Jag ska försöka översätta lite texter från ryska för att dela med mig av tonlägen och teman i rysk samhällsdebatt. Jag väljer inte texter för att jag nödvändigtvis håller med författaren, utan för att jag tycker att de på ett intressant sätt återspeglar den ryska samhällsdebatten. Hur talar man om samhällsfrågor i Ryssland – det är min vision med det här projektet. Samt att få lite övning i översättning.

//Per

Utrikespolitik i den totalitära demokratins epok

http://ria.ru/analytics/20160411/1407984694.html

Av Vitalij Tretjakov, 11 april 2016

Översättning: Per Enerud

I dagarna höll det ryska, icke-statliga Rådet för
utrikes- och försvarspolitik, SVOP, sitt årliga möte, och jag deltog i dess
arbete. Huvudtemat för diskussioner var rubricerat enligt följande:
”Utrikespolitiken i den nuvarande epoken”, och det är inte svårt att förstå att
ämnet väckte starka känslor. I mitt anförande presenterar jag en rad punkter
som, beskriver min syn på denna ”nuvarande epok”, vilken jag, till skillnad
från andra av deltagarna i diskussionen, uppfattar i långt ifrån rosafärgade
nyanser. Dessa diskussioner förs långt ifrån bara i inom ramarna för SVOP, och
i slutändan är det i dessa diskussioners hetta som både argumentet för och emot
Rysslands moderna utrikespolitiska linje formuleras.

Sålunda: mina teser:

1. Först och främst måste man avgöra vad det är för en
epok som inträtt. Mitt svar är: detta är den totalitära demokratins epok, eller
om någon skulle föredra det, den demokratiska totalitarismens. Det innebär att
praktiskt taget hela världen, alla länder, lever i samhällen som är mer eller
mindre demokratiska till sin form, men totalitära till sitt innehåll.

Varje avvikelse från generallinjen bekämpas eller rent
av förföljs. Härvid bevaras alla demokratins dekorationer och alla demokratiska
procedurer är i kraft. Och det här gäller i första hand de länder som
traditionellt brukar anses som demokratiska, det vill säga Väst, som i denna
egenskap gör anspråk på att vara den civiliserade världens ledare och på att
alla andra länder bör underordna sig Västs föreställningar om livsstil och vilken
utrikes- och inrikespolitik som bör föras.

Jag tycker demokrati är något bra, men den totalitära
demokratin har helt andra kvaliteter, både vad gäller inrikes- och
utrikespolitik.

2. Människan har inte förändrats. Hon är densamma i
dag som för 5 000, 2 000, 200 eller 100 år sedan. Och livets lagar har inte
förändrats. Inte heller lagarna om makt och underordning (frivillig eller
motvillig), ledarskap, egennyttans dominans, viljan till expansion och så
vidare. Ja, samhällets tekniska kapacitet förändras, men inte den mänskliga
psykologin eller samhällets.

3. Det är synnerligen viktigt att utrikes- och
försvarspolitiken tar till sig en psykologisk politik (och därmed även en
informationspolitik). SSSR drabbades i första hand av ett psykologiskt nederlag
(inom ramarna för samhället), och först därefter, som ett resultat av detta –
ett politiskt och inrikespolitiskt nederlag.

4. Parametrarna för volym och kvalitet för den för
Ryssland nödvändiga beväpningen måste få avgöras av specialister inom denna sfär,
men vad gäller den politiska psykologin så måste denna fråga tas upp av
politiker och politiska experter, eftersom just dessa avgör möjligheterna
(eller bristen på möjligheter) till samhällets eller statens överlevnad. Vad
som behövs för beväpning och vilka strategier som krävs – det är mer en fråga
om handläggning.

5. Det är nödvändigt att inse att ju mer frihet det
ena eller andra samhället inför för alla, desto mer uppenbart blir det att
friheterna, öppet eller dolt, för alla eller för vissa grupper, förr eller
senare måste begränsas. Det finns inget annat val. Och vi ser det i alla
världens länder. I de mest demokratiska syns det ännu tydligare än i de
traditionellt auktoritära, eftersom där var friheterna begränsade redan innan
denna ”nuvarande epok” inträdde.

För tjugo år skulle det setts som skandalöst och
omöjligt med en situation, där alla överallt avlyssnas och bevakas, till och
med på allmänna toaletter: I dag är det normen. Och det här är inte en norm som
införts av ”sovjetiska kommunister” utan västliga demokrater och liberaler.

