?”

En ung kvinna kommer ut genom en dörr. Efter någon stund kommer en medelålders man ut genom samma dörr. Hela restaurangen konstaterar att de valt ett ovanligt olämpligt rum för ett diskret möte. Efter ytterligare en stund kommer ännu en ung kvinna ut genom dörren, och hela restaurangen tittar diskret ned i sina tallrikar för att gömma sina tankar, fantasier och avundsjuka undan de andra restauranggästerna.

Det är nu uppenbart att CIA:s station agent misslyckats med sitt möte. Hans kontakt är avslöjad, han själv är avslöjad, och nästa steg i hans karriär lär bli Thule Air Base på Grönland eller ett Forward Command i Irak. Han kastar cigarretten och går sin iväg för att hitta på en bortförklaring.

Muhammed kommer, med ena kinden röd, med vår mat och the drinks are on the house, of course.

En stjärna tänds över olivträdet. Maten är perfekt tillredd, och kaffet efteråt doftar av kardemumma.

Pastor Davies sällskap har också kommit igenom sin måltid, och ber om kaffet. En kraftigt byggd herre i basebollhatt frågar om de har decaf. Ett mycket brittiskt leende syns i Agatha Christies mungipa och hon råkar bryta av pennspetsen.

På vägen ut från restaurangen vid The American Colony Hotel passerar vi omärkligt genom tidsmaskinen tillbaka till nutiden och blir nästan påkörda av bussen till Ramallah.