Blog Image

Prat

Bara en blogg


Rysk neostalinism 4

Ryska texter Posted on Tue, July 05, 2016 13:13:41

Och här kommer den fjärde och sista filmen. Fyra filmer skamlös historieförfalskning, historierevisionism. Den unge man som går omkring på folkhushållningsutställningen är Nikita Belinskich, som är ledamot i Statsduman för KPRF.



Rysk neostalinism 3

Ryska texter Posted on Mon, July 04, 2016 15:28:02

Här kommer mer film – del tre i KPRF:s serie om Stalins ekonomiska system.



Rysk neostalinism 2

Ryska texter Posted on Fri, July 01, 2016 18:55:44

Här del två i samma serie.



Rysk neostalinism 1

Ryska texter Posted on Fri, July 01, 2016 09:03:49

I dag tittar vi på film. Inför parlamentsvalet i Ryssland i höst har Rysslands kommunistiska parti valt att satsa stenhårt på Stalin som affischnamn. I en påkostad serie hyllas Stalin som ett geni som gjorde Ryssland till en världsmakt. Fast inte ett ord nämns om terrorn, om miljoner döda eller slavarbete.



Rekviem och tomhet.

Ryska texter Posted on Tue, May 17, 2016 16:46:48

Igor Jakovenko är före detta ordförande i det ryska journalistförbundet och även tidigare ledamot av det ryska parlamentet. Han skriver för en rad oppositionella medier och i första hand om journalistik. Denna text publicerades på hans blogg.

Förra veckan firade statliga TV-radio-koncernen VGTRK sin
25-årsdag. Sa man i all fall. Fast egentligen är födelsedagsbarnet drygt ett år
äldre – VGTRK grundades 17 juli 1990. Men kanske anser kanalledningen att den
gamla fröken ska börja tala tyst om sin ålder. Hur det än är, firandet var
storslaget. Putin hälsade på, drack champagne och berättade hur mycket han
uppskattar journalisternas arbete i allmänhet och yttrandefriheten i synnerhet.
I ljuset av det som hänt under de senaste dagarna låter de här orden lite… Ja,
vi kan ta det tråkiga senare. Låt oss börja med det trevliga.

I samband med jubileumet passade Dmitrij Kiseljov i
veckomagasinet Vesti Nedeli på att dela med sig av några intressanta fakta om
den koncern där han är vice VD. Bland de intressantaste var att VGTRK står på en
intellektuellt mycket högre nivå än andra världsmedier. Och, tillade Kiseljov
efter en konstpaus, emotionellt rikare.

Hur Kiseljov mäter intellektuell nivå och emotionell rikedom
sade han aldrig, men alla tvivel skingrades när han visade upp några av
företagets stjärnor: Vladimir Solovjov, Olga Skabeeva, Ernest Matskjavitjus och
några andra av dem som inte sällan förekommer i mina krönikor. ”Det finns inte
ett TV-bolag i världen som uppfostrat ett sånt här team!” utbrast Kiseljov
stolt. Och det råder det ingen tvekan om: några liknande finns det sannerligen
inte, och ingen annanstans än VGTRK skulle några sådana kunna blivit till. Fast
i ärlighetens namn är de inte mycket sämre på Channel 1 eller NTV. Men de
firade inte något jubileum.

Förra veckan demonstrerade ryska medier i nivå på kvaliteten
som inga världsmedier någonsin kommer att nå upp till. Kiseljov hade till
exempel, när han talade om Eurovisionsschlagerfestivalen, en stor bild med
texten ”Förvirring à la Bryssel”. Kanske var det ingen som berättat för honom
att festivalen pågick i Stockholm; de var kanske upptagna med att fira
födelsedagen. Men det såg egendomligt ut.

