Författare: Per Enerud

Istanbul. Det går ett drag av reseovilja i min släkt. Min mamma tyckte till exempel alltid att det inte fanns något mer meningslöst att lägga pengar på än resor. Vi reste i och för sig praktiskt taget dagligen till Vasa för att handla korv och smör, eftersom det var mycket billigare där än i Sverige, och en gång åkte vi till Italien med tåg. Men annars höll vi oss hemma: det är samma överallt, tyckte hon.
Och det kan väl stämma på vissa sätt. I dag är det, till exempel, exakt samma väder i Istanbul som i Riga. Himlen över Östersjön är lika grå som den över Bosporen. Rigabukten och Marmarasjön är exakt lika obadbara. Gatstenen är lika hal och spårvagnarna lika tysta, och man hör ryska omkring sig precis hela tiden, både i Riga och Istanbul. Fast det finns färre mattaffärer i Riga och flygplatsen i Istanbul är så stor att man känner att det skulle vara bekvämt att ha en liten helikopter för att flyga omkring med. Jag har nog aldrig sett något så stort sedan jag och lilla Maria var ute och tittade på världsalltet en kväll i Gottröra, när en komet flög förbi. Världsalltet är större än flygplatsen i Istanbul.
Men det är ändå en märkligt tid så här års, när det är nästan samma väder i hela Europa. Inte det bästa av vädertyper, men ändå. Kanske kunde det vara ett integrationsprojekt: lansera gråväder som Europeiskt Standardklimat. Ha slaskgrå som Europeisk Standardfärg. Vi kan alla samlas runt det grå i tillvaron, oavsett om vi bor vid Östersjön eller Svarta havet.
Men jag får ändå känslan av att Istanbul skulle vara värt att titta närmare på. En fyra timmars promenad runt Hagia Sofia kändes inte riktigt uttömmande.

Riga. Plötsligt är jag i Riga. Det är inte så konstigt, eftersom mitt flyg var bokat via Riga, men plötsligt är jag fast i Riga. Det var snökaos i Petersburg, och planet blev sent. Vi landade 22.56, och flyget till Tbilisi skulle gå 22.45. Jag och en georgisk herre blev kvar. Mer synd om honom, ärligt talat, eftersom han inte hade Schengenvisum och därför blev hänvisad till att sitta på flygplatsen hela natten.
Medan jag – på Air Baltics bekostnad – placerades på ett hotell och ska åka till Istanbul i morgon! Konstantinopel! Där kommer jag att få sitta i fjorton timmar ungefär och invänta avresan till Tbilisi. Kanske finns det utrymme för att åka in till stan: jag har aldrig varit i Istanbul.
Men jag är lite trött på att vara ledig. Jag vill hem till Tbilisi och packa upp mitt bagage. Om jag ska till Istanbul skulle jag vilja komma till Istanbul på riktigt, inte mellan två flyg.
På bussen från flygplatsen till hotellet talar jag med chauffören. Det är mysigt att tala med letter på ryska: deras brytning är mjuk och enormt behaglig av någon anledning. Och jag konstaterar än en gång hur pass mycket mer närvarande Det Ryska är i Riga än i Tbilisi. Till och med taxibilarna ger en gammal sovjetresenär nostalgiska känslor: lediga taxibilar har en grön lampa i vindrutan: precis som i Sovjet. Taxametrar, precis som i Sovjet. Dock inga gula Volgabilar längre. Men de gröna små lamporna! Hej Sovjet! Fast Lettland tillhör en annan union numera, och Moskva är inte längre Lettlands huvudstad.

S:t Petersburg. Det är, som sagt, ganska svalt och halt i S:t Petersburg. Myndigheterna saltar vägarna här på ett fullständigt skamlöst sätt, så all snö som faller, förvandlas i vilka temperaturer som helst till ett salt slask som klättrar upp för benen och missfärgar de mest motståndskraftiga skor.
Vi vandrar hem från teatern, jag och mitt barn. En redigt lång promenad över Troitskijbron, via Marsfältet. En liten liten gumma kommer från andra hållet. Runt elden vid okände soldatens grav står en grupp människor och ser ut som om de sysslar med en kulthandling. De är skuggor runt en eld. Längs gångvägen finns små isbanor, framhalkade av dagmänniskorna, och den lilla lilla gumman tar sats och glider fram över isen som en liten, rund isprinsessa i grå vinterkappa och utan en tanke på lårbenshalsar och långvård.
Jag och barnet är överens om att vi sett ett minne för livet. Och att det inte görs såna tanter någon annanstans än i S:t Petersburg.

S:t Petersburg. Jag trodde jag hade bekväma skor, men redan efter två dagars intensivt promenerande på stan, hade jag blåsor på fötterna och kände en viss olust inför ytterligare fyra dagars promenader. De bekväma skorna visade sig ha alldeles för mjuka och tunna sulor för at tkunna fungera i en fientlig miljö, komponerad av asfalt, saltslask och minusgrader. Jag köpte nya skor. Vilket fungerade bra mot blåsorna, men å andra sidan genererade vanliga nya-skor-skavsår.
Så här sitter jag och njuter ett glas frukost-juice på ett wififik. Fötterna blör, snön faller och jag har två dagar kvar att promenera. I kväll hoppas jag träffa en extremt uppdagen kompis, en filmare som knappast verkar ha haft en minut ledigt de senaste månaderna.

