Författare: Per Enerud

Om ett par veckor är det 90 år sedan han dog, Lenin. Ännu ligger han obegravd i en låda under någon annans namn. Han hette ju inte ens Lenin. Nikolaj Lenin var bara ett täcknamn.
Och det är knappast troligt att han kommer att begravas nu heller. Att begrava honom – som han själv ville – i Petersburg vid sin mor och sin syster – skulle vara att acceptera personen som person, och historien som verklighet.
Den fysiska personen Vladimir Ilitj Uljanov har existerat. Skrivit en massa. Sagt en massa saker. Klappat katter. Haft sex. Intresserat sig för nudismen. Gått på toaletten. Ätit smörgåsbord på hotell Savoy i Malmö – samma som i inledningsscenen i Sjöwall–Wahlöös Polis, polis, potatismos. Åkt tåg. Bott på Kaptensgatan 17 i Stockholm i några veckor. Blivit skjuten i ett attentat och legat slagrörd och döende i månader.
Den fysiska, historiska personen är irrelevant i dagens Ryssland. Ryssland behöver inte VERKLIGHET. Ryssland behöver STORHET.
Som om någon tvivlade på att Ryssland var stort.
Landet är – har jag hört – 52 gånger större än Sverige, och Sverige är inte pytte-pyttelitet det heller. Det enda som är större än Ryssland än världshavet och universum.
Men Putin törstar efter ett annat slags storhet än den vanliga, trista storheten som består av kvadrat- och kubikmeter och sånt.
Så Putin arbetar hårt med att skapa en bild av STORHET, som bygger på prestationer, segrar och evenemang. Och Lenin blir en del av den här storhetsprocessen. Lenin MÅSTE vara den störste tänkaren, det stora geniet, den unika gestalten – större än verkligheten. Om Lenin var en vanlig liten man, en jurist från landsbygden vid Volga, då är det ju obegripligt hur han kunde krossa kejsardömet och ta makten över det STORA Ryssland. Eftersom även Kejsarryssland – i Putins världsbild – var STORT, måste ju Lenin vara ÄNNU större.
Putin drömmer om att förvandla ryska historiker till något slags riksmytologer. Deras uppgift ska vara att skapa en bild av STORHET, från medeltidens Kievryssland till kejsartidens glans, Stalins storslagenhet och andra världskrigets seger. Den moderna historieforskningens kritiska förhållningssätt till källor och berättelser skapar – och det här är ett autentiskt Putincitat – gröt i huvudet.
Så hellre än gröt – overklighet.

Och den som besöker Leninmausoleet i Moskva – det är inga köer dit längre; det har det inte varit på årtionden – kan se overkligheten i ansiktet. En liten vaxartad man i en glaslåda. Kanske finns det än i dag delar av den historiska Lenin i glaslådan, men mest är det nog vax, gips, formalin, sågspån… ja, vad vet jag om taxidermi?
Och de ryska segrarna – ja, de har ägt rum, de finns. De hände. Men de har, precis som den döda gubben vida Röda torget blivit – overkliga, uppstoppade beläten.

Allt är inte alltid roligt. På mindre än ett år har jag mist tre jobb och misslyckats med tre relationer. Jobben har varit tidsbegränsade och ingen har lovat mig fasta tjänster, och vad gäller relationerna – kanske är det bättre att misslyckas än att uthärda?
Men det är ändå inte så roligt alla gånger att sitta och sura, ensam och utan jobb. Utan kontext. I det moderna samhället är vi ju så identifierade av vår sociala och professionella kontext. Lever jag utanför de här kontexterna, så finns jag inte. Och det är till slut lite jobbigt att inte finnas.
Jul och nyårshelgen kunde jag hantera genom ganska terapeutiskt hårt fysiskt arbete med trädfällning på sommarstugutomten. Jädrar vad jag har huggit. Kapat, kvistat, bränt, skövlat.
Men nu är det vardag. Utan jobb. Eller ja, det är klart att jag har att göra – jag skriver på min andra bok, men det betalar ju inte de omedelbara räkningarna. Och – för att citera Shania Twain – That won’t keep me warm in the middle of the night.
Så, nej, allt är inte alltid roligt.
Men vem har lovat det? Att det alltid ska vara roligt?
Det är en grå period i mitt liv. Inget mörker. Jag är torr och mätt och blöder inte ur några kroppsöppningar. Det kommer ljus och värme. Snart börjar talgoxarna sjunga. Snart börjar blåsipporna blomma på den nyavverkade sommarstugutomten. Snart. Nu inleds årets raksträcka.
Måste bara försöka låta bli att somna bakom ratten.