Vecakn före hade Kiseljov ett stort inslag under rubriken ”Ausweis”,
där han i detalj beskrev ett ”dokument” som sades ha tillhört en ”ukrainsk
fascist” från SS-divisionen Halitjina. I 20 minuter underströk Kiseljov detta
mardrömslika faktum: här, se bara, ännu ett bevis på Ukrainas fascistiska
natur. Inslaget var inte ens över innan gapskrattet började höras från
Internet. Det stod omedelbart fullt klart att papperet var en förfalskning från
början till slut; från den ”tyska” texten som uppenbarligen var en översättning
från ryska, utförd av någon som underkänts i skolan, till det datortypsnitt som
av någon anledning aldrig förekom i Tredje Riket. Kiseljov tackade sina
uppmärksammade tittare men tappade inte fattningen. I stället för att be om
ursäkt för att ha ljugit, så gick han till angrepp: Visst kan det tänkas att
det dokument som visats upp på den stora statliga TV-kanalen var en
förfalskning inköpt på en loppmarknad (det var så han fått tag på det), men det
ändrar inget i sak: Ukraina är ändå fascistiskt.

Detta påminner lite om hur Irada Zejnalova bad om ursäkt för
historien om ”det korsfästa barnet”. Ja, sade Zejnalova sammanbitet, i den
detaljen hade Channel 1 kanske fel, men andra hade ju dött! Så vi hade rätt
ändå!

I samma anda kan anföras nyhetsbyrån TASS och tidningen
Izvestijas rapporter om att Venedigs parlament 18 maj kommer att rösta om att erkänna
Krim som en del av Ryssland och om att avskaffa sanktionerna mot Ryssland.
Därmed, framhåller TASS med viktig min, blir Venedig den första region i EU som
erkänner Krim som ryskt och uttalar sig mot sanktionerna. Nästan omedelbart
erbjöds folket på TASS och Izvestija hövlig faktabakgrund som informerade om
Venedigs parlament försvann i samband med att republiken Venedig upphörde att existera
1797, och det som i dag kallas ”Republiken Venedigs parlament” är en grupp
separatister som kämpar för att Venedig ska bryta sig loss från Italien. Av
döma att detta trams fanns kvar på Izvestijas och TASS hemsidor flera timmar
senare visar att medarbetarna vid dessa medieföretag inte bara har problem med
kunskaperna i historia, utan även med kunskaperna i datorhantering.

14 maj bröt det ut oroligheter på Chovanskoe-gravplatsen i
Moskva. Tre döda, flera hundra inblandade. Ena sidan förfogade över
eldhandvapen, andra försvarade sig med spadar, bräckjärn och tegelstenar. För
vilken redaktion som helst skulle detta vara veckans nyhet. Rysslands statliga
TV:s stora nyhetspanorama ägnade inte en enda minut sändningstid åt detta.
Minsta bråk i Frankrike – se så hemskt det är, och alla hatar Hollande. Och om
valet i Amerika, där statsvetaren Dimitri Simes tålmodigt förklarar för
ryssarna att ”Hillary Clinton har problem med vita män”. Och utifrån den djupa
medkänsla som statsvetaren Dimitri Simes uttrycker i orden, så förstår alla att
det nog inte bara är som väljarkår som hon har problem med vita män.

Därefter kastar sig Kiseljov över Angela Merkel, som har
ännu större problem än Hillary Clinton, eftersom tyskarna helt och hållet
upphört älska henne. Alla på en gång. Kort sagt: det är mardrömslikt överallt,
utom i Ryssland där alla älskar Putin. Tydligen är det därför som Kiseljov inte
vill störa idyllen och väljer att inte berätta för ryssarna om våldet vid
Chovanskoe-gravplatsen.

Rekviem

Och det gjorde han nog rätt i, för förra veckan blev det
tydligt vilket öde väntar de ryska medier som säger sanningar och stör
överheten med sina undersökningar. Fredagen 13 maj 2016 dödades mediehuset RBK.

15 år tidigare dödades NTV. Därmed bröts ryggen på den
icke-statliga mediesektorn, där just NTV kunde konkurrera med Kremls propaganda
och ge en motbild till en ansenlig publik. Därefter har utrensningarna pågått i
15 år. TV6, TVS, därefter Obsjtjaja Gazeta, Kommersant, Moskovskij
Korrespondent, Bolsjoj gorod, gazeta.ru, lenta.ru.

Alla har dödats på olika sätt. Vissa har sålts, vissa har
fått nya redaktörer, andra har helt enkelt bommats igen. De, som inte givit med
sig och inte låtit sig knäckas, har dödats med en alldeles särskild sadism. Som
TV-kanalen TV2 i Tomsk. Länge, i över ett år, pågick en komedi under namnet ”reparationen
av den patriotiska feeder-länken” – en feeder-länk är koppling mellan en
sändstation och en TV-kanal, och här misslyckades de statliga
sändningsteknikerna med att laga den under flera månader. Sedan drog man in
licensen för marksänd TV, och sedan tillståndet att sända i kabelnät. Och nu är
det RBK:s tur.

