Författare: Per Enerud

Moskva. När solen gick ner slutade det blåsa, och nästan genast lade sig dimman igen. Än en gång är det kvavt och luktar brand, och nu har ett torrt åskväder dragit in för att komplettera bilden av Pompeii. Rök, dimma, blixtar, åska utan regn. Hetta.

Moskva. I morse vaknade jag av att det ösregnade, och genast tänkte jag på att patriark Kirill hade bett om regn. Alltså inte bett om regn så där i största allmänhet, utan utfört en kristen rysk-ortodox motsvarighet till regndans. Men sen, när halvslummern bytts ut mot min vanliga skarpa iakttagelseförmåga insåg jag att det var luftkonditioneringen som brusade: inget regn alls. Patriarken är inte bönhörd det allra minsta.

Men röken har blåst bort. I stället för den närmast apokalyptiska mjölkhimlen, har vi nu den vanliga Moskvasmogen, och en himmel med moln och sol. Och bara ynka 37 plus i dag.

Gårdagens dimmiga utsikt med en röd dvärg på himlapällen har ersatts med en mer normalgiftbrandgul Moskvasolnedgång. Känns skönt på något vis ändå.

Moskva. Ungefär samtidigt som vi passerar Volga börjar det lukta rök i tåget. Det är en timme kvar till själva Moskva, men det är ändå uppenbart att något märkvärdigt pågår. När vi stiger av tåget strax före midnatt är det redan mörkt, men hett – över 35 grader – och en intensiv brandlukt som stänger ute alla andra dofter.

Ett litet snack med portvakten: ”1972, när det var lika illa, gjordes det ju i alla fall något! Hela Centralkommitténs alla resurser sattes in för att bekämpa bränderna. Men nu…”

På natten vaknar jag vid tretiden och tittar ut. Ingenting syns. Det är som om jag blundar med vita ögonlock. En massiv smog har dolt hela stan, och jag går och lägger mig.

På morgonen kan jag se ända ner till marken, från nionde våningen. Hela synintrycket säger tio plus och råkallt, men det råder inget tvivel om hettan. Och termometern säger plus fyrtio plus.

Ögonen svider och man känner sig lortig. Min lägenhet har luftkonditionering, och det känns ganska lätt att lyda myndigheternas råd om att stanna inomhus. Men jag går ut, av ren nyfikenhet.

Moskvaluften som redan utan skogsbränder är en fascinerande gascocktail av avgaser och industriutsläpp är så tjock att den känns mot huden. Det blåser ganska friskt: en het, fet vind som känns som om man plötsligt ställt sig under en fön. Doftintrycket är att världens alla gudar samlats till grillparty, och all rök blåser in på granntomten, dvs på oss.

Uteserveringarna är tomma. Normalt brukar servitriserna fråga om man vill ha vatten med eller utan gas – nu frågar de om man vill äta med eller utan gasmask. Nej, det gör de inte. Men det är ungefär så det känns.

Jag bestämmer mig för att försöka fotografera stan, men det är svårt att fotografera smog. En blekhet röd sol bränner ibland igenom smoggen, men normalt är det bara grå grå grå. Mina ögon tåras, och jag åker hem och dricker te.

Moskvafloden

För något år sedan gjorde SVT en rolig reklamfilm, där man kunde klistra in sin egen bild i en film, där man blev hjälte: genom att just jag betalar TV-avgiften, så är jag en hjälte. Den här reklamfilmen blev ju en ganska stor hit – marknadsförarna skulle säga ”Viral Marketing” – alltså virusburen marknadsföring. Folk skickar reklamen hit och dit och så sprids den som ett virus.

Och just för en liten stund sen fick jag en sån här film: fast utan SVT-reklam! Nu var det en uppmaning till att bli en hjälte inför det skickelsedigra år 2012: http://ihero2012.com

Lustigt nog är varenda ord korrekt översatt från det svenska originalet.

Ja, kanske kan vi slippa 21 december 2012 om vi bara betalar TV-avgiften.

Väderomslaget häromdagen har varit gynnsamt för min löpning. I dag sprang jag för första gången på över en månad rundan på under 50 min – 49,06. Det är en helt annan sak att springa 7,5 km i 17 grader än i 27. Och intressant att notera att även djuren blivit aktivare: i dag kunde jag kapplöpa med harar – jag såg två harar vid Assjö, och ett rådjur kanske tvåhundra meter innan jag kom i mål. Det är roligt att se djur när man är ute i skogen. Undrar om rådjuren insett att jaktlaget i stugan intill har flyttat bort?

Det verkar vara kört med att få upp någon fart i sommarvärmen. I dag gjorde jag ett tappert försök att öka tempot, men jag kroknade ganska snart och var tillbaka i slölunken. Kohjorden vid Börstils kyrka blev i och för sig uppskrämd och försökte ursinnigt ta sig undan mig. Det fåniga var bara att de sprang åt samma håll, så där sprang vi, jag och hela hjorden, på var sin sida om stängslet, i riktning mot Börstils kyrka. Jag vet inte varför, men det kändes lite pinsamt på något vis. I synnerhet när bilar körde förbi på Uppsalavägen och såg oss (korna och jag) kapplöpa till mässan. Nå, jag kom runt och jag kom fram och sen satt jag en stund och svettades och kämpade undan bromsar som fann min svettiga och manligt kraftfulla kropp oemotståndlig.

I dag sprang jag Askörundan på rekordfart: aldrig har jag sprungit samma sträcka så länge som i dag. Imponerande. I stället för att, som i försomras, slarva iväg 7,5 km på under femtio minuter, så är jag nu uppe i imponerande 53,30 på samma sträcka. Min träningstid har utökats med nästan 5 procent på samma sträcka. Jag får alltså ut fem proc mer träning, utan att behöva springa längre! Wohoo.

I dag var det ganska behagligt att springa: inte fruktansvärt varmt, utan ganska trevligt på det stora hela. Men de fina tider jag hade i juni kan jag ju glömma. Nu hasar jag mig runt i spåret på tider runt sju minuter per kilometer. Inte fort. Men som kompensation till de dåliga tiderna, har jag kunnat konstatera att jag numera äntligen kommit upp i tresiffrigt i vikt. Och att knuffa runt 102 kilo fetgubbe i Roslagsskogarna är säkert något slags prestation det med.