Författare: Per Enerud

Så. Drygt en vecka har gått sedan jag avbröt mitt nästan tre månader långa uppehåll från träningen, och nu börjar springandet fungera igen. Första veckan hade jag en ruskig träningsvärk, men efter lite vila över helgen så var värken borta. Den här veckan har jag kunnat springa som förr, nästan. Och lite fortare går det också. Första rundan efter uppehållet tog mer än en timme. På en vecka har jag kortat tiden med nästan tio minuter på nio kilometer. Det är skönt när man har medgång.

Nicaragua och Venezuela har erkänt, i Rysslands spår, Abchasien och Sydossetien som självständiga stater. Okej, jag fattar att här handlar det inte om höger/vänsterfrågor, utan om en vilja att ha mäktiga vänner. Nicaragua och Venezuela styrs i och för sig av ledare som låtsas vara vänster, men framförallt är båda länderna angelägna om att få köpa ryska vapen billigt, exportera till Ryssland etc.

Men att man på fullt allvar kan få höra vänsterdebattörer tala om Rysslands USA-kritik som något progressivt? Är de knäppa i huvudet? Till och med Naomi Klein antyder att Putins avståndstagande från chock-kapitalismen är progressivt. Och hon är definitivt inte knäpp i huvudet.

Georgienkrisen har många sidor och bottnar och hörn, och jag ser många anledningar till att inte uttala sig för självsäkert om Rysslands skuld och ansvar. Ryssland HAR en skuld, och Ryssland HAR ett ansvar, naturligtvis. Men det är ändå inte en helt entydig konflikt det här.

Vad jag däremot med all säkerhet kan säga att det finns inte ett vänster-gram i rysk politik. Möjligen finns det ett par kryddmått sovjetretorik, men den skulle jag inte ta på för stort allvar. Ryssland under Medvedev–Putin är en ärkekonservativ stat. Här hyllas alla de traditionella värderingarna: fosterländskhet, respekt för överheten, kyrkan. Tronen, altaret, svärdet och penningpungen. Rysslands USA-kritik är en kritik från HÖGER! Ryssland har alltid haft lättare att samarbeta med höger-presidenter i USA: Eisenhower, Nixon, Reagan, medan Carter och Clinton hela tiden innebar krångel i relationerna.

Ryssland blir begripligt först när man ser landet som en konservativ imperialiststat. Det finns inget dunkelt eller gåtfullt i Ryssland: en vanlig banal reaktionär regim, som för vanlig banal reaktionär politik.

Kamrater – inse fakta: Ryssland är HÖGER! USA är VÄNSTER (i jämförelse).

Häromdagen uppmanade en tjeckisk politiker till bojkott av vinter-OS i Ryssland. Det är väl år 2014 som det är dag, så det finns ju lite tid att fundera på bojkotten. Och i våras talades det en del om att bojkotta OS i Kina.

Och då har jag börjat undra om det överhuvudtaget skulle fungera. Låt säga att Sverige bestämmer sig för att bojkotta OS i Sotji (Sotji ligger bara någon mil från Georgien, så kopplingen till konflikten är fullt relevant). Okej, vi säger NÄE, vi ska inte legitimera Ryssland och dess aggressiva politik genom att delta i ett diktaturens propagandajippo.

Men dagens idrottsmän har ju i första hand sina lojaliteter till sina sponsorer, och inte mot sina nationella idrottsförbund. Det är sponsorerna som bestämmer över idrottsmännens öden. De är bundna av kontrakt, och jag har svårt att tro att det i kontrakten finns stadgat att det är okej att utebli av politiska skäl från stora internationella idrottsevenemang. Så Sverige stannar hemma från OS. Skidåkarna och hockeyspelarna och idrottsförbund och klubbar mister sponsorsmiljoner pga kontraktsbrott. En bojkott skulle aldrig accepteras av de aktiva eller av förbunden. Ett inställt OS vore en annan bulle, naturligtvis, men då är det ju IOK som ställer in.

Det är bara att konstatera: ett land kan inte längre fatta beslut. Det är inte längre staten som är den yttersta makten.

