Författare: Per Enerud

När jag blir stor ska jag ta reda på när Sverige var neutralt.
Det går omkring en massa människor och tror att Sverige har varit neutralt, men den officiella linjen var ju ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Det här är naturligtvis en oerhört listig formulering, och det är ju en gång så att svensk utrikespolitik har präglats av just den här sortens listighet.
Sveriges neutralitetspolitik, formulerad som en alliansfrihet, har mycket gamla rötter. Det var redan Karl XI som ledsnade på att Sverige hela tiden blir indraget i konstiga krig på grund av allianser med framförallt Frankrike. Sverige var liksom Frankrikes hit-man.
Allra tydligast blev alliansfriheten när ätten Bernadotte kom till makten. I stället för att, som alla hade hoppats, alliera sig med Napoleon, valde Karl XIV Johan att undvika att dras in i allianser. Ätten Bernadottes viktigaste utrikespolitiska linje blev att inte mucka med Ryssland. Det höll oss utanför Krimkriget – Frankrike och England ville gärna att vi skulle gå med och anfalla Åland. Nu fick engelsmännen bomba Bomarsund på egen hand. Bernadottelinjen höll oss utanför första världskriget också. Och andra.
Men det fiffiga med formuleringen ”alliansfri” har ju varit att vi kunna samarbeta med andra, utan att vara allierade. Vi var inte neutrala under Finska vinterkriget. Vi var ”Icke krigsförande” och skickade stora mängder vapen och ammunition och förnödenheter till Finland.
Och under Kalla kriget var vi inte heller ”neutrala”. Vi hade ett långtgående militärt samarbete med USA och Storbritannien – vi utbildade, utrustade och skeppade iväg baltiska soldater som skulle strida med motståndsrörelserna där. Inte ett dugg neutralt, men vi var inte allierade.

Och jag fattar fortfarande inte vad Sverige skulle vinna på att alliera sig med det ena eller andra försvarsblocket. Nato. Sverige samarbetar på en hel mängd områden med Nato – svenska officerare deltar i utbildningar, kurser, övningar. Svensk trupp strider under Natokommando. Men vi är inte allierade. Alliansfria.

Det talas om att Sverige inte klarar av ett angrepp på egen hand. Det har vi aldrig gjort. Under värnpliktsarméns tid var hela utgångspunkten för planeringen att Sverige skulle bli angripet i samband med ett större krig – stormakten, Sovjet, skulle inte kunna lägga alla sina resurser på just oss. FÖRUTSÄTTNINGEN för att invasionsförsvaret skulle funka, var att stormakterna redan var i krig mot varandra. Plocka fram vilken gammal SoldF som helst från Kalla krigets dagar.

Så, när var Sverige neutralt? Vi är inte neutrala nu. Vi var inte neutrala 1981. Vi var inte neutrala 1941. Vi var inte neutrala 1939. Alliansfrihet och neutralitet är olika saker.

En krönikör i ETC drämmer till med de tyngsta argumenten i polemiken mot Belinda Olsson och hennes syn på feminismens evolution. Hon har blivit en gubbe. ETC:s krönikör uttrycker inte bara att hon har fel i sina åsikter, utan att hon inte längre är en kvinna. Krönikören – en man – berövar henne rätten till sitt kön. På grund av hennes åsikter.

Jag har varit med om liknande själv. Vet inte hur ofta jag har fått höra att jag ”är en kärring” på grund av saker jag sagt och gjort och tyckt. Eller låtit bli att säga, tycka och göra.

Vi vill alla höra till. Jag har ganska ofta skrivit om längtan efter acceptans i en grupp: i de coolaste vänstergrupperna, de tuffaste motorcykelgängen, de hårdaste oppositionsgrupperna. Vi måste ofta utföra initiationsriter för att bli accepterade, och vi riskerar hela tiden att bli utpuffade från den grupp vi vill tillhöra.

