Författare: Per Enerud

Enköping. Min gamle far avskydde tomater. Verkligen hatade tomater. Då och då hamnade han i situationer då han fick i sig tomater, och då grimaserade han illa. Det var en sport som jag och min bror hade – att försöka lura i pappa tomater.

Och nu sitter jag själv i Enköping och konstaterar att tomater är ju inte särskilt gott. Går smakpreferenser i arv, tro?

Stockolm. Jag vandrar genom rikets huvudstad, nymålad och grann. Foundation och alla ringarna under ögonen övermålade. Bara vita knutar som saknas så såge jag ut som ett folkhem. Det känns lite queerigt att gå omkring och vara sminkad i innerstaden, och som kompensation stegar jag lite extra manligt på Sveavägen: klomp, klomp.

På Centralen är det kaos som vanligt och tåg inställda på grund av fordonsbrist. Det går inget tåg för det finns inget tåg. Nähä. Ersättningsbuss från gate 8 i bussterminalen, men i helvete jag tänker åka buss i evigheter. Jag och sminket promenerar av och an på Vasagatan i en timme och väntar på nästa tåg. Det är ju en egenskap tåg har: att det går fler.

Bredvid mig på tåget sitter en dam och läser meritförteckningar. Och när jag kommer fram till Enköping kan jag inte göra annat än att hisna över rimfrostskönheten. Det kan inte finnas något vackrare än rimfrost, inte ens jag, trots all måla.

Enköping. Häromdagen köpte jag en router, och behöver inte längre parasitera på mina grannars wifi. Ända sen jag flyttade hit har jag liftat på någon grannes både snabba och ständigt påslagna trådlösa internet. Det har funkat finfint. Tack, granne.

Men nu har jag köpt en egen router. Och för att inte mina snåla grannar ska sno bandbredd av mig eller planera bombdåd över mitt nätverk, så har jag nu efter viss möda förhemligat nätverket. Tyvärr är mitt eget abonnemang lite långsammare än det jag parasiterade på, så om jag ska göra något som kräver lite muskeluppkoppling får jag nog även i fortsättningen nyttja grannarnas. Tur att det fortfarande finns altruister i vår giriga och cyniska tid.

Enköping. Det är skönt när det är så här kallt och soligt. Det är januari på riktigt och man fryser hela tiden om fötterna. Vinternatten utanför Stockolmståget är svart och blå, stroboskopbelyst av blixtarna från frostiga kontaktledningar. Det märks att själva solen är fascinerad av kylan, hon försöker dröja med att gå ner över det tråkiga sommarhalvklotet Down Under och gör sitt bästa för att lura till sig en eller annan minut av spännande januaridag. Ännu när hon är under horisonten kan man riktigt se hur hon spänner öronen för att höra snön knarra under vinterpromenerande skosulor. De långa skymningarna och de nyfikna gryningarna i januari. Och den märkliga känslan att stå i tjugogradig kyla med ansiktet mot den vinterlåga solen och känna att, ja, hon värmer. Det är tjugo minus, men solen värmer.

Och jag saknar skidor och jag saknar spark och skridskor. Jag vill skida och sparka och skrinna men får nöja mig med knarrande promenader i alldeles för kalla skor.

Enköping. För ungefär tjugo år sen var jag hårt engagerad i jakten på det perfekta svartbrödet. Det finns egentligen redan – Borodino-brödet från Ryssland, men hur skulle man kunna producera det i Gottsunda? Det var den uppgift jag slet med. Och misslyckades med. Jag testade mängder av olika slags surdeg och råg och kryddor, och än i dag har ingen lyckats baka Borodino-bröd utanför ex-Sovjet.

Det här vill jag ha sagt för att markera att när jag nu än en gång börjar experimentera med bröd, så apar jag inte efter någon trendig trend, utan fortsätter en gammal tradition. I dag tappade jag upp min första sats vildjäst i en fin burk. Nästa helg ska jag provbaka. Men Borodino-brödet kommer jag knappast att uppnå – det är något med vår råg som inte är som rågen är i Ryssland.

