Författare: Per Enerud

Nobelpristagaren och kroppkakorna.

En alldeles särskild svårighet för översättare är att översätta mat. Råvaror är en sak, även om det är illa nog. Jag minns en matintresserad amerikansk kollega som desperat försökte hitta ”brisket” i Chisinau. Men brisket är en amerikansk styckdetalj, och moldaviska slaktare styckar nötkreatur på ett helt annat sätt.

Nå, mat. Det är inte ovanligt att folk i böcker äter, och då äter de naturligtvis på originalspråket. Med tanke på hur vi i dag är intresserade av olika kök så kan man ju som översättare hoppas på att läsarna är kunniga i matkultur, och att ord som ”meze” eller ”poutine” är begripliga. Kanske börjar det bli lite svårt med ”lagman” eller ”tjachochbili”, men då kan man kanske göra någon manöver i stil med ”lagman-soppa” och ”tjachochbili-kyckling” ellet så.

Men knappast någon mat är så spridd och mångsidig som det som i dag brukar kallas ”dumplings”. Bara här i Ryssland kan man sätta tänderna i åtminstone en fem-sex olika varianter: pelmeny, varenniki, manty, kurze, tjebureky… Kort sagt – små mer eller mindre munsbitsstora knyten av deg med något slags fyllning i.

I italiensk mat finns det ravioli, tortellini och ytterligare en mängd varianter. Gnocchi ska väl hänföras till den här gruppen.

Tyska knödeln, svensk pitepalt och kroppkakor är avlägsna släktingar.

Det är bara att fortsätta listan. Den är oändlig. Och det är kanske marigt att begära att alla läsare ska ha kunskap om hela världens alla dumplings på rak arm. Det är inte konstigt att översättare försöker ta genvägar. I en rysk roman som utspelar sig i Sibirien – där pelmeny är lite av en nationalrätt – låter översättaren ersätta pelmeny med ravioli.

Pang, så får man fel bilder i huvudet. I stället för ångande byttor med spänstig pelmeny, serverade med smetana, så får man associationer till tomatkladdig burkravioli och studentkorridorer.

I en översättning av Gogols fantasy-berättelse Vij äter en trollkarl varenniki, men han är så lat att han låter maten hoppa upp själv i munen på honom. I just det här fallet blev den tjänstvilliga maten till kroppkakor. Vilket ju är alldeles orimligt! Kroppkakor är alldeles för stora för att det ska vara bekvämt att ha dem inhoppande i munnen. Nej.

Det här är inte bara ett problem när ryska romaner ska översättas. I Nobelpristagaren John Steinbecks roman En underbar torsdag arbetar en kock med författardrömmar på ett horhus i Monterrey. Kocken är värdelös på alla sätt (det lär vara ett elakt porträtt på Truman Capote) och han skriver en obegriplig roman på grönt papper med gröna färgband i skrivmaskinen. Men han lagar fantastiska kroppkakor.

Och så hamnar man fel igen. Kroppkakor i Kalifornien? Jag har inte idats leta upp boken på engelska, men vad kan det vara kocken tillreder? Dumplings? Ravioli? Vad åt man för slags degnyten i Kalifornien på fyrtiotalet?

Det finns ett slags Schylla och Charybdis översättare måste manövrera mellan – hur mycket ska man ”försvenska”? Hur mycket ska man behålla originalspråkets vändningar och begrepp? Flash Gordon blev Blixt Gordon på svenska, för man trodde ingen skulle begripa vad ”flash” betydde. Tjeburasjka blev Drutten på svenska, medan ingen i dag skulle översätta Teenage Mutant Ninja Turtles med Muterade tonårsninjasköldpaddor. Svampbob Fyrkant blev översatt till svenska i alla fall.

Nej, nu går jag och lunchar. Den dagestanska restaurangen serverar kurze i dag.

Hildur Bock – Rysslands näst mest kända svensk.

Jag tror rätt få svenskar skulle kunna placera in namnet ”Hildur Bock” i den litterära kanon. En googlesökning på ”fröken Bock” ger 1130 träffar. Gör vi exakt samma sökning, fast på ryska, får vi närmare en halv miljon träffar. Det är fler är Karl XII.