För att knäcka Gusinskij och ta ifrån honom NTV krävdes tre
dagar i Butyrka-häktet. Prochorov är inte Gusinskij; honom behöver man inte
sätta i finkan. Det var tillräckligt att skicka polisen till hans kontor och
därmed lämnade han ifrån sig allt. 13 maj avgick chefredaktören Jelizaveta
Osetinskaja, nyhetsbyråns redaktionschef Roman Badanin, redaktionschefen vid
tidningen RBK, Maksim Soljus och ytterligare några av mediehusets ledning. I
korthet: RBK existerar inte längre. Under detta varumärke kommer från och med
nu något helt annat att komma ut. Kanske, för att strö salt i såren, som i
fallet med NTV, kommer den redaktionella linjen slås om helt och hållet. Men
mer troligt, som i fallen gazeta.ru och lenta.ru, så kommer linjen att vara
ungefär den samma, men mer välkammad och slätstruken. Man kan fortfarande läsa
det, men inget kommer att vara särskilt intressant.

Nu, när RBK inte längre finns, är det tydligt vad vi
förlorat. Så brukar det kännas när människor går bort. RBK var, skulle jag
påstå, det enda stora medieföretag som helt uppfyllde kraven på publicistisk
kvalitet. Detta inte sagt för att förolämpa dem som fortfarande finns kvar, men
de är antingen inte av den magnituden att de utgör något hot mot makten, eller
så har de ett tilltal och en tendens som gör att de inte har det
förtroendekapital som RBK hade.

Det sägs att RBK stängdes på grund av ett reportage 11 maj
2016 om en ostronodling i vattnet utanför ”Putins palats” i Gelendzjik vid
Svarta havet. Denna artikel var ett gott exempel på en undersökande
journalistik som RBK stod för. Torrt och neutralt relaterades fakta, namn och
siffror om ”Putins palats”. Vem som byggt, för vilka pengar. Vilka kopplingar
som finns till Putin och vad Putin ska med ostron till. RBK publicerade en
karta där det framgår med all tydlighet hur denna tusen hektar stora
ostronodling hindrar tillträde till Putins palats och utgör enda lagliga
möjligheten att från havssidan stoppa båtar, fartyg och allehanda flytetyg från
att komma fram till detta viktigaste av strategiska objekt.

Det är möjligt att ostronen blev droppen som fick bägaren
att rinna över. Innan dess hade RBK publicerat tiotals inte mindre skarpa
undersökande reportage. Om en viss Jekaterina Tichonovas – som senare skulle
visa sig vara dotter till Vladimir Putin – enastående framgångar inom studier
och vetenskap. Om den 33-årige affärsmannen Kirill Sjamalovs inte mindre
enastående framgångar inom finansfältet; en Sjamalov som, vilket
sammanträffande! – skulle visa sig vara Putins svärson. De undersökte ”AB Ryska
kyrkans” affärsverksamhet, där RBK:s journalister kunde visa hur präster
värderas utifrån deras ekonomiska potential. De undersökte även finansieringen
av Vladimir Putins Allryska folkfront.

Inga ämnen var förbjudna för RBK. Och de granskade inte bara
makthavarna. RBK:s reportrar tog sig an ämnen som ansågs olämpliga i de
liberala kretsarna. Till exempel så utredde de hur Ekonomiska högskolan, ”Vysjka”
finansierades. Enligt den liberala ”gurun” Jevgenij Jasin lyckades Ekonomiska
högskolans rektor bli vän med ställföreträdande chefen vid
presidentadministrationen, Volodin. Tack vare denna vänskap kunde ”Vysjka” få
status som expertcentrum för regeringskansliet och presidentadministrationen
och därmed tjäna miljarder.

