Författare: Per Enerud

I dag sprang jag i Öregrund igen, och när jag kom ner till hamnen så jag att Gräsö inte längre existerade. där Sveriges tionde största ö brukar ligga, fanns endast ett grått töcken, och dit var den klargula färjan på väg, utan att jag kunde varna. Vanmäktig fick jag nöja mig med att fascineras av färjprakten – det vägverksgula mot det snöstormsgrå havet och den snöstormsvita himlen.
Det var annars närmast idealiska löpförhållanden: 5 minus, lätt snöfall och luddig snö på vägen. Jag gillar sånt. dock var det lite halt här och där, och på Kavaröbrovägen halkade jag och föll lite.
Och så hade jag ett intermezzo med en plogtraktor, som verkade förfölja mig genom nästan hela centrala Öregrund. Det kan ha bidragit till att jag fick en ganska fin tid.

Jag tycker också att jag hade ganska tur med låtarna i luren i dag:

Leonard Cohen – Dance Me to the End of Love

LCD Soundsystem – Thrills

Isolée – Rest

Telex – Moskow Diskow

Deep Purple – Fireball

The Tiger Lillies – Souvenirs

New Order – Ruined in a Day

VNV Nation – Amhran Comhrac

Ny dag och ny runda. Hemskt halt i spåret, eftersom det snöat lätt under natten. Det är ansträngande att springa och hela tiden vara på sin vakt så att man inte ska halka och slå sig fördärvad.
inget mycket att säga – det var en okej runda. Somvanligt ingen annan i spåret. På cykelvägen hem ett par hundvandrare, som inte plockat upp bajs efter sina, eller någon annans, hundar. Saknar havsutsikten i Öregrund. Och mycket annat.
Det underliga med dagens löptid var att tiden för runda blev på sekunden den samma som i går. 33,12. Märkvärdigt.

Musik i dag:

Daft punk – Emotion

Кино – Хочу перемен

Lady Sovereign – Shhhh!

The Specials – Concrete Jungle

Ascii Disco – tzssrrck

Ian Drury and Hazel O’Connor – Peaches

The Cure – Disintegration

Jag köpte ett nytt R90-ställ i går, ett avsett för vinterförhållanden. Och i dag provsprang jag det nya stället, och det var väl bra. Men fast jag köpte xxl kändes det lite trångt. Kort i ärmarna. Det var också ganska kallt att springa i bara en kortärmad tröja under stället. Bör nog köpa ett par långärmade. Men annars var det ju skönt att slippa ha en fleece-tröja.

Tiden blev okej. Fagerskogsrundan är lite kortare, men backigare, och underlaget är halt och knöligt, så 6,45 på kilometern får väl anses som ganska bra.

Musiken i dag:

Кино – Хочу перемен

Тату – Я сошла с ума

7 Seconds – 99 Red Balloons

666 – Paradoxx

1999 – Beauty is the Winner

1999 – Butterflies

1999 – Looking Good

1999 – Once Karma

1999 – Nekropolis

Det känns som om jag borde kolla shuffle-funktionen på ipoden…

Ja, jag köpte en padda, en Ipad. Och det är inget snack om att det är en fantastisk mackapär. Jag är inte riktigt säker på vad det är för en grej egentligen. Det är inte riktigt en dator, och det är inte absolut inte en telefon. Jag tycker det verkar jobbigt att använda den för att läsa böcker, och att skriva med den är rätt bökigt.

Men som journalist upptäcker jag ett fantastiskt instrument: Flipboard. En ”app”, dvs ett miniprogram, som hanterar twitter.

Jag har aldrig riktigt fattat tjusningen med twitter: varför skulle man vilja skriva inlägg på 140 tecken om att man passerar Mjölby? Varför skulle man vilja läsa inlägg på 140 tecken om att någon annan passerar Mjölby?

Men grejen är ju att man kan länka till något intressant: man läser någon fascinerande artikel i en obskyr men välinformerad tidning, och så lägger man upp länken i twitter: ”Nya rön om näverbreven i Novgorod: http://asdölasdfölajksdfölaksdjf.com”.

Flipbord lägger upp länken i läsbart skick. Man får en liten tidskrift som bygger på de twittrar man söker, och så vips, har man designat sin egen multispråkliga tidningar från källor man verkligen litar på. Det är hur fränt som helst. OCH man får redan på om en som kompisar passerar Mjölby. Ibland kanske rentav en bild.

Okej, det här låter säkert extremt basic för er som kan sånt här på riktigt, men för mig är det en medierevolution. Jag har nu en dagstidning som kommer ut 3600 gånger i timmen, ungefär. Man kan också göra samma grej med Facebook – alltså få folks länktips utlagda som tidningsartiklar.

För mig som inte har en Iphone är det lite nymodigt med det där med att förstora hit och dit med fingrarna. Det är också rätt coolt.

Hakar – man kan inte spela alfapet på betapet.se. Det lär väl komma så småningom, men jag saknar det lite.

Man kan inte heller facebook-chatta, och det finns ingen Skype-app (man kan använda en app för Iphone, men den är lite trång.

Överhuvudtaget tycker jag det är lite obekvämt att skriva med maskinen. Det är ett touch-skärmstangentbord av hysteriskt känsligt slag, så man är närmast TVUNGEN att pekfingervalsa, i stället för att skriva som folk. Det finns ju inte heller å, ä eller ö, utan de måste produceras genom att man håller kvar på a eller o. Då poppar å:n och sånt upp. Avigt för en som är van vid vettiga tangentbord.

Jag har inte hunnit experimentera med att försöka få ur saker ur manicken: hur gör jag, till exempel, om jag ska visa en presentation? Maskinen har ingen usb-port.

