Författare: Per Enerud

Warszawa. Hur vet man att en bil kommer från Polen? Jo, det syns på lacken. Jag är i Polen för första gången sen juni 1985, och sen dess har det blivit bättre väder. Då regnade det oavbrutet i flera dagar, vi bodde på ett hotell som kallades Grand. Ödsligt var det och lite slitigt. Längst uppe fanns en bar där man betalade med utländska (dvs dollar och tyska mark) pengar. Jag tror att det fanns striptease där också. Och Polen gjorde 1985 överhuvudtaget ett chockerande intryck av överflöd och lättsinne. Åtminstone om man kom dit från Minsk, som vi. Jag var reseledare på en bussrundresa med Fritidsresor – ”Tre öststater” kallades resan. Ingen superhit, faktiskt. Två veckors bussåkande: Åbo–Leningrad–Novgorod–Moskva– Smolensk–Minsk–Warszawa–Poznan–Berlin–Malmö–Stockholm.
Jag minns känslan av värme och mjukhet från Warszawa 1985. Det har var mitt under militärdiktaturens tid, men jämfört med Sovjet var ju Polen ett land av överflöd och frihet. Och intrycket nu är lite det samma: en särskild sorts värme. En säkerhet, en självkänsla. Polskhet. Det är faktiskt mysigt att vara tillbaka.

Askö. För första gången på mycket länge köpte jag falukorv i dag, och jag funderade på vad jag skulle kunna tillreda för att få till stånd en njutbar och näringsrik måltid. Parisare, tänkte jag. Det var nämligen en ovanligt tjock sorts falukorv.
Nu saknade jag rätta sortens bröd, men ändå. Parisare. Denna bortglömda snabbmat, protohamburgaren från ställen som Nordmaling och Hällnäs.
Vem äter parisare i dag? En parisare är alltså en hamburgare, fast av korv. I stället för en pannbiff mellan brödbitarna har man en korvskiva. I gamla Karl-Alfred-serie äter Karl-Alfreds glupske kompis Frasse parisare – i den svenska översättningen, naturligtvis – i originalet åt han väl antagligen hamburgare, och en legendarisk hamburgerrestaurang i Luleå hette också frassegrillen.
Närmast maskinellt gör jag en sökning på internet efter information om parisaren. Där lär jag mig att parisaren är vanligast i norra Sverige, och än en gång står det klart att all god mat i Sverige kommer norrifrån: hjortonsylt, renbog, västerbottensost, snöripa, parisare och surströmming. Och palt, naturligtvis. Vem äter spettekaka och svartsoppa och sånt? Intressant dessutom det genomslag norrländsk matkultur har på Snabbmatssverige: vilket gatukök skulle tordas låta bli att sälja tunnbrödsrulle? Nationens godaste tunnbrödsrullar finns dock inte i Norrland, men på Adas kaffestuga i Östhammar.

Askö. Vampyrer är årets grej, verkar det som. Twilight, Låt den rätte komma in, True Blood. Det kan inte vara en slump att det dessutom varit det värsta myggåret på länge. Men blrjar det inte bli tjatigt? Med vampyrer. När kommer allt annat oknytt att få den uppmärsamhet det förtjänar?
Troll, till exempel? Eller mylingar? Kan inte John Ajvide Lindqvist skriva en bok om Näcken? Skogsrån, kanske? Eller är det kanske så att just vampyrer är lite mer urbana. Troll liksom inte är så lätt att föreställa sig. Och skogen är inte längre stor och hotfull. Vampyrer är svartklädda och eleganta och passar väl in på Stureplan. Troll skulle aldrig bli insläppta på Spy Bar. Ja, möjligen då som dörrvakter.
Nej, jag tycker det är skräp med att trollen inte längre tas på allvar. Det borde finnas utrymme för att hitta på stadstroll, som bor i tunnelbanan och kloakerna, lite som morlockerna i Tidsmaskinen.
Storvuxna, krumma och bredaxlade. Starka. Stadstrollen lufsar omkring i skuggorna och längtar efter ljuset och avundas oss våra späda lemmar, vår lätthet. När kommer berättelserna om stadstrollen?