RBK stod inte för den skarpa publicistik som man kan möta i
Novaja Gazeta eller på svartlistade sajter som ej.ru, kasparov.ru eller
grani.ru. Här fanns klassisk kvalitetsjournalistik av den typ vi annars möter i
Väst. Fakta, plus analys, plus undersökningar. Något sådant finns inte längre i
det ryska informationslandskapet. Och det är knappast troligt att vi kommer att
få se det inom överskådlig framtid. Hur gärna jag än vill kan jag inte dela
Viktor Sjenderovitjs optimism, när han skriver, utifrån sin erfarenhet av att
vara medlem i de nedskjutna piloternas flottilj, att han redan många gånger
sett hur nya medier växer upp intill de stängda. Han spår att ”Osetinskajas
team kommer att samlas ihop i ett nytt projekt”. Jag vill gärna ha fel i den
här frågan, men chanserna är små. Och om de lyckas samla sig så blir det ändå
inte som RBK. Av samma anledning som det gamla NTV-teamet inte kunde samlas,
och inte ens teamet från TV2 i Tomsk. Detta alldeles oaktat den ståndaktighet som
enskilda journalister visat upp. Förklaringen är enkel: Pengar och
utgivningstillstånd. Att bygga upp en liten organisation i stil med Meduza är
kanske möjligt med små medel om man befinner sig utomlands. Men att skapa något
i stil med RBK eller ens TV2 går inte. För att det ska vara möjligt måste man
först rensa ut allehanda ohyra från Kreml.

Tomhet

När nu RBK plockats bort från den ryska kartan framstår de
statliga mediernas gapande tomhet desto tydligare. Nu märks det att de inte har
något som helst att säga. Putin säger något, och så tuggar de om det en hel
vecka. Eller så säger husse: Buss på! Förra veckan sa husse ”buss på”, och då
gällde det Eurovisionsschlagerfestivalen.

Som bekant finns det två typer av internationella
sporttävlingar eller kulturella evenemang. Rättvisa, där våra deltagare vinner,
och skamlöst orättvisa där våra deltagare intar annat än första plats.

Hela programmet Zvonok, Uppringningen, i NTV 14 maj, ägnades
åt att avslöja Eurovisionsschlagerfestivalens lömskhet. Först ringde
provokatörer till sångerskan Jamala och utgav sig för att vara en medarbetare
åt Ukrainas president Porosjenko. Här var uppdraget att få Jamala att erkänna
att det i sången 1944 fanns en koppling till händelserna 2014. Och det fanns
det, erkände Jamala! Hon sa det själv! Alla i studion, inklusive programledaren
Michail Gendelev gladde sig oerhört. ”Det var inget vi inbillade oss! Det finns
en dold agenda!” tjöt Gendelev belåtet. Och omedelbart dök tanken upp på att
framföra en formell protest för att beröva Jamala förstaplatsen eftersom det
fanns, visade det sig, ett politiskt budskap i hennes sång. Tydligen var denna
undertext fullständigt obegriplig för alla i Europa, inklusive jurymedlemmarna,
när de värderade den ukrainska sångerskan med krimtatariska rötter. Endast
genom busringarna Vovan och Lexus modiga insatser kunde den avslöjas.

Man får intrycket att Jamalas seger så till den grad retat
upp hela den ryska politiska eliten, att ingen kan säga något i vilket ämne det
än må vara utan att nämna Jamala. Till exempel, när man i Vladimir Solovjovs
program diskuterade Amerikas planer på att upprätta militära baser i Östeuropa,
så föreslog dumaledamoten Nikonov plötsligt att Ryssland skulle skicka Iosif
Kobzon till Eurovisionschlagerfestivalen för att sjunga ”Segerdagen”.

Ledamoten Nikonov har, bör det sägas, haft några rejäla skov
sedan han vandrade runt i Moskva med ett porträtt av sin farfar. Denne doktor i
historia har tidigare gjort sig känd för att skänka världen nyheten om de
ariska stammar som vandrade ner från Karpaternas toppar och befolkat hela den
ryska slätten ända fram till Fort Ross i Kalifornien. Men nu har han så till
den grad upprörts av USA och Natoutvidgningen att han gör allt för att göra
landet ofött. Ni har säkert trott att det var några Founding Fathers som
grundade USA, en massa Jeffersons och Madisons och Washingtons eller Franklins.
Nej, den amerikanska staten grundades, förklarade ledamoten Nikonov, av
Katarina den Stora som vägrade skicka 30 000 av sina soldater för att slå
ner kolonisternas uppror. Och 30 000 ryska kämpar skulle – det vet Nikonov
säkert – lätt ha besegrat Washingtons armé. Så därmed är, förklarar Nikonov,
Katarina den Stora The Founding Mother. ”Kanske borde hon agerat annorlunda”
resonerar Nikonov besviket.

