Författare: Per Enerud

Nej, jag förmår inte fascineras. Fopollen lämnar mig helt iskall. Jag gjorde tappra försök att bry mig inför fopolls-VM 1974, i synnerhet vet jag att jag såg den evighetslånga kvalmatchen mot Polen då Ralf Edström gjorde segermål. Matchen sändes i ett timslångt sammandrag ganska sent på kvällen, och jag minns att jag verkligen ansträngde mig för att tycka att det var spännande. Men det bara malde på och malde på och ingenting hände och till slut gjorde Ralf Edström mål, och då blev alla glada. Och jag blev glad också, eftersom jag trodde mig förstå att det var vad som förväntades av mig.
Men jag tror inte jag såg så många matcher sen, under själva vm-et.
–
Jag har tidigare skrivit om fonotoper. Jag konstaterar att årets fopolls-vm-fonotop är ganska dramatiskt annorlunda än tidigare. Publiken har något slags tutor som de blåser i, och effekten är att fobolls-vm låter som insekter. Märkvärdigt.

I går regnade det något alldeles vansinnigt, men i dag var det springväder. Blåsigt och svalt, men motvinden var inte något stort problem. Rundan går mest i skogen, så jag sprang i lä mest hela tiden.
I Enköping – och även tidigare – använde jag inte glasögonen när jag sprang. De bli immiga och svettiga, och tillslut känns det som om de hindrar synen mer än de hjälper. Men här använder jag ett par gamla slipade glasögon, och det funkar bra. På en del sträckor är underlaget så ojämt och stenigt och knöligt att det vore lite riskabelt att springa utan att se ordentligt var man sätter fötterna. Och en trivsam bieffekt är ju själva upplevelsen av miljön jag springer i – skog, fält, väg… På ett ställe skrämde jag upp en hel skock kor där jag kom springande. De fick bråttom iväg allihop. Vi får väl se om de vänjer sig. Dagens tid: 50,15 på 7,5 km.

Rundan i dag gav min bästa kilometertid sen nystarten i januari: 6,38. Jag märkte redan långt tidigare, att jag ofta springer snabbare på lite längre distanser. I alla fall var det en ganska behaglig runda: jag kunde springa som jag ville. Ungefär halvvägs hade jag lite ont i höger vad, men det gick över ganska snabbt. Och till och med det helt obanade stället i slutet, där jag springer hundra meter över en nyplöjd åker, kändes okej. Det är skönt när allt funkar.

I dag hittade jag rätt: min runda på sju och en halv kilometer betades av på 52,29. Jag sprang rundan åt ”fel” håll, eftersom jag ju ville hitta rätt. Nu vet jag hur jag ska springa rätt i framtiden. En fördel annars när jag sprang åt det här hållet är att jag har postlådan i slutet av rundan, och kunde passa på att hämta tidningen.
Rätta vägen visade sig innebära ungefär hundra meter av ingen som helst stig. Jag måste springa över ett nyplöjt fält. Det kommer att bli spännande när det regnar. Men annars tycker jag det är trevligare att springa lite längre – 7,5 i stället för knappt fem. Kilometertiden blir ungefär den samma, och inte är jag mycket tröttare heller.

Jag har märkt att det ofta är svårt att få träningen att fungera på sommaren. Man har för mycket annat för sig, och här i stugan finns inget självklart löpspår inpå knutarna. Att bara springa runt i skogen bland stockar och rötter verkar jobbigt.
Men nyss spanade jag upp en lämlig tur: drygt 7 kilometer lång, och i dag lyckades jag övertyga mig själv om att det inte fanns några bra undanflykter kvar: ut i spåret. Och allt gick fintfint: ut mot 288:an, till vänster vid Börstils kyrka, ett litet avsnitt på 76:an och så in vid avtagsvägen mot Assjö. Blandat underlag, blandad terräng. Sista avsnittet, från Assjö och till stugan, gick på skogsvägar, och där kom jag vilse.
Jag irrade bland slåtterängar och hyggen tills jag hittade fram: och då var jag nästan framme vid stora vägen och hade en två kilometer kvar.
I vilket fall som helst var det ett riktigt trevlig löppass, men ganska långt. Nästan en och en halv timme: 1.23.36. Säkert nyttigt, men jag ska försöka se hur jag egentligen ska springa till nästa gång.

Det är ganska mycket trevligare att springa när det är barmark och plusgrader. Det är inte alls lika svårt att känna sig motiverad att ge sig ut. Men det är ändå intressant att konstatera att jag har svårt att få upp farten. Mina tider är sämre än de var i mars, när jag ändå var tvungen att pulsa, mer eller mindre, i ganska djup snö. I dag – 31.26.

Det är ändå ganska skönt att springa när det är svalt som nu. Det regnar inte, men marken är lite fuktig, spåret känns spänstigt. Det är också skönt att inte ha på sig alla tröjor och overaller som när jag sprang i vintras. Det går snabbt att komma ut, och gruv-perioden blir ganska kort. 31.07 är den bästa tiden sen jag började om igen. Det går bra.

I morse regnade det och jag tänkte att – skönt, då slipper jag springa. Men sen tänkte jag – så mycket regnar det inte, och mina favoritsommarbyxor har blivit för trånga. Så jag sprang, och det hade dessutom till och med hunnit sluta regna. Det var riktigt skönt – svalt väder, mulet, och ett mjukt spår.

Jag har under några dagar kånkat flyttkartonger och soffor, och det får man kanske räkna som styrketräning, annars är det som alltid – det är svårt att få tid för träningen om sommaren.