Det arabiska kalifatet på 700-800-talet var ett oerhört sofistikerat system. En penningekonomi till skillnad från vad som gällde i Europa vid den här tiden, där byteshandel, jordinnehav etc. var det viktiga. I Arabvärlden var pengar det som gällde för byte av varor och tjänster. Arabvärlden hade ett system för landförläning som kallas iqta. Ordet bygger på en stam som har med ”dela av” att göra, men det kan vi strunta i så länge. Det intressanta med iqta-systemet var att det var ett sätt för staten att lämna över ansvaret för ett visst landområde till en pålitlig eller förtjänt person. All jord tillhörde staten, men rätten att härska och ta upp skatt outsourceades till privatpersoner. För en viss period. MEN det här var aldrig frågan om en förläning av det europeiska slaget, där vasallens motprestation låg i att han förväntades vara lojal mot sin furste. Nej, här var det frågan om en privatisering av statens skatteuppbörd, rättsystem etc. Man betalde för sin iqta, och sen skötte man den som man hade lust. Och eftersom systemet var tidsbegränsat så gällde det som iqta-vasall att suga ut bönderna så mycket som möjligt under de ynka år man hade makten i bygden.

Staten fick in pengar till statskassan genom iqta-betalningarna. Iqta-vasallen fick in (mycket mer) pengar från de arma bönderna i det land han satts att härska. De enda som förlorade var, som sagt, bönderna.

Men haken var ju att det här skapade en extrem kortsiktighet. Ingen iqta-innehavare var ju intresserad att under sina år vid köttgrytorna genomföra vägbyggen, jordbruksreformer… Sket väl han i hur bönderna fick in sina pengar. Sket väl kalifen också i, så länge han fick in sina pengar. Och bönderna hade ju, på grund av det hysteriska skattetrycket, aldrig möjlighet att själva genomföra några jordbruksreformer.

Och jag tycker det här påminner löjligt mycket om de moderna privatiseringarna av järnvägar, telenät och allt möjligt. Okej, staten behåller något slags kontrollrätt, definierar villkoren för hur järnvägstrafiken ska bedrivas. Men företagen själv har inget intresse i långsiktighet. Företagens enda intresse är att maximera avkastningen åt aktieägarna. Och det är väl inget fel i det. I sig. Men blir det bra kommunikationer?

I Arabvärlden ledde den här formen av outsourcing till att kalifatet upplöstes – ett imperium från Persiska viken till Atlanten, med Spanien och Sicilien, Grekland och Turkiet, Egypten inom sina gränser rasade samman. Det ersattes av ett nytt imperium på nästan samma område, det osmanska, Turkiet, med andra ord, men även här fick iqta-systemet exakt samma konsekvenser: teknisk stagnation, uppbromsad tillväxt och till slut: upplösning.

Nu har vi i Europa tagit upp iqta-systemet. Staten lämnar ifrån sig skyldigheter och uppgifter åt privata intressen: mot betalning. Staten får in sina pengar, företagen får in sina. Och det är svårt att förstå varför det skulle funka bättre hos oss än i kalifatet.

Ha! Jag orkar fortfarande springa hela rundan, fast jag inte rört mig ur fläcken sen i juni. Det är marigt att hinna med att springa under sommaren, men nu kommer den behagliga hösten-vintern-våren, och då kan man springa hur mycket som helst. I dag sprang jag som sagt för första gången på mycket länge, och det var jobbigt och det gick långsamt, men det gick. Ner gick jag lite också. Innan jag sprang ut så vägde jag 94 kilo, efter rundan vägde jag 92,8. Det borde betyda att jag är tillbaka i ca 70 om tre veckor, ungefär. Då kan jag ha mina kostymer från gymnasiet igen: blå manchesterkostymer med breeeda slag. Det är säkert tokinne.
Och det där med skogen: jag ser faktiskt inte skogen när jag tränar, för jag har inte glasögonena på. De blir alldeles för immiga, så då skulle jag inte se längre än till insidan av glasögonena, och att springa tio kilometer helt i blindo låter sig inte göras när det är så pass mycket folk i spåret. Å andra sidan springer ju alla andra mycket snabbare än jag, så jag riskerar ju inte att springa in i någon bakifrån. I dag sprang jag ca nio km på imponerande 61,5. Det är inte många som klarar att springa nio kilometer så långsamt utan att gå vissa sträckor. Men jag sprang minsann hela vägen.
Sedan åt jag svamp och potatis. Fast ur en annan skog. Potatisarna vet jag faktiskt inte ens vilket land de kom i från: kanske Potatislandet.
Men jag känner att jag har saknat trams, när jag skriver så här mycket strunt. Jag har nog varit lite i överkant seriös ett tag. Så nu har jag träningsverk.