Trots den fullständiga tomheten uppstår besynnerliga fantasier.
Mängden av dessa fantasier framstod tydligt under Vladimir Solovjovs program på
söndagkvällen när våldsamheterna vid Chovanskoe-gravplatsen diskuterades. Här
lyckades deltagarna under en hel timme låta bli att diskutera sakfrågan. Ingen
gång yttrades ord som ”Nationalgardet” eller ”borgmästare Sobjanin”. Däremot
var det med tydlig beundran som programledaren Solovjov yttrade ordet ”Kadyrov”.

Experten Bagdasarov krävde att den sovjetiska modellen med
obligatorisk registrering skulle återinföras. Ryska medborgare skulle förbjudas
från att åka omkring hit och dit och utlänningar skulle helt hindras från
inresa. Han fick svar på tal av en medborgare vid namn Mitvol, som titulerades
som ”politiker”, och som skrek ”Och ni, Bagdasarov, har kommit hit gud vet
varifrån!”. Solovjov ville lugna stämningarna efter ett sånt angrepp och
undvika ett utbrott i studion liknande det vid Chovanskoe-gravplatsen och vände
sig till politikern Mitvol och sa: ”Ja, både ni och jag kommer från Afrika, som
ju är mänsklighetens vagga, som bekant”. Uppgiften om Solovjovs och Mitvols
afrikanska ursprung hade, åtminstone tillfälligt, en lugnande effekt på
experterna i studion.

Ledamoten av parlamentets överhus, Federationsrådet, Anton
Beljakov, sa att han visste hur man skulle undvika incidenter som den vid
Chovanskoe-gravplatsen. ”Vi borde ringa föräldrarna!”, sa Beljakov och antog en
min likt Aristoteles. Och medan alla närvarande försökte ta till sig storheten
i Beljakovs plan för att bekämpa organiserad brottslighet genom att ersätta
Nationalgardet med en arme av specialtelefonister förtydligade Beljakov sin
vision:

”Var finns de äldre?”, frågade Beljakov upprört? ”Jo, i de
nationella republikerna, och de har militära titlar”. Här måste Beljakov ha
trampat på en öm punkt i dumaledamoten Starsjinovs själ, för denna kunde inte
hålla sig längre och röt ”Ni är en billig nationalist, Beljakov!” På vilket
Beljakov replikerade ”Och ni är en populist och en pratkvarn!”

Här började ledamöterna av de båda kamrarna vifta med
armarna i farlig närhet till varandras fysionomier, och eftersom ledamoten
Starsjinovs armar var avsevärt längre än Beljakovs, kom överhusets representants
fysionomi plötsligt att befinna sig i ett synnerligen kritiskt läge. Men
Solovjov, likt en boxningsdomare kunde hålla isär de hetlevrade
parlamentarikerna och undvika våldsutbrott mellan representanterna för det
ryska folkstyrets över- och underhus.

Som moralisk kompensation gav Solovjov Starsjinov ordet, som
glatt hävdade att staten måste vara effektiv, och då kommer inga gatustrider
längre att äga rum.

Och eftersom ingen av de närvarande experterna kunde lägga
till något av vikt till detta – och om man ska vara ärlig skulle ingen av de
närvarande kunnat uttala sig i någon som helst fråga på ett sammanhängande sätt
– så var sändningen fullbordad. Och jag tänkte på med vilken precision
makthavarna förmår skilja det levande från det döda. Allt levande utplånas, och
folket matas med kadaver.



Vitalij Tretjakov – Den totalitära demokratin

Ryska texter Posted on Wed, April 13, 2016 10:30:45

Jag ska försöka översätta lite texter från ryska för att dela med mig av tonlägen och teman i rysk samhällsdebatt. Jag väljer inte texter för att jag nödvändigtvis håller med författaren, utan för att jag tycker att de på ett intressant sätt återspeglar den ryska samhällsdebatten. Hur talar man om samhällsfrågor i Ryssland – det är min vision med det här projektet. Samt att få lite övning i översättning.