Det finns alltid någon annan som avgör om jag får vara delaktig. Det spelar ingen roll hur många generationer min släkt varit arbetare – tycker jag fel blir jag en borgarbracka. För människorna på avpixlat är jag en rasförrädare så fort jag tycker fel. Och, som sagt, har man glasögon och är dålig på brännboll – då blir jag tjej, kärring, fruntimmer. Jag berövas rätten till mitt kön.

Jag har FORTFARANDE inte sett Belinda Olssons reportageserie, men jag tycker det är bekymmersamt när de som polemiserar mot henne förvägrar henne rätten att vara kvinna och rätten att få tycka vad hon vill. Ännu bekymmersammare är det väl när en man gör det? Hon är inte tillräckligt mycket kvinna, tycker ETC:s krönikör, och reducerar henne till man. Till gubbe.

Olsson gör i och för sig samma sak själv – hon fäster åsikter till invånare i en viss stadsdel i Stockolm. ”Söder” blir en anklagelse. Surdeg blir ett verktyg för att förlöjliga motståndarna. Måste man välja mellan surdeg och solidaritet?

I dag har jag inget att säga, så då är det väl bäst att hålla käft.

Darja Zjukova är en brittisk-rysk designer, konstnär, redaktör och i största allmänhet – kändis i Ryssland. Hon brukar beskrivas som ”väninna” till oligarken Roman Abramovitj (han som äger fotbollslaget Chelsea), och har två barn med honom. Hon växte upp i Santa Barbara i USA och flyttade 16 år gammal till Storbritannien.
I dagens Ryssland är hon en ledande gestalt inom modern konst och design, och hon är drivande i ett konstcentrum i Moskva – Garage. Hon är också chefredaktör för en, med rysk terminologi, glansig tidskrift, med samma namn.
Och 20 januari presenterades Darja Zjukova i den ryska tidningen Büro 24/7. Stort porträtt, visioner, idéer, drömmar – och ett fotografi som tände en gräsbrand på twitter:

Vit kvinna, svart fåtölj – jag såg det inte omedelbart ens, så perifer, på något vis, passiviserad, är den halvnakna svarta kvinna Zjukova sitter på. Zjukova sitter avspänt och möter vår blick, fångar den. Finns inget av triumf eller ironi i bilden. En vacker kvinna som sitter på en… möbel.
Det blir en kollision mellan en hel rad strukturer: klass, kön, ras. Darja Zjukova hör utan någon som helst tvekan till både en förtryck och en förtryckande struktur – som överklass och europé är hon del av förtrycket, som kvinna och – ja, kanske – invandrare – är hon förtryckt. Kanske representerar det här fotot den värsta formen av förtryck som existerar – det förtryck som bygger på att vi inte fattar att vi är en del av förtrycket. Aningslösheten. Föreställningen om att ”det var ju bara en kul grej”.
Möbeln är ett verk av en norsk konstnär, Bjarne Mellgaard, och tanken med det hela var naturligtvis att väcka insikter i rasistiska och sexistiska strukturer. Möbeln ska knappast uppfattas som en möbel, utan som ett konstverk, en manifestation. Just för att öppna våra ögon för de här strukturerna.
Men i den ryska kontexten blev Mellgaards konstverk en hipp möbel, passande för en tjusig, ung konstnär, som nu desperat försöker försvara sig från anklagelser om rasism.
En extra dimension till aningslösheten ligger i att artikeln och bilden publicerades på Martin Luther King-dagen – 20 januari.