Enköping. När jag var femton började det snackas om att Beatles hade återförenat sig i smyg för att kolla om det var DE eller deras namn som sålde. Min musiklärare på Hertsöskolan visste att jag gillade Beatles och han spred snällt ryktet till mig. Det band som utpekades som de återförenade hette Klaatu och fanns naturligtvis inte på någon skivaffär i Luleå.

Lyckligtvis hade vi med stor möda lyckats samla ihop till en ohygglig massa pengar, så över Valborg i nian kunde vi ta bussen till Stockolm, där det fanns större skivaffärer än i Luleå. Och visst hade de Klaatu – andra skivan, Hope.

Häromdagen råkade jag nämna Sune Violent and the Glassbreakers för en kompis, och damen i fråga hade aldrig hört talas om verket. Och eftersom vi hade Internet nära till hans kunde jag hitta låten – från Norrbottens järns album Drömmarnas värld. Musik, skivomslag och allt – på en rysk sajt…

Hallå, hallå, alla jävla bönder

här kommer vi, som super och slår sönder

Hotellets lyxinredning kan ni stoppa upp i häcken

Snacka med vår manager, så skickar han er checken

Och även Klaatu, tamefan, som alltså tidsmässigt är ungefär samtida. Den skivan lyssnade jag på i stort sett dygnet runt i säkert två år. Mitt vinylex ligger antagligen nere i förrådet, om inte min förstfödda norpat den av någon anledning. Klaatu är finnbara på youtube. http://www.youtube.com/watch?v=IrpindPrm6s&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=elhTaC6jr88&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=erL15K5eRnI&feature=related

Men jag tycker nog att Klaatu har överlevt bättre än Norrbottens järn.

Enköping. Jag sitter hemma och slöar på dagen, och inser att alla program handlar om kläder och mat. Och jag inser tillika att jag tycker att mat och kläder är ointressanta. Jag både använder och behöver såväl mat som kläder, men jag tycker inte vare sig det ena eller andra är intressant. Mode är lika ointressant som fotboll. Mat är lika ointressant som dans.

Det här är nog nästan så nära man kan komma kätteri i dagens Sverige. Mat och mode är på något vis kvintessensen av det vi förutsätts älska i konsumtionssamhället. Men kan jag rå för att jag tycker att det är tråkigt att hacka lök och steka köttslamsor? Men alla våra medier förutsätter att vi fascineras av köksarbete.

Men effekten har blivit att mat har förvandlats till en tung prestigegrej. Har man gäster så gäller det att komponera en sofistikerad meny av märkvärdiga råvaror, tillredda med sällsynta och exotiska metoder. Det finns åtskilliga undersökningar som visar att ta emot gäster utgör en svårartad stress. Så pass att man hellre låter bli. Och så lägger man förmögenheter på fina kokböcker, men äter Familjen Dafgårds uppmikrade Herrgårdskebab, rea denna vecka på Ica Nazi.

Jag har bestämt mig för att undvika kokböcker. Jag har Vår kokbok – världens tristaste och enklaste kokbok – och det får räcka. Men jag tänker aldrig plocka hem frysta grönsaker eller djupfrysta middagar. Och aldrig att det kommer pulvermos över min tröskel.

Enköping. Jag har alltid varit svag för den här perioden – efter julhelgerna, då årets raksträcka börjar. I flera veckor råder arbetsro, fem dagars vecka, lite vila. Vardag, helg, vardag, helg i en behaglig rytm. Inga tramsiga klämdagar och dumma ledigheter och högtider som kräver middagsansträngningar. Bara en skön blandning av jobb och inte jobb. Det blir ljusare ute – redan i slutet av januari märker man det. Och det här är en tid som går som en blixt. Talgoxarna börjar sjunga. Februari kommer med den riktigt stränga kylan, men också med dagsmejan. Och i mars är det allvar. Vintern är bruten och vi behöver inte längre den här expressnabba perioden. I april saktar tiden in igen och i maj tar den små små steg som inte börjar sträckas ut förrän i augusti.