Askö. I dag är det fredag, och jag tänkte unna något: jag unnar mig en extrastor tekanna i kväll. Tvåliterskannan.
En fredagkväll med en sprakande brasa och en stor kanna te, nästan bottenlös. Det är njutning det.
När jag bodde i ett hus med vattenklosett kunde jag slå på stort ibland och känna mig lyxig och trycka på storspolsknappen. Riktigt slösaktig. Sån är jag.

Askö. I dag, just i dag, är det exakt tjugo år sen jag blev uppringd av journalisthögskolan och erbjuden den sista reservplatsen. Ingen betänketid: kursen hade redan börjat för en vecka sen, och var jag inte på plats på måndag var det kört. Jag hade redan sagt upp mig från mitt jobb på Reso. Jag ville vidare.
Det var en rätt nervös helg, och jag hade rätt vaga föreställningar om vart jag skulle. Men på måndagen hade jag lyckats hitta vägen fram till institutionen för journalistik, medier och kommunikation för att ta mina första steg på vägen till tillvaron som världsreporter och uppburen publicist.

Askö. För att på rätt sätt göra isterband med dillstuvad potatis krävs: potatis, dill, mjölk, saltopeppar och en cykel, för att man ska kunna åka till konsum och köpa isterbanden.

Potatisen grävs upp och borstas av, skärs i tärningar och läggs i en stekpanna med olja. Man häller på mjölk, så att potatisen fortfarande bottnar. Och så får potatisen koka i mjölken i tio minuter. Sen hämtar man dill och klipper ner i stuvningen. Och under tiden har isterbandet fräst i en annan stekpanna, och så är det bara att äta.

Askö. Plötsligt talar alla om Bolt, och jag som har TV1000 och ser på de där små filmerna mellan filmerna tror som en idiot att alla talar om den tecknade filmen Bolt. Jag hade fullständigt missat att det är idrottstävlingar som pågår. Sen visade de på TV dagen därpå fyrahundra gånger hur en ung man från Jamaica hade sprungit satans snabbt i hundra meter.
Och jag blir så avensjuk. För min del ser det där historiska loppet ut precis som vilket sprintlopp som helst: en skock killar springer, en springer lite fortare än de andra. Jag ser inte det märkvärdiga. Det är som om jag vore färgblind, att riktiga människor ser nyanser som min defekta synnerv inte klarar. Sportblind.
Samma med fotboll. Jag blir avundsjuk på alla dem som har de här starka känslorna. För ett lag, för en spelare. Eller ishockey eller bandy eller vad fan som helst. Inte ens fotbolls-VM 1994 såg jag. Mina föräldrar var på besök, och jag skulle upp tidigt till jobbet – jag hade fått sommarjobb på Rapport – och jag minns hur jag irriterade mig på att mamma tjöt av engemang medan Sverige spelade mot Rumänien, medan jag låg och var vettskrämd över att inte duga på jobbet; mitt första TV-jobb.
Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik i några idrotter själv. Jag var en ganska hyfsad målvakt i fotboll, för jag var inte rädd för bollen och inte rädd för att göra illa mig när jag kastade mig. Men i friidrott – bara feta Lena sprang långsammare än jag i skolan. Och mitt personbästa i höjdhopp är fyrtio centimeter.
Men jag klarar inte att förstå det som engagerar i idrott. Folk försöker förklara – spänning, bla bla. Jag är säker på att jag skulle tycka att den tecknade filmen Bolt är mer spännande än en aldrig så historisk idrottsprestation. Men tänk vad roligt alla de där har, som har så mycket spännande i sin värld. Som jag inte har.

Askö. Jag vaknar, som vanligt, till skottlossning. En underligt synkoperad rytm till symfonin av vind i löv och fågelsång. Det här är tid för att öva upp skyttet inför älgjakten, och jaktskyttebanan härintill är flitigt bokad. Jag har uppenbarligen blivit felprogrammerad på något vis, för ljudet av skottlossningen väcker starka känsor av trivsel. Jag är hemma. På verandan. Till och med en regnmulen dag som i dag blir jag genomlyst av morgonljus, morgonsus i träden. Morgonhumlor surrar bland morgonlavendel och morgonsalvia. Morgonflox och morgonrudbeckia i rabatten utanför. Pang, pang, pangpang. Det är som poeten sa: ”it’s fucking great to be alive”.