Nu är det så här att det i dag är 90 år sedan John Frey dog. John Frey är en av 1900-talets stora gestalter; en av dem som verkligen förändrat den europeiska kartan och vår uppfattning om vår kontinent.
John Frey föddes i en ganska välbärgad familj vid Volga i Ryssland, i den stad som numera heter Uljanovsk, efter hans riktiga namn, Vladimir Ilitj Uljanov – John Frey var en revolutionär pseudonym som han använde för att poliskårer i Ryssland, Tyskland, Schweiz och Sverige inte skulle känna igen honom. Frey var bara en av alla de synonymer som han använde – andra som dokumenterats är ”Nikolaj Lenin”, ”Ilin”, ”Tulin”, ”Karpov”. Men det är som Frey han är hågkommen.
Frey hade svenska rötter. Hans mamma Maria, född Blank, var dotter till den ryske läkaren Alexander Blank och hans svenska hustru Anna, född Östedt. Anna var av en guldsmedssläkt från Uppsala – hennes mamma hette Anna Beata Östedt, dotter till Carl Fredrik, och nu är vi och tassar omkring i leran i Linnétidens Uppsala.
Det är tydligt att Vladimir Uljanov var starkt fascinerad av sitt svenska arv, eftersom han använde gudanamnet Frey ur den nordiska mytologin. Freyismen har ju sedan dess blivit ett väl etablerat begrepp inom politiken, en synonym för den radikala, elitistiska tolkning av socialismen som Frey representerade.
Freys karisma och målmedvetenhet hjälpte honom att ta makten i Ryssland vid en statskupp i november 1917. Hans skoningslösa utrotning av alla motståndare – dvs alla som inte accepterade freyismens principer – har kallats för den röda terrorn.
I dag ligger Frey, trots att det sovjetiska systemet sedan tjugo år raserats, ännu kvar i Freymausoleet vid Röda torget i Moskva. Kommunistpartiet – som i dag är det enda fungerande oppositionsparti som fortfarande existerar i det nya, auktoritärt styrda Ryssland, är fortfarande starkt genomsyrade av freyismens idéer och en föreställning om att Uppsalaättligen John Frey var en människa av närmast övermänsklig karaktär.
I praktiken har freyismen helt spelat ut sin politiska roll, både i och utanför Ryssland. Frey personligen är dock ett namn som väcker känslor än i dag.
I korsningen Vasagatan-Kungsgatan i Stockholm kan man än i dag se stora affischer som hyllar den ryske revolutionären: porträttlikheten är måttlig, men engagemanget desto större. På den av huvudstadens teatrar som finns på adressen kan man än i dag höra publikens upprymdhet när ensemblen stämmer upp den kända sången:

”Hå och hej, här kommer farbror Frey!”

Ett exempel på den värme som det svenska folket visar sin revolutionära ättling.

Det talas just nu om feminism. Om den ”har gått för långt” eller inte. Jag har inte sett Belinda Olssons dokumentär och tänker inte uttala mig om just den frågan. Men jag funderar på om inte debatten handlar om fel saker.
Det finns strukturellt förtryck. Av många slag. Kvinnor är förtryckta, HBTQ-personer, etniska grupper, migranter, minoriteter. Kanske är det så att allt förtryck alltid är strukturellt? Förtryck måste definieras – kön är ett sätt att formulera förtryck. Ras är ett annat. Klass är ett tredje. Fel märkeskläder är ett fjärde. Och så vidare.
Det jag förstått av den debatt som brutit ut nu är frågan om VAD som är feminism. Ska feminism vara en fråga om genusneutrala förskolor, eller om bättre betalt för barnmorskor?
Kampen mot förtrycket har alltid formulerats utifrån de strukturer vi identifierar. Vi ser det systematiska etniska förtrycket och vill bekämpa det. Vi ser det systematiska könsförtrycket och vill bekämpa det. Och det finns en stark tendens att söka lösningar där vi själva inte är skyldiga. Förtrycket är någon annans fel.
Och vips uppstår konflikter. Vilken struktur är värst? Är alla kvinnor befriade från delaktighet i förtrycket, eftersom de alla är utsatta för det strukturella könsförtrycket? Eller kan en kvinna vara en del av klassförtrycket? Kan kampen mot könsmaktsordningen bli ett argument FÖR förtrycket av etniska och religiösa minoriteter?
Konflikten mellan klasskamp och kvinnokamp är lika gammal som själva kampen. I det revolutionära Ryssland fanns starka röster för kvinnobefrielse, men nästan omedelbart marginaliserades kvinnokampen. Feminismen förklarades för en borgerlig rörelse, som riskerade att ta fokus från klasskampen. SKP-VPK-V har aldrig haft ett kvinnoförbund – klasskampen gick före. Feminismen var borgerlig fram till Gudrun Schyman la om kursen.