Men jag är naturligtvis nöjd. Det är rätt skönt att sitta på Öregrundsbussen och stila och känna allmogens avundsjuka. Bara en sån sak.

I går helgade jag vilodagen, och i dag var det dags att ge sig ut och springa igen. Omkring noll, grått och lite halare än vad som var njutbart. det är skönt att märka att jag kan hålls lite högre tempo än tidigare, men det är ju fortfarande inga särskilt imponerande tidere. Men vafan? Sá bråttom har jag väl inte. På Kavaröbrogatan såg jag en ekorre, annars inga större upplevelser av vildmark. Havet är fortfarande rätt tjusigt – jag gillar att springa runt hamnen i Öregrund.
Och visst försågs jag av musik genom ipoden:
Sonic Youth – Starfield Road
The Album Leaf – Window (Enormt ospringbar låt, máste städa springlistan)
LCD Soundsystem – Thrills
Nine Inch Nails – Kinda I Want to
Здапрещенные барабанщики – Як казав я
Ahmed Abdul-Malik – Rooh (The Souk)
Isolée – Keep on Dancing
A Silver Mt. Zion – Standing Guard ’Round the Side of Your Bed
Wire – The Queen of Ur and the King of Um
Muslimgauze – Benazir Bhutto’s Hands Are Clean
Shearwater – If You Stay Sober
Гимн Советского Союза

Ja, det är nog dags att städa lite i springlistan…

Jag talade med min moster i förmiddags. Jag får erkänna att jag gör det alldeles för sällan, för hon är rolig och kaxig och en av de starkaste kvinnor jag känner.
För några år sedan tvingades hon amputera högerarmen. Hela armen, ända från skulderbladet, fick hon offra för att bevara livet.
Det är naturligtvis närmast omöjligt att tänka sig ett liv utan högerarm. Bara en sån sak som balansen: hela kroppen är ju utformad för en symmetriskt placerad vikt, och utan arm blir hela balanssinnet förvirrat. Dessutom finns fenomenet ”fantomsmärtor”, dvs en känsla av att ha ont i den avkapade lemmen. Moster Inger har beskrivit det som att hon har en liten arm, med knuten näve på platsen där hennes riktiga arm en gång satt.
I dag berättade hon att hon lärt sig måla naglarna. Här gäller det nu att slå på fantasin: föreställ er processen. Hur målar man naglarna när man bara har en hand? Tidigare har den här makalösa kvinnan lyckats slå i spik – med bara en hand. Försök gärna själv.
Vid ett tillfälle skulle hon ta tåget till Stockolm. Hon hade platsen i mittgången, och vid en senare station, skulle en herre sätta sig vid fönsterplatsen. Men moster Inger fastnade med vänster ärm i stolskarmen, och lyckades inte stiga upp för att släppa fram mannen. ”ja, jag tror vi får ta och amputera”, sa mannen. ”nej, inte den också!”, sa moster Inger, och visade upp att högerarmen saknades.
Inger bestämde sig omedelbart efter amputationen att inte låta sig hindras av sitt handikapp. Vissa grejer fick hon lära sig göra med vänsterhanden; annat får hon lösa med olika hjälpmedel. Och till slut har hon nu erövrat terräng och fixar det mesta. Hon kör bil, hon lagar mat, rullar köttbullar, slår, som sagt, i spik och målar naglarna. Allt med en arm. Inger brukar säga att ”jag klarar allt, utom att applådera på teatern, och knäppa händerna och be till Gud. Men han har inte brytt sig om mig, så då kan det lika gärna vara.”
Okej, har ni listat ut hur man slår i spik med en hand? Eller målar naglarna?
Hemligheten ligger i häftmassa. Inger klämmer upp en klick häftmassa på väggen, trycker fast spiken, och hamrar i den. Och naglarna samma sak: hon doppar färgen i nagellacksflaskan och fäster den under ett skåp. Och sen är det bara att måla.

Så är vinterunderlaget en realitet. Dagen är strängt taget härligt grå. Som stål, som filt, som sömniga ögonlock. Som smörgåspapper runt ostmackor. Gårdagens blåst har lagt sig, och det är behagligt med kramsnö under skorna.
Jag gjorde några tappra försök att öka tempot, men det funkar inget vidare. Lite snabbare än tidigare går det nog, men inte är det några imponerande tider på mina rundor. Men jag inbillar mig att det kanske blir bättre så småningom. Jag har i alla all gått ner till under tresiffrigt i vikt, och det kan ju var en glädjekälla.
Dagens musikutbud:
Muslimgauze – Algeciras
Ascii disko – Black Metal
Charlie – Spacer Woman
Krishna – Circulate (Sensi Mix)
Кино – Хочу перемен
Кино – в наших глазах
Francesco Zappa – 1st Movement: Andante
Andrew Thomas – M+K
Muslimgauze – Fakir Palm
Muslimgauze – Gurdiev Sing, Bizarre Guru of …

Tillbaka i Öregrund. En vacker novemberfredag, lite blåsigt, men annars fint. Jag gillar den här rundan: skoag, villaområden, hav. Havet var grått och blåsigt, vilket kändes spännande. Jag konstaterade ännu en gång att Gogol Bordello är hemskt bra springmusik: Let’s Get Radical höjde mitt tempo ganska ordentligt, och min tid i såg är den bästa sedan nystarten: 6,49 på kilometern.
Och utöver Gogol Bordello kunde jag avnjuta följande käcka dängor:

Shellac – Canada
Ada – Les Danseuses
Ahmed Abu-Malik – El Ghada
Ascii Disco – Alias
Bedhead – Burned Out
Cesare Martinez – Sambal
Isolée – music…
Gogol Bordello – Let’s Get Radical
Кино – фильмы
Daft Punk – Veridis Quo