Det är bara Karlsson på taket som kan konkurrera med Hildur, och deras öden är naturligtvis starkt sammankopplade. Vi obildade svenskar kanske inte omedelbart kopplar samman Karlsson på taket med fröken Bock, men i Ryssland är det ett par, lika starkt kopplade till varandra som Stålmannen och Lex Luthor, Läderlappen och Jokern, Musse Pigg och Spökplumpen, Ormus och Aruman, X och Y, Ture Sventon och Ville Vessla, Jesus och Pontius Pilatus. Fröken Bock är Karlssons, och kanske hela mänsklighetens, fiende.

Det är inte säkert att Astrid Lindgren riktigt hade de ambitionerna när hon introducerade ungmön Hildur Bock i andra boken om Karlsson på taket, men i stort sett var det den rollen fröken Bock fick i Ryssland. Hon är den tyrann som Lillebror måste befrias från; och det är Karlsson som leder upproret.

I sovjetiska termer; Lillebror är proletariatet, fröken Bock är det repressiva systemet och Karlsson är Partiet.

Nej, det kanske är att ta i, men lite ligger det i det här. Karlsson på taket är, i den ryska versionen, en historia om befrielse. Lillebror är en hämmad, ensam pojke, som genom Karlsson får självsäkerhet, djärvhet och frihet. Mot honom står – fröken Bock. Denna gamla sura ungmö – som faktiskt till slut faller för Karlssons friskhet och charm och blir uppenbart förälskad.

I de sovjetiska – fullständigt underbara – tecknade filmerna om Karlsson gör den legendariska skådespelerskan Faina Ranevskaja fröken Bocks röst. Ranevskaja ger fröken Bock ett djup som inte alls finns hos Astrid Lindgren. En värme bakom hårdhet. Ett bultande hjärta bakom neddragna mungipor.

Så – Ryssland har tagit till sig ”Husbocken” – i den ryska översättningen ”Husplågerskan” – fröken Bock. Det finns mängder med anspelningar på fröken Bock in tidningstexter och böcker, och tiotals kaféer uppkallade efter fröken Bock.

Just nu i Moskva ges en monolog på en av stadens ledande teatrar: Hildur Bock verkliga historia. Pjäsen, skriven av Oleg Michajlov, har fått mycket fina recensioner som en bild av ett svårt kvinnoöde i Sverige under 1900-talet. Skulle en sån här pjäs kunna ges hos oss? Skulle vi bry oss om att ta reda på vem hon var, fröken Bock? För ryssarna är det här en efterlängtad möjlighet att närmare lära känna en person de har en relation till. Kanske skulle vi ha lättare att intressera oss för fru Pruselius från Pippi Långstrump.

Kanske kunde översättningen av Michajlovs pjäs bli relevant om vi bytte Astrid Lindgren-käring?

Lönnmördaren från Honduras

I slutet av augusti 1936 chockades världen av en rättegång i
Moskva där en hel rad legendariska revolutionärer, några av Lenins närmaste
män, stod inför rätta anklagade för förräderi och för att ha konspirerat för
att mörda Stalin. Och alla erkände villigt sina brott.

Rättegången hölls öppet med mängder av åhörare, diplomater,
medier. Utskrifter av förhandlingarna översattes till alla tänkbara språk.
Sovjetunionen var angelägen att visa upp sig som en rättsstat. De åtalade hade
till och med försvarare. Alla de sexton, och för säkerhets skull ytterligare
några, var skjutna och kremerade bara timmar efter att domaren Vasilij Ulrich uttalat
dödsdomen.

Rättegången var världsnyheter, förstasidesstoff. Men på
Boustedts pensionat på Östermalm i Stockholm satt en man som sannolikt följde
förhandlingarna mer intensivt än de flesta. En av de åtalade var hans son,
Valentin. Mannen i Stockholm hette Paul Olberg och hade beviljats politisk asyl
i Sverige året innan. Han var flykting från Nazityskland, jude och
socialdemokrat. Född i dagens Lettland. Han hade tidigt vigt sitt liv till
kampen mot kejsardömet i Ryssland; satt två år i ryskt fängelse för
revolutionär verksamhet. Under flera år var han hemlig kurir mellan
revolutionärer i exil i Europa och de underjordiska particellerna i Imperiet.
Han hade en perfekt täckmantel som journalist för en rad tyska och skandinaviska
tidningar. Valentin Olberg var hans äldsta son, född i Zürich 1907. Hans andra
son Paul föddes i Helsingfors 1909. Familjen verkar flytta runt ständigt.
Någonstans kring första världskriget skiljer Paul Olberg sig från sin hustru
Perl och några år senare har han gift om sig med en sångerska från Ukraina,
Frida. Frida är med honom på Boustedts pensionat den där sommaren, när hans
söner snart ska avrättas.