Det är viktigt att inte ha principer. Principer är ett effektivt sätt att slippa agera. I samband med Georgienkonflikten är det viktigt att bevarar principen om ett lands okränkbara gränser. Skulle vi hyllat den principen för tjugo år sen hade Lettlands huvudstad fortfarande hetat Moskva.

Principlöshet är ryggraden i europeisk politik sedan århundraden. Vi europeer har varit noga med att undvika principer, samtidigt som vi alltid hänvisat till dem. Ibland har principen om folkmajoriteten varit den viktiga. Ibland har principen om att respektera erkända gränser varit det som gällt. Vid andra tillfällen har principen om historiska gränser eller kulturella arv varit det som vi låtsats hävda. Just nu använder vi gärna principen om ”folkrätten”. Tidigare talade vi europeer gärna om att det var principiellt viktigt att vi spred europeisk kultur och civilisation till vildarna. Eller tidigare, det gör vi ju strängt taget fortfarande, men vi försöker låtsas som att vi kallar det något annat.

Jag har skrivit om Georgien tidigare. Ett land jag verkligen känner starkt för. Ett land av de varmaste. gästfriaste, klokaste människor man kan träffa. Ett paradis. Under sovjettiden var Georgien bra mycket självständigare än någon annan del av unionen. Georgierna struntade i Moskva och skötte sin republik själva. Det är svårt att beskriva georgierna som förtryckta: det fanns i och för sig ett ganska spritt hat bland ryssar mot georgiska svartabörshajar, men samtidigt var georgierna rätt väl representerade i den högsta statsledningen. Stalin själv var georgier.

Georgiern Stalin såg till att dra gränser i Kaukasus så att de kaukasiska folken skulle försvagas. Sydossetien och Nordossetien delades, just för att bekämpa nationella strömningar. Andra folk tussades ihop med varandra. Stalin fulländade den ryska imperialismen genom de sovjetiska låtsasgränserna. Och nu är det viktigt – i princip – att bevara Stalins gränser. Världen verkar vara på väg att gå i krig för att se till att Stalins gränser inte rubbas. Principen är viktig.

Ryssland har utsatt Georgien för ett imperialistiskt övergrepp och hävdar folkrättsliga principer – ”skydd av en förtryckt nationell minoritet”, men det finns fler imperialistiska makter i området. Alla har sina principer. Iran har principer. Turkiet har principer. EU har principer. USA har principer. Och i princip skiter väl alla dessa makter i såväl georgier som osseter som tjerkesser eller tjetjener.

Östhammar. I dag har jag fördärvat förstklassiga livsmedel. Av färskaste finaste nyplockadaste blodriska, äkta smör, vispgrädde, färskpotatis och fläskkotletter har jag tillrett bränt översaltat kött med halvkokt potatis och klumpig blodrisksås.

Gorbatjov höll ett tal på åttiotalet. Jag tror det var i Murmansk, men jag gitter inte kolla. I just det här talet sa Gorbatjov att Clausewitz’ era var till ända. Militärfilosofen Clausewitz lär skriva någonstans att kriget är en fortsättning på politiken, men med andra medel. Alltså, att krig helt enkelt är en annan form av politisk argumentering.

Gorbatjovs tal byggde på tanken om att kriget inte längre funkade: det gick inte att använda kriget som politiskt instrument, eftersom det skulle leda till total förödelse. Gorbatjov satt vid den här tiden fortfarande fast i kriget i Afghanistan – det kriget hade inletts som ett politisk projekt för att hålla landet kvar under sovjetisk kontroll. Det hade ju inte funkat, och de politiska vinster som Sovjetunionen hoppades vinna på inmarschen 1979 hade ju visat sig ganska magra.

Men nu har vi kommit tillbaka till Clausewitz-eran. Sedan tidigt 90-tal har kriget liksom blivit en fullt legitim modell för konfliktlösning. Irak. Bosnien. Jugoslavien. Afghanistan. Irak igen. Och så nu: Georgien. De senaste två årtiondena har vi tvingats vänja oss vid att brutalitet är rätt. Ekonomisk brutalitet genom chockterapi. Politisk brutalitet genom intolerans och extremism. Fysisk brutalitet för att visa beslutsamhet och ledarskap och styrka. USA har visat att man anser sig ha rätt att bedriva politik genom bomber, Kina demonstrerar beslutsamhet och styrka i Tibet. Ryssland gjorde det mot Georgien. Varför ska andra länder nu låta bli? Våld är ju bra och effektivt.