Författare: Per Enerud

Enköping. Det är ju så modärnt och käckt att twittra, men jag har lessnat.

Enköping. Det råder svinkyla utomhus och snö. Jag har varit lite tystlåten under en period, och undanhållit alla mina läsare alla detaljer om allt märkvärdigt jag hittade när jag snöt mig under en kortare sjukdomsperiod. Ber om ursäkt om detta. Nu är näsan tom, året nytt och inget inskrivet i kalendern. Kalenderbladen är oskrivna som nysnö, och jag har alla möjligheter att lägga mig på rygg och göra änglar.

Så börjar jag året: med änglar i min oskrivna kalenders nysnö! Gott nytt!

Enköping. November är månaden utan skuggor, utan konturer. Utan färger. Novemberdimman är den gråaste dimma som finns, smeksam och våt. Det som kallas dagsljus så här års är inte ljus, det är omörker. I omörkret kan inga skuggor uppstå. Ingenting är torrt, våta kvistar slår mot ansiktet på cykelvägen när mörkret väl blivit alldeles mörkt. Men stadsmörkret är inte skogsmörker. Stadsmörkret är blekare, tunnare. Det ligger hela tiden ett skikt av omörker över mörkret, ett skymmande skikt av omörker som gör att man aldrig ser stjärnorna. Aldrig svärtan i en kall natt. Aldrig vintergatan och aldrig det iskalla knastrandet under tofflorna på väg ut till dasset.

Stadstystnaden är inte heller skogstystnaden. Inte ens mitt i natten blir tystnaden tyst. Vattenledningar susar och någon passerar tjoande förbi på vägen. Människan är mindre här, men fler. I skogen är människan större, men skogen är ännu större, och mörket och tystnaden och himmelen.

Enköping. Ett problem när man flyttar till en ny bostad, är att man inte har gardiner. Efter en vecka som wannabe-Laestadian har jag nu tröttnat på att inte ha gardiner, så jag gick till Åhlens för att handla gardiner. Och en gardinstång.

Ska väl säga att jag inte riktigt kan uppamma samma passion för gardiner som min gamla mor, som hade ett passionerat förhållande till alla former av textilarrangemang i fönster.

Jag köpte ett par raka historier som förlänar min lilla bostad en stram elegans. Stiligt.

Askö. Jag reste hem från Uppsala en afton. Lite hungrig. Så jag åt en korv på kiosken. Strax efter mig kom en herre som var
dramatiskt berusad. Mödosamt slantade han upp sextionio kronor i
tiokronorsslantar och växelpengar för att köpa en SIbylla Super Meal.
Och så kom hans flickvän och var nervös för att hamburgaren tog så lång
tid.
Sen väntade jag i ytterligare några minuter, tills den snälla
buss 811 svängde runt hörnet. Sekunder innan bussen skulle rulla iväg
kom hamburgarparet hastande med dressingmustascher (han) och klapprande
klackar (hon) – även de skulle till glamourösa Östhammar i
fredagkvällen.
Under hela resan pratade de i mobiltelefon med någon kompis som uppenbarligen var kvar på festen de lämnat.
Bussen
tryckte sig framåt genom det tröga tid/rum-perspektivet mot norr.
Helljuset skapade en strut av svag dag genom natten, klämde mödosamt
undan mörkret utan att riktigt lyckas. Alunda. Gimo. Gunbyle. Uppland
försvinner bakom oss och jag plingar för att stiga ut i tomrummet. När
bussen morrar bort hänger jag i tyngdlösheten och känner mig fram till
andra sidan vägen där cykeln står. Jag cyklar genom kosmos; håller mig
kvar på vägen genom att lyssna på hjulens knaster mot vintergatan.
Nästan framme – jag kan redan se ljusen från portalens dubbelstjärna –
möter jag ett rymdskepp som bländar mig så pass att jag tappar
kontakten med vägen. Det är så ljust att jag inte kan se något.
Jag kommer hem och det luktar fortfarande lapsang i mitt rökiga pörte.

Askö. Jag är lite trött på att ha torrdass. Det är förvisso en super-duper modern separettanläggning, men skiten ska ju bäras ut ideligen. Det är ett eländes kånkande hit och dit. Lustigt nog luktar det mycket mindre än man skulle kunna vänta sig, eftersom allt är separerat och fint. Men det är ändå måttligt njutbart. Men det måste göras. Sometime a man’s gotta do what a man’s gotta do.

Askö. Ja jag har inte kunnat släppa det där med att Birgitta Dahl satt och stickade på Öregrundsbussen. Sveriges förra talman. Miljöminister. En av vårt lands mest namnkunniga politiska gestalter satt och stickade på bussen till sommarstugan och färgsolig brittsommarlördag. Och Enn Kokk satt och läste. Och hela scenen var en illustration till den märkliga svenska synen på överhet.
Vi har svårt att tolerera överhet. Hierarki. Vi accepterar tanken på en STAT, men inte på att vissa människor är satta att regera över oss andra. Det är här jag tror den berömda danska Jantelagen kommer in. Vi gillar inte när andra försöker vara överhet. Ofta beskrivs det här som en manifestation av avundsjuka, men det är ju lätt att notera att Jantelagen bara träder i kraft när någon försöker inta en överhetsposition. Uppföra sig som om hon vore lite bättre. Vem har någonsin uttryck ”svensk avundsjuka” inför NHL-proffsen som tjänar mer än vad Percy Barnevik någonsin gjort. Men Foppas framgångar placerar honom inte i en hierark. Carl Bildt var illa sedd som statsminister, men blev respekterad så fort han slutade lägga sig i landets styrelse.
I Fältskärns berättelser uttrycks tanken om att det inte ska finnas något mellan Konung och Bonde. Och är det inte så: vi tolererar tanken på en STAT, men inte på en ÖVERHET.

Askö. Bussen från Uppsala reser genom en storm av färger. Björkgyllene och lönnrött, grangrönt. Solen står lågt och hela Norduppland skimrar, i skuggorna ligger frosten kvar som diamanter. Birgitta Dahl sitter i bussen och stickar på en brandgul tröja. Vinden biter i kinden när jag cyklar från busshållplatsen. Hösten är verkligen en vår.