Valentin Olberg är en av sex tyska flyktingar som åtalas
ihop med de legendariska revolutionärerna. Valentin och hans bror Paul är judar
i ett Europa där etnicitet kan vara ett brott. De har bott i Lettland, men
vägrats medborgarskap; de har flytt från Tyskland. Valentin har en doktorsgrad
från ett universitet i Belgien. Både Valentin och Paul är kommunister, och
framförallt verkar Valentin har försökt få jobb hos Leo Trotskij. Och han får
ett uppdrag: Valentin ska skriva vykort till adressater i Sovjetunionen. Med
ytterst liten text ska han skriva meddelanden från Trotskij, gömda bland banala
hälsningsfraser. Han får en lista på adresser och han får brev att översätta.

Både breven han skickar och uppdragen från Trotskij snappas
upp av Sovjets underrättelsetjänst. Adressaterna söks upp och grips
systematiskt. Det är som att Trotskij personligen skickar dödsdomar till sina
anhängare.

Valentin och Paul lever i ett Tyskland där nazisterna har
tagit makten, och som judar och kommunister lever de farligt. Paul tar sig till
Sovjet först, reser till staden Gorkij och får jobb på en fabrik. Valentin
dröjer. Han testar utvägar, och på något sätt får han nys om att han kan köpa
medborgarskap i Republiken Honduras. Med ett pass från Honduras på fickan reser
han till sin mor i Riga och köper en turistresa till Sovjet.

I januari 1936 grips han och hans bror. De förhörs, allt
dokumenteras noga och alla dokument är väl bevarade i statliga ryska arkiv. Valentin
har rest med sin hustru Betty till Sovjet och även hon grips.

Arkivhandlingarna vittnar om en byråkratiserad terrorregim.
Noggranna protokoll för varje steg i processen. De sovjetiska myndigheterna är
angelägna om att skapa en illusion av ett rättsystem, med polisförhör,
förundersökning av åklagare, forensisk hantering, dokumentation, bevissäkring.
Ändå är det tydligt – just utifrån alla de dokument som är bevarade – att hela
systemet bygger på att sätta dit din tilltalade. Framförallt ska den tilltalade
övertygas om att erkänna sina brott inför sittande rätt. Förundersökningen
handlar mer om att de åtalade ska öva in en roll inför ett skådespel. Rollen
som ångerfull brottsling.

Valentin är ingen huvudperson vid processen i augusti 1936.
Han är, med rysk term, en sjestiorka.
En sexa. Etymologin är oklar, men på rysk slang är en sjestiorka en underhuggare, en bifigur långt ner i den kriminella
hierarkin. Lustigt nog är det sex tyska sjestiorkor
vid sidan av de tio kända bolsjeviklegendarerna. De tyska flyktingarna –
alla är judar och kommunister och har flytt till Sovjet undan nazismen – har
bara ett uppdrag vid rättegången: att peka ut de gamla bolsjevikerna som
konspiratörer som arbetar på Trotskijs order. De har blivit noggrant
instruerade. Valentin sköter sig exemplariskt i förhören med åklagaren
Vysjinskij:

Vysjinskij: När talade
Ni med Sedov [Trotskijs son] om att inte låta Trotskistorganisationen bli
komprometterad?

Olberg: Det var i samband
med min andra resa. Han sa att om jag skulle gripas av SSSR:s säkerhetstjänst
skulle jag inte under några omständigheter erkänna att detta terrordåd skulle
utföras på Trotskijs order. Jag skulle till varje pris dölja Trotskijs roll.

Vysjinskij: Vem skulle
enligt hans instruktioner få skulden för terrordådet?

Olberg: Det vita
gardet, Gestapo.

Vysjinksij:
Sammanfattningsvis; är det rätt att säga att ni, Valentin Olberg hade kontakt
med Trotskij genom hans son Sedov; att ni på instruktioner, direkt från
Trotskij, förmedlade genom Sedov, skickades till Sovjetunionen som Trotskijs
agent för att förbereda och utföra en terrorhandling riktad mot kamrat Stalin?

Olberg: Ja.