//Per

Utrikespolitik i den totalitära demokratins epok

http://ria.ru/analytics/20160411/1407984694.html

Av Vitalij Tretjakov, 11 april 2016

Översättning: Per Enerud

I dagarna höll det ryska, icke-statliga Rådet för
utrikes- och försvarspolitik, SVOP, sitt årliga möte, och jag deltog i dess
arbete. Huvudtemat för diskussioner var rubricerat enligt följande:
”Utrikespolitiken i den nuvarande epoken”, och det är inte svårt att förstå att
ämnet väckte starka känslor. I mitt anförande presenterar jag en rad punkter
som, beskriver min syn på denna ”nuvarande epok”, vilken jag, till skillnad
från andra av deltagarna i diskussionen, uppfattar i långt ifrån rosafärgade
nyanser. Dessa diskussioner förs långt ifrån bara i inom ramarna för SVOP, och
i slutändan är det i dessa diskussioners hetta som både argumentet för och emot
Rysslands moderna utrikespolitiska linje formuleras.

Sålunda: mina teser:

1. Först och främst måste man avgöra vad det är för en
epok som inträtt. Mitt svar är: detta är den totalitära demokratins epok, eller
om någon skulle föredra det, den demokratiska totalitarismens. Det innebär att
praktiskt taget hela världen, alla länder, lever i samhällen som är mer eller
mindre demokratiska till sin form, men totalitära till sitt innehåll.

Varje avvikelse från generallinjen bekämpas eller rent
av förföljs. Härvid bevaras alla demokratins dekorationer och alla demokratiska
procedurer är i kraft. Och det här gäller i första hand de länder som
traditionellt brukar anses som demokratiska, det vill säga Väst, som i denna
egenskap gör anspråk på att vara den civiliserade världens ledare och på att
alla andra länder bör underordna sig Västs föreställningar om livsstil och vilken
utrikes- och inrikespolitik som bör föras.

Jag tycker demokrati är något bra, men den totalitära
demokratin har helt andra kvaliteter, både vad gäller inrikes- och
utrikespolitik.

2. Människan har inte förändrats. Hon är densamma i
dag som för 5 000, 2 000, 200 eller 100 år sedan. Och livets lagar har inte
förändrats. Inte heller lagarna om makt och underordning (frivillig eller
motvillig), ledarskap, egennyttans dominans, viljan till expansion och så
vidare. Ja, samhällets tekniska kapacitet förändras, men inte den mänskliga
psykologin eller samhällets.

3. Det är synnerligen viktigt att utrikes- och
försvarspolitiken tar till sig en psykologisk politik (och därmed även en
informationspolitik). SSSR drabbades i första hand av ett psykologiskt nederlag
(inom ramarna för samhället), och först därefter, som ett resultat av detta –
ett politiskt och inrikespolitiskt nederlag.

4. Parametrarna för volym och kvalitet för den för
Ryssland nödvändiga beväpningen måste få avgöras av specialister inom denna sfär,
men vad gäller den politiska psykologin så måste denna fråga tas upp av
politiker och politiska experter, eftersom just dessa avgör möjligheterna
(eller bristen på möjligheter) till samhällets eller statens överlevnad. Vad
som behövs för beväpning och vilka strategier som krävs – det är mer en fråga
om handläggning.

5. Det är nödvändigt att inse att ju mer frihet det
ena eller andra samhället inför för alla, desto mer uppenbart blir det att
friheterna, öppet eller dolt, för alla eller för vissa grupper, förr eller
senare måste begränsas. Det finns inget annat val. Och vi ser det i alla
världens länder. I de mest demokratiska syns det ännu tydligare än i de
traditionellt auktoritära, eftersom där var friheterna begränsade redan innan
denna ”nuvarande epok” inträdde.

För tjugo år skulle det setts som skandalöst och
omöjligt med en situation, där alla överallt avlyssnas och bevakas, till och
med på allmänna toaletter: I dag är det normen. Och det här är inte en norm som
införts av ”sovjetiska kommunister” utan västliga demokrater och liberaler.

6. Problemet härvid är att dagens ungdom sedan
barnsben uppfostrats till att bli ”maximalt fria” (ska man vara exakt så har
föreställningen om att det vore möjligt inpräntats i dem) och kan inte förstå
nödvändigheten i ”inskränkt frihet”, vare sig på deras egna initiativ eller
uppifrån, genom beslut i demokratiska parlament.