S:t Petersburg. Det är svinkallt på Pulkovoflygplatsen, och det gnistrar diamanter i vintersolskenet. Jag blir uppskörtad av taxichauffören in till stan, men bestämmer mig för att resan genom stan var värd varenda kopek. Jag har inte varit i Piter på … ja, jag tror inte jag har varit här på fem år. När jag lärde känna stan – Leningrad – så var jag här varenda djävla helg i tre år med svenska weekendturister: buss från Åbo på fredag morgon, ankomst till Pribban (dvs Hotell Pribaltijskaja) sent på kvällen. Stadsrundtur, Eremitaget, cirkus på lördagen. Och så hem söndag morgon, med ett stopp i Helsingfors. Ankomst till sömngrått Stockholm på måndag i gryningen.
Nu är jag här igen. Bor femtio meter från Nevskij Prospekt och kan inte göra annat än att häpna. Stan sprakar av liv, klubbar, pubbar, restauranger. Teatrar i varenda gathörn. Bokaffärer. Jo, och det är inga hål i gatorna och fasaderna hotar inte att rasa samman som hemma i Tbilisi. Det är århundraden av levnadsstandard mellan Petersburg och Tbilisi, och bara för tjugo år sen var det tvärtom: då var det Georgien som var välstånd, rentav överflöd. I dag är Georgien en ruin, medan Petersburg gnistrar och glimmar i vinterkylan.
Krisen har inte riktigt nått ner till gatunivån ännu. Det finns inget i gatubilden som talar för att Ryssland hårdare än de flesta andra länder drabbats av den ekonomiska krisen. Turisterna reser fortfarande hit: det krävs antagligen lite mer kris för att folk ska välja bort Vinterpalatset och Mariinskijteatern.
Det är härligt att vara här. Jag behövde den här resan.

Tbilisi. Efter fyra veckor på chefspost ska jag nu vara ledig, och jag kan inte minnas när jag senast såg fram emot en ledighet som nu! Och nu är den här. Jag lämnar min lilla grupp i kaos – knappt några är i tjänst. Men jag ska vara ledig och inte tänka ett ögonblick på det slit som de stackars arma satarna som inte är lediga nu tvingas utföra. Jag tror att de kommer att fixa det, men det blir ett tungt jobb för dem allihop.
Jag, däremot, ska lata mig i Petersburg. Dit ska jag åka för att träffa min lilla dotter som studerar där. Vi ska gå på museer och teater och äta lyxig hotellfrukost – ett koncept som en kollega här i Tbilisi introducerat. Det är något visst med att sitta och äta frukostbuffé större delen av en söndagsförmiddag.
I villket fall som helst ska jag ha en sköön och slööö ledighet. Nästa fredag är jag på jobbet igen.

Tbilisi. På väg hem från operan. Jag går genom gamla stan krokiga gränder till min bostad. Ur ett öppet fönster hörs Suliko – სულიკო – en sång som bygger på en kärleksdikt från slutet av 1800-talet, och det kände som att Sololaki är rätt ställe att höra Suliko sjungas. Det rätta sättet att avsluta en ledig lördag.

Tbilisi. Jag kände häromdagen en stark längtan efter att få tala svenska. Större delen av dagen talar jag engelska på jobbet. Jag genomför presentationer och briefingar och skriver texter och rapporter och brev på engelska. På stan talar jag ryska. Det finns några svenskar här, men flera av dem är på väg hem.
Så var det en kväll: vi satt på en bar. En italienare, två britter och jag. Och jag kände en så stark avund inför britterna som kunde sitta och snattra på sitt eget språk, med känsla för alla de nyanser och resonanser som finns i ens modersmål. Jag talar inte bara om själva språket utan om de kulturella refernser man använder när man talar: ”han lät precis som Ernst-Hugo Järegård” kan man säga, och orden är ju begripliga för var och en som kan minsta svenska, men bara en svensk har liksom vuxit upp med Ernst-Hugo Järegårds röst, i barnprogram, filmer, på Dramaten, av imitatörer…
Jag talar hyfsad engelska. Kan ganska många ord, men det är ju ändå omöjligt att hänga med i associationsbananerna när de kulturella refernserna sticker fram sitt fula tryne.
Och så kände jag hur frustrerande det är att använda ett främmande språk där man inte delar den här nivån. Det blir som att tala i telefon: man kan inte se minspel och gester, nyanser går förlorade i det taskiga ljudet från de usla högtalarna. Det är så mycket jag inte klarar av att säga, och när jag säger nåt så blir det ju utan resonans och djup. Säger jag ”skog” på svenska framstår ju skogen med mossiga stenar, knotiga tallar och troll för varje svensk. Säger jag ”forest” framstår en grönfärgad yta på en karta. Teoretisk, doftlös, meningslös.