Vysjinskij: För att
säkerställa framgång i det här hade ni kontakt med den tyska polisen genom er
bror?

Olberg: Ja, det
stämmer.

Förhöret hålls 20 augusti på kvällen. Det är kvavt och varmt
i Fackföreningspalatset i Moskva. Förhöret med Valentin Olberg är åklagare
Vysjinskijs trumfkort; under hela rättsprocessen är det nu som det enda bevisföremålet
visas upp – Olbergs fullt äkta honduranska pass. Inköpt för – erkänner Olberg –
pengar han fått av Trotskij för att resa till Moskva och döda Stalin.

Det finns inget som talar för att det här någonsin varit
annat än teater. Valentin Olbergs resor i Sovjetunionen dokumenterades tydligt
och om han någonsin varit ute efter att mörda Stalin gjorde han sannerligen
inte mycket för att befinna sig ens i samma tidszon som diktatorn.

Olbergs roll i denna den första Moskvaprocessen är mycket omdiskuterad.
Han pekar ut de gamla bolsjevikerna, han anger Trotskij som agent för Gestapo,
han tar på sig rollen som lönnmördaren som vilseförts av trotskister. Han visar
upp dokumentation som knyter Trotskij till mordkomplotten. Var han en agent för
Sovjets polis eller var han en aningslös idealist? Det finns åtskilliga
forskare som ansträngt sig för att bevisa att han var en del i komplotten –
framförallt under Kalla kriget. På senare tid när förhörsprotokoll och
utredningsdokumentation gjorts offentlig verkar det inte riktigt lika tydligt.

Valentin Olberg hade definitivt kontakt med Trotskij och
hans son. Brev finns bevarade. Sovjetisk säkerhetstjänst snappade upp de här
breven tidigt. Trotskij och hans son förnekade eftertryckligt att Olberg skulle
ha utfört några uppdrag, men det stämmer inte. Uppdraget var kanske ganska
blygsamt, men han utförde det.

Olberg verkar ha torterats i fängelset under processen. I
ett förhör – och här kan vi plocka fram förhörsprotokoll från januari 1936 som
aldrig offentliggjordes under rättegången:

Efter Ert senaste
förhör 21 januari greps jag av en sådan fruktansvärd, plågsam dödsångest. I dag
är jag lite lugnare. Jag tror att jag skulle kunna ange mig själv och göra allt
för att bara få slut på mina plågor. Men jag har inte alls ork att förtala mig
själv och uppge direkta lögner; att jag är trotskist och Trotskijs emissarier
och så vidare. Jag reste till Sovjet på mitt eget initiativ. Nu, här i
fängelset, har jag insett att detta var vansinne, rent brottsligt. Jag ångrar
mig bittert. Jag har inte bara dragit på mig själv olycka, utan även min hustru
och min bror. Nu förstår jag hur fel det var av mig att resa till SSSR på
falska papper och att dölja mitt trotskistiska förflutna.

Valentin Olberg bearbetas för sin roll i ytterligare drygt
ett halvår. Hans bror Paul likaså, men någon gång under våren eller sommaren
bestämmer sig regissören – åklagaren Vysjinskij – för att det räcker med en
Olberg på scen. Paul släpps inte fram i strålkastarljuset, inför världspressen
och diplomatiska kåren.

De här dagarna i augusti 1936 är en vändpunkt i Rysslands
historia. Rättegången blev en PR-framgång. De på sin tid superkända
bolsjevikledarna tar ångerfullt på sig skulden i en öppen rättegång. USA:s
ambassadör Joseph E. Davies imponerades och var övertygad om att Sovjet
verkligen lyckats avvärja en trotskistisk statskupp. Kommunistiska lydpartier i
Sverige och överallt spred avskrifter av förhandlingarna – Ryssland var numera
en ordnad rättsstat och inte längre en krigskaotisk revolutionshärd.

Ytterligare ett par sådana här offentliga rättegångar
genomfördes, men det visade sig att de tilltalade inte alltid uppförde sig
riktigt så lydigt som tänkt. Det fanns risk att någon skulle utnyttja scenen
och fördärva de noggrant regisserade skådespelen. 1938 hölls den sista. Det
året tog Lavrentij Berija över jobbet som chef för den sovjetiska
säkerhetstjänsten NKVD och då började man hålla rättegångar och avrättningar i
hemlighet.