7. Precis som de ryska bolsjevikerna på 1920-talet av
de faktiska förhållandena i landet tvingades avstå från den marxistiska dogmen
om att staten på vägen mot kommunismen skulle upphävas efterhand, så tvingas de
moderna demokratiska samhällena ”i takt med upprättandet av det allmänna
demokratiska paradiset” stärka statens institutioner och inte tillåta dem att
avvecklas.

8 Utifrån sunt samhällsförnuft är det här begripligt.
Om det nu existerar massförstörelsevapen, som till exempel kärnvapen; på vem,
utom staten, kan vi lägga ansvaret för dess kontroll? Påhittade organisationer?
Det kommunala självstyret? NGO-er? På grupper av ”bekymrade medborgare”?
Politiska partier? Bildade sällskap? Naturligvis endast staten. Just därför,
för det första, behövs stater, och för det andra behöver de vara starka och
effektiva – och därmed även förmögna till tvångsmedel gentemot dem som inte
vill underkasta sig.

9. Allt detta, och mycket annat, för oss logiskt till
insikten om att varken den klassiska politiken, den klassiska staten eller de
klassiska (ehuru på en ny teknologisk nivå) medlen för att inskränka den ena
eller den andra friheten upphör att gälla. Det här gäller så väl hela
samhället, som de politikens subjekt som öppet eller dolt betraktas av
samhället som inre eller yttre fiender. Vem, och hur objektivt (och politiskt
korrekt) som utpekas som fiender för demokratins regler och villkor – det är en
annan sak.

Det råder ingen tvekan om att varje samhälle har
sådana fiender. Annars skulle livet upphöra att ha motsägelser, det vill säga
upphöra att vara ett liv.

Vad som måste göras för att inte den totalitära
demokratin inte ska utvecklas till en ”vanlig” totalitarism är det viktigaste
problemet för den samtida politiken, 2000-talets politik. Därvid kan inget
sägas ha ändrat det minsta på den klassiska internationella politiken;
mellanfolklig konkurrens, möjligen ledande till krig, om resurser, inflytande,
dominans – kort sagt – om överlevnad.

10. Varje samhälles (stats) mål och uppgift är att
förlänga sin existens. Detta mål och denna uppgift är precis lika aktuella i en
demokrati som under vilka andra förhållanden som helst. Därför är demokratierna
inte mindre aggressiva än tyrannier, despotier, auktoritära regimer etc. I
synnerhet inte på den internationella arenan. Folket i det ena eller andra
landet bryr sig inte det minsta om huruvida han och hans land blir skövlat av
ett militärt angrepp från ett obehagligt despotiskt grannland eller en aldrig
så lockande avlägsen demokrati. Och ingen patriot ska vara tvingad att
kapitulera inför en främmande armé som inkräktar på hans lands territorium med
hänvisning till att det är en demokratisk stats armé och hans land är mindre
demokratiskt eller inte demokratiskt alls. I synnerhet som de moderna
demokratierna utvecklats (eller missbildats) till totalitära demokratier.

11. Hur det än är, verklighetens internationella
politik – kampen för dominans och livsrum (måhända inte av samma brutala
karaktär som hos Hitler) är och förblir denna politiks huvudsyfte. När de
fredliga metoderna, diplomatiska eller politiska, är uttömda är demokratierna
beredd att ta till krig precis lika gärna som despotier eller auktoritära regimer.
Under de senaste årtiondena, kanske rentav ännu mer beredda, även om de gärna
serverar dessa militära operationer under en sås av ”skyddet av mänskliga
rättigheter” eller ”humanitära operationer”.

Varför skulle det bekymra oss att vi, Ryssland, inte
befinner oss i en värld av uteslutande vänskap och strategiskt samarbete med de
moderna västliga demokratierna. Det är inte vi som tvingat dem att blir
totalitära. Men i konkurrensen om vår plats i solen, där hela mänskligheten ska
ha tillträde, och inte bara de västliga demokratierna, har vi inte rätt att
förlora. Med hjälp av hela den arsenal som världshistorien skapat för
utrikespolitiken, där ingen har kunnat eller velat utesluta ett enda vapen.