Lite bär det emot att citera Russia Today, men de har sänt en intervju med EU-parlamentarikern Claude Moraes, om NSA:s övervakning av europeiska nätverk: http://rt.com/shows/sophieco/usa-nsa-diplomatic-crisis-175/
Politikern konstaterar att de inte fått några svar på VARFÖR NSA övervakat europeiska nätverk.
Och det tror jag inte NSA vet självt.

Poängen med praetorianernas övervakning är inte att det vill veta något särskilt, egentligen. De vill bara ha kontroll. Det svar NSA egentligen har på frågan om VARFÖR är helt enkelt ”För att vi kan!”

Det är så det fungerar. Praetorianerna litar inte på någon, men litar ännu mindre på vissa. Polisen i Skåne, de med registreringen av romer… I en annan tid hade det varit judar. I en annan tid hade det varit kommunister. Det är, tycker praetorianerna, inte så viktigt.

Just nu pågår en utställning på Arbetarrörelsens arkiv, där konstnären Solveig Norrman skildrar sin familjs historia mot fonden av Sveriges och den svenska arbetarrörelsens historia. En målning visar en bild på hennes bror Leif, som långt senare fick tillgång till Säkerhetspolisens övervakning av familjen och skrev ett uppmärksammat reportage i DN. Säpo har dokumenterat även honom, en elvaårig pojke. För att de kunde. Inte för att de måste; inte för att det fanns ett hot från honom. Men för att de kunde dokumentera honom.

Yes, we can.

”Käre Pavel Karlovitj,
Jag delar er glädje helt och hållet. Ungern är ett exempel på att det går att bryta sig loss ur totalitarismens bojor. Men jag är rädd att Chrusjtjov, för att inte förlora hela Östeuropa, kommer att dränka Ungern i blod.”

Brev från den sovjetiske avhopparen Nikolaj Valentinov i Paris till Paul Olberg, rysk-judisk flykting i Sverige, 2 november 1956.

Jag köpte en ny scanner. Jag hade i och för sig NÄSTAN en scanner i och med att min skrivare kan scanna, men nu köpte jag en BRA, med en speciell mojäng för att scanna negativ.
Jag har ju fotat sen tonåren, och jag har en SÄCK med negativ i ett skåp. Så nu har jag börjat scanna, och sätta in neggen i negativmappar. Det är ett drygt jobb. Men rätt häftigt och storartat. Jag har inte haft någon som helst ordning på mina negativ. Lyckligtvis ligger de flesta kvar i sina fotokuvert, men många har legat huller om buller. De hullrigaste och bullrigaste har jag börjat med.
Och fram kommer, i oväntad skärpa, bilsemestrar till Öland, sommarvikariat i Moskva. Bilder på mina barn som små, små flickor och mig själv som och rätt skrämmande ung.
Det tar ett bra tag att mana fram digitala bilder av analoga negativ, men jag är ändå imponerad av resultatet. Vissa bilder kommer jag ihåg, andra känner jag inte alls igen.

Den här känner jag igen. Jag blir varm om hjärtat.
Det långsamma gnisslandet från scannern lovar överraskningar varenda gång. Jag sitter och ler och glömmer att jag egentligen… Ja, jag har roligt, kort sagt.

Strukturer är en komplicerad mekanism, och vissa strukturer kan verka ”naturliga”, medan andra är svårare att acceptera. Biologi skapar strukturer, sociala förhållanden skapar andra strukturer. Ekonomi, kärleken till Justin Bieber eller countrymusik. Tro, smak, dialekt.
Strukturerna finns. De kan vara galler i våra fängelser, men också de pelare som bygger upp vår identitet.

Vi döms efter vilka vi är. Samtidigt vill vi höra till dem vi sympatiserar med.

Låt säga att jag skulle läsa all världens litteratur i genusfrågor. Jag skulle ta till mig allt, ta tankarna till mitt hjärta och verkligen i min gärning arbeta för ett genusperspektiv i allt jag gör. Likväl tillåter inte strukturerna mig från att vara annat än en man. Skulle jag få ett chefsjobb blir jag ännu ett bevis på att det bara är en massa gubbar som är direktörer.

Jag intervjuade den pakistanske författaren Mohsin Hamid. En man med examen från de tyngsta universiteten; med en rad stora framgångar bakom sig som författare. En representant för en bildad överklass. Han skulle inte bli insläppt på en nattklubb i Sverige. I gränskontroller i hela världen skulle han bli stoppad och misstänkliggjord för sitt farliga namn – Hamid. För att inte tala om att komma med ett pass från Pakistan.

En kvinna kan ta avstånd från allt vad feminism heter och hävda att hon själv skapar sin lycka och sina nätverk. Hon får ändå sitta ensam i bastun bredvid och höra karlarna i ledningsgruppen hö-höa i herravdelningen.