Under åklagaren Andrej Vysjinskijs slutanförande på morgonen
den 22 augusti under processen mot Valentin Olberg och de andra yttrande han en
fras som har kommit att bli lite av en symbol för hela Stalinterrorn: ”Jag kräver att de galna hundarna skjuts,
varenda en!”

24 augusti utfärdades domen, 25 augusti verkställdes den.
Senare på hösten sköts även Paul, fast han aldrig ställdes inför rätta.

Ytterligare 30 människor dömdes till döden eller långa
fängelsestraff för att ha kopplingar till Valentin Olberg. Hans första hustru
Sulamith, även hon judisk kommunist från Tyskland, greps fast de skilts 1932.
Hans andra hustru Betty greps och fängslades, men skickades till Nazityskland
efter Molotov–Ribbentroppakten 1939. Spåren efter henne upphör i det
tyskockuperade Lublin 1940. Sedan följer en lista på vänner, kollegor, bekanta
eller fullständigt främmande människor som helt enkelt sorterades in under
”Fallet Olberg” och avrättades.

Och på Boustedts pensionat på Östermalm i Stockholm sitter
de två bröderna far och försöker förstå vad som pågår. Olberg är socialdemokrat
och övertygad antikommunist. Han skriver en hel rad böcker i Sverige om
kommunismens brott och om rysk imperialism, men han nämner aldrig med ett ord
att han själv mist sina söner i Stalinterrorn.

Olberg den äldres alla papper finns i nästan fyrtio lådor på
Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, och ingenstans nämner han sina söner. Inte
i ett enda brev nämner han att Stalin låtit mörda hans söner. Långt senare, på
60-talet, skriver hans änka i ett brev till en vän att Paul var en man som inte
gärna öppnade sig för andra.

”Men jag hörde honom ofta gråta om nätterna.”

Frihet eller demokrati?

Ska vi kanske läsa de senaste årens populistiska rörelse – från Putin till Tea Party Movement, via polska, ungerska och turkiska och våra egna svenska populister – som en frihetskamp? En ursinnig kamp mot demokratins förtryck?

Det är lätt att vilja tycka att demokrati är frihet, men haken med demokratin är att den är ett statsskick. Kampen mot demokratin är en kamp mot staten. Mot tanken på en stat med ambitioner att vara en positiv kraft.

Populismen bygger på en föreställning om att man ska få ha sina fördomar i fred. Det är någonstans där som det underliga begreppet ”politiskt korrekt” kommer in. En stat, en demokrati, som bygger på respekt och medmänsklighet accepterar inte den enskildes fördomar. Från det perspektivet är statens, demokratins, ambitioner ett slags intrång i den enskildes frihet. ”Varför ska staten tvinga mig att tycka om ______ (fyll i lämplig grupp, utsatt för schablonartade fördomar)?”

Den populistiska rörelsen vill ha FRIHETEN att förringa, hata, fördöma, fördriva, utplåna enskilda och grupper utifrån feghet, godtyckliga fördomar, skev statistik och – värst av allt – ”sunt förnuft” (dvs ogrundat tyckande).

Demokratin utgår från att människor har ett värde och endast ansvarar för sina gärningar; inte för sin identitet. Och demokratin och det demokratiska samhället nöjer sig inte med att bara tycka det – det här är värderingar som förmedlas, hävdas, propageras i lagstiftning, skolor… ja, alla de medel den demokratiska staten har till sitt förfogande används för att uppfostra medborgarna till dessa tankar.

Populisterna vill slippa det här. De vill ha frihet från demokratin.

Det är rätt vanligt att populister för fram näringslivet som förebild. Effektiva snabba lösningar. Pupulister som Trump, Wachtmeister och Putin vill gärna föra fram effektiviteten som ett ideal: snabbt, beslutsamt, tufft. Inget tröttsamt harvande i nämnder och utredningar. Demokratin envisas med att vara osäker, försiktig och lite rädd.

Hela den mäktiga och skrämmande rörelse vi ser är en revolt mot demokratins anspråk på att kunna förändra människan. Det är en revolt mot det enskilda ansvaret – VI VILL SLIPPA ANSVAR, VI VILL VARA I FRED ropar miljoner väljare runt om i världen! Och framförallt: INGENTING ÄR MITT FEL!

Miljoner människor vill leva i fred med sina fördomar, och uppfattar demokratin som ett hot mot deras sinnesro. Ett hot mot friheten.