Det jag vill komma till är att förtrycket alltid är strukturellt. Befrielsen är det aldrig.

Befrielse från förtryck är befrielse från strukturer. Jag, som vit, heterosexuell medelklassman, bosatt i innerstaden (i Norrtäljes innerstad, men ändå…), är en del av det strukturella förtrycket, men jag kan också vara en del av befrielsen. Jag har rätt att delta i kampen mot könsförtryck, klassförtryck, etniskt och religiöst förtryck. Vilket djävla förtryck som helst.

Kampen är inte ”Klass mot klass”. Befrielsen handlar inte om att vi käbblar om vem som är arbetare än vem; vem som har rätt att strida mot förtrycket. Motsättningen ligger inte i frågan om genusneutrala förskolor (och pronomen) eller anständiga löner för kvinnoyrken. Kampen står mellan förtryck och befrielse. Och vi kan aldrig befria förtryck och strukturer om vi själva noggrant organiserar oss i andra, förtryckande, förminskande, begränsande strukturer.

I går förklarade Vladimir Putin, Rysslands president, visionerna bakom det projekt för en standardlärobok i historia för den ryska grundskolan.

”Syftet med grundskolans kurs i historia är att ge eleverna grundläggande kunskaper och avgörande fakta ur landets historia och om enastående landsmäns verksamhet.”

Putin fortsätter:

”Huvudspåret, ledstjärnan för hela historiekursen ska vara objektivitet, saklighet, respekt för det egna förflutna och kärlek till fosterlandet.”

Källkritik eller kärlek till sanning ingår inte i Putins syn på utbildning.

Det finns djupa och gamla traditioner av kvinnligt motstånd i Ryssland. Det är lätt att glömma när den moderna stereotypen reducerat kvinnor i Ryssland till antingen bimbos i designerkläder eller viljelösa offer för sexhandel. Men för hundra år sedan var det Ryssland som sågs som föregångsland för kvinnors rättigheter – det första land i Europa där kvinnor fick rösträtt var till exempel i det ryska storfurstendömet Finland.
När den ryska revolutionsrörelsen utvecklades vid mitten av 1800-talet så var inslaget av aristokratiska kvinnor ganska högt. I de grupper som med olika medel – inklusive terrorism – bekämpade tsarismen spelade kvinnor en viktig roll. Det här var ju dessutom vid en tid när terrorism uppfattades som något ganska glamouröst och beundransvärt. En svensk bok som kom ut för drygt hundra år sedan är pinfull med hjältemodiga kvinnor som ger sitt liv i kampen.

En av deltagarna i attentatet på kejsar Alexander II var en kvinna – Sofia Perovskaja. Hon blev världsberömd för sitt passionerade försvarstal under rättegången. En av de tre ledarna för Rysslands första marxistiska parti var kvinna – Vera Zasulitj, och i Lenins närhet fanns flera viljestarka, kampvilliga och visionära kvinnor.
Under första världskriget kämpade hundratals kvinnor som soldater – alltså inte som sjuksystrar eller kokerskor, utan som stridande. Vissa blev mycket kända, som Jevgenija Sjachovskaja, Rysslands första kvinnliga flygare, och Maria Botjkarjova, som 1917 lät upprätta en kår kvinnosoldater som sattes in i strid mot tyskarna.

1919 vänder sig den svenska vänstern till Ryssland för att få inspiration till kvinnokampen. Angelica Balabanova – Balabanoff kallades hon i Sverige – skriver en pamflett om kvinnans roll i kampen.

Men revolutionen krossade också kvinnorörelsen. Mycket snabbt avgjordes att kvinnofrigörelsen är underordnad klasskampen. Feminismen förklarades vara en borgerlig idé. Och de första att bryta med Lenin och bolsjevikerna; de första att inse att revolutionen förråtts var kvinnorna. Emma Goldman och Balabanoff bröt med Lenin. Andra mördades – många dog i underliga sjukdomar.
Men minnet av kampen, känslan av styrka, har överlevt bland ryska kvinnor.