6. Problemet härvid är att dagens ungdom sedan
barnsben uppfostrats till att bli ”maximalt fria” (ska man vara exakt så har
föreställningen om att det vore möjligt inpräntats i dem) och kan inte förstå
nödvändigheten i ”inskränkt frihet”, vare sig på deras egna initiativ eller
uppifrån, genom beslut i demokratiska parlament.

7. Precis som de ryska bolsjevikerna på 1920-talet av
de faktiska förhållandena i landet tvingades avstå från den marxistiska dogmen
om att staten på vägen mot kommunismen skulle upphävas efterhand, så tvingas de
moderna demokratiska samhällena ”i takt med upprättandet av det allmänna
demokratiska paradiset” stärka statens institutioner och inte tillåta dem att
avvecklas.

8 Utifrån sunt samhällsförnuft är det här begripligt.
Om det nu existerar massförstörelsevapen, som till exempel kärnvapen; på vem,
utom staten, kan vi lägga ansvaret för dess kontroll? Påhittade organisationer?
Det kommunala självstyret? NGO-er? På grupper av ”bekymrade medborgare”?
Politiska partier? Bildade sällskap? Naturligvis endast staten. Just därför,
för det första, behövs stater, och för det andra behöver de vara starka och
effektiva – och därmed även förmögna till tvångsmedel gentemot dem som inte
vill underkasta sig.

9. Allt detta, och mycket annat, för oss logiskt till
insikten om att varken den klassiska politiken, den klassiska staten eller de
klassiska (ehuru på en ny teknologisk nivå) medlen för att inskränka den ena
eller den andra friheten upphör att gälla. Det här gäller så väl hela
samhället, som de politikens subjekt som öppet eller dolt betraktas av
samhället som inre eller yttre fiender. Vem, och hur objektivt (och politiskt
korrekt) som utpekas som fiender för demokratins regler och villkor – det är en
annan sak.

Det råder ingen tvekan om att varje samhälle har
sådana fiender. Annars skulle livet upphöra att ha motsägelser, det vill säga
upphöra att vara ett liv.

Vad som måste göras för att inte den totalitära
demokratin inte ska utvecklas till en ”vanlig” totalitarism är det viktigaste
problemet för den samtida politiken, 2000-talets politik. Därvid kan inget
sägas ha ändrat det minsta på den klassiska internationella politiken;
mellanfolklig konkurrens, möjligen ledande till krig, om resurser, inflytande,
dominans – kort sagt – om överlevnad.

10. Varje samhälles (stats) mål och uppgift är att
förlänga sin existens. Detta mål och denna uppgift är precis lika aktuella i en
demokrati som under vilka andra förhållanden som helst. Därför är demokratierna
inte mindre aggressiva än tyrannier, despotier, auktoritära regimer etc. I
synnerhet inte på den internationella arenan. Folket i det ena eller andra
landet bryr sig inte det minsta om huruvida han och hans land blir skövlat av
ett militärt angrepp från ett obehagligt despotiskt grannland eller en aldrig
så lockande avlägsen demokrati. Och ingen patriot ska vara tvingad att
kapitulera inför en främmande armé som inkräktar på hans lands territorium med
hänvisning till att det är en demokratisk stats armé och hans land är mindre
demokratiskt eller inte demokratiskt alls. I synnerhet som de moderna
demokratierna utvecklats (eller missbildats) till totalitära demokratier.

11. Hur det än är, verklighetens internationella
politik – kampen för dominans och livsrum (måhända inte av samma brutala
karaktär som hos Hitler) är och förblir denna politiks huvudsyfte. När de
fredliga metoderna, diplomatiska eller politiska, är uttömda är demokratierna
beredd att ta till krig precis lika gärna som despotier eller auktoritära regimer.
Under de senaste årtiondena, kanske rentav ännu mer beredda, även om de gärna
serverar dessa militära operationer under en sås av ”skyddet av mänskliga
rättigheter” eller ”humanitära operationer”.

Varför skulle det bekymra oss att vi, Ryssland, inte
befinner oss i en värld av uteslutande vänskap och strategiskt samarbete med de
moderna västliga demokratierna. Det är inte vi som tvingat dem att blir
totalitära. Men i konkurrensen om vår plats i solen, där hela mänskligheten ska
ha tillträde, och inte bara de västliga demokratierna, har vi inte rätt att
förlora. Med hjälp av hela den arsenal som världshistorien skapat för
utrikespolitiken, där ingen har kunnat eller velat utesluta ett enda vapen.