Det finns alltid andra som vill reducera oss till män, kvinnor, svartskallar, gringos, pitebor, rika knösar, äckelgubbar, white trash, AIKare. Vilka vi än är.

Jag njuter verkligen av den diskussion som brutit ut kring journalistiken. Äntligen talar man om journalistik. Ställer frågor. Ifrågasätter normer. Jag håller inte med om allt som säger, men tycker det är underbart att vi tvingas bestämma oss för vad som är viktigt, vad som är svårt, vad som måste funderas på.

Jag tycker det är BRA att Hanne Kjöller talar om problemen med ”offerjournalistiken”. Betyder det att jag håller med henne i allt hon sagt? Nej.

Jag tycker det är BRA att Nathan Sachar drar fram problem med att göra antirasismen till en dogm. Betyder det att jag håller med honom om hans resonemang kring rasism? Nej.

Jag undrar om inte roten till det onda vi ser i modern svensk journalistik ligger i att vi glömt en viktig journalistisk princip: Konsekvensneutraliteten. Publish and be damned.

Konsekvensneutraliteten är en princip som handlar om att om något är sant och viktigt, då ska det publiceras. Även om det innebär att kanonfabriken i staden måste stängas för att vi avslöjat en muthärva eller att den populära politikern måste avgå för att hon mixtrat med kreditkorten.

Jan Guillou berättar i sin bok om IB-affären, hur en äldre generation av journalister redan upptäckt att socialdemokraterna använde militära underrättelsetjänsten för att registrera kommunistiska meningsmotståndare. Men valde att avstå från att publicera – av hänsyn till Rikets säkerhet. Att publicera hade varit opatriotiskt.

I takt med att svenska journalister blivit mer och mer professionella, så har benägenheten att hålla tyst med hänsyn till statens, partiets, idén, utredningens, stadens, sakens etc intresse blivit mindre. Ok, synd på Bofors exportorder, och trist för dem som mister jobbet om firman måste dra ner – men det är inte journalisternas fel att Bofors mutat sig till kontrakt. Mutor är olagliga, Bofors har brutit mot lagen. Trist för Mona Sahlin att det där med kreditkorten kom fram, och trist att hennes kamrater i partiet och regeringen tipsade oss, men det var hon som fifflade.

Det är konsekvensneutraliteten. Vilka konsekvenser publiceringen av en skandal får är inte journalisternas problem. Om vi sedan blir instrument för partimygel… Det spelar ingen roll.

Och det har vi glömt. Vi har slutat ta hänsyn till konsekvensneutraliteten i allt fler frågor, och börjat tro att vi äger ansvar för någon annans gärningar. Och därmed gör vi oss själva till en del av ett samhällskonserverande system; vi bevarar normer som vi själva hittat på i stället för att granska samhället och vara illojala.

För det vackraste en journalist kan vara – det är att vara illojal. Illojal mot normer, värderingar, Saker, högre ting, myndigheter, idéer, ideologier, ideologer. Vi ska vända våra kappor MOT vinden vartifrån den än blåser. Det är journalistik.

Jag undrar om det inte finns likheter mellan de problem Hanne Kjöller beskriver i sin utskällda bok, och den illegala registrering av romer som polisen i Skåne utfört?
Likheten ligger inte i sak – att justera och utelämna fakta för att driva en tes och att upprätta rasförteckningar är olika saker. Likheten ligger i att både medievärlden och polisvärlden är kraftigt isolerade kretsar, övertygade om sin egen förträfflighet och om att de är de enda som ser de mest akuta problemen.
Både poliser och journalister drivs av ett slags rättspatos. Både poliser och journalister har jobb som innebär att man är i tjänst jämt. Både poliser och journalister tror att det finns en HÖGRE rättvisa än den formella, formalistiska rätten. Man får ljuga för att avslöja en skummis.
Självklart finns det skillnader! Journalister har inte pickadoller och batonger, men vi har tillgång till andra vapen, och precis som poliser tycker vi illa om att bli kritiserade. Vi menar ju väl!
För en journalist skulle det vara en ganska rimlig metod att försöka kartlägga ett nätverk av, till exempel, nynazister, genom att försöka bygga upp en bild av deras kontakter – föräldrar, barn, vänner. Det skulle inte alls vara otänkbart att en journalist skulle, i ett sånt researchprojekt, lägga in en misstänkt nynazists döda morföräldrar och nyfödda barn.
Både polisen och medierna rekryterar ur ganska snäva sociala kretsar – kanske är det rentav värre bland oss journalister. Vi tenderar att sluta oss i våra egna kretsar, precis som poliserna. Och vi driver mot en världsbild där våra åsikter inte ska behöva ifrågasättas, eftersom de är rätta, eftersom de är våra. Precis som poliserna kan se ”stoppa buset” som viktigare än att följa lagarna.