Rysslands utrikespolitiska myt finns sammanfattad i 2 Thessalonikierbrevet 2:7:
Laglösheten är redan verksam, som en hemlighet; det som återstår är att han som ännu hindrar röjs ur vägen.
I en predikan i går, på Marie bebådelsedag, i den ryska kyrkan uppmärksammad enligt den julianska kalendern 7 april, hänvisade Kirill till just det här bibelstället:
Varför har yttre makter rest sig mot den ryska jorden? Varför försöker de krossa den, dela den, ställa broder mot broder? I skriften finns en plats där en kraft omnämns som hindrar Antikrist att ta makten över världen. Aposteln nämner inte vilken den här kraft det är, och många har trott att det handlar om det romerska riket som, trots att det var hedniskt upprätthöll ett slags ordning. Andra har ansett att det handlar om kyrkan, att det är just hon som är denna hindrande makt. Och det är sant – kyrkan har skyddat människorna från att gå vilse i livet. Men den här kraften är också det välsignade folket i all tid och bland alla folk, den ortodoxa tro som lever och verkar i den ortodoxa kyrkan. Det är den kraft som håller tillbaka och det är inte en slump att denna kraft utsätts för de förgiftade pilar som försöker skada kyrkan, kompromettera kyrkan, skilja kyrkan från dess folk.
Här refererar Kirill just till 2 Thess 2:7. Bibelns grekiska originaltext använder ordet ”katechon”, och bibelstället talar om en kraft som står emot antikrist, den laglöse; den som sprider villfarelse och gör att människor inte vågar ta emot kärleken. Den tyske filosofen Carl Schmitt, som haft ett enormt inflytande i det nuvarande Ryssland, uppfattar katechon som essensen av den kristna tron: Den som står emot antikrist. I rysk-ortodox tradition har denna kraft kopplats till ryska staten.
En av de viktigaste ideologerna i Ryssland heter Aleksandr Dugin, och han driver en tankesmedja, kallad just Katechon. Dugin har sina rötter i de fascistgrupper som uppstod i Ryssland efter Sovjets fall, men är nu en av dem som utformar en ideologi för Ryssland, och här är det just Rysslands roll som katechon mot västs antikrist som står i centrum. I slutet av mars skrev Dugin en kommentar till kriget mot Ukraina:
Russia in mortal combat with Anti-Russia stands as a civilization of Light. This is our interests and values. We bring once more the Light to the world, silent, but unquenchable quiet Russian Light.
Dugin manar fram en bild av en kamp mellan mörker och ljus, där Ryssland står för ljuset. Dugin beskriver Ryssland som arvtagare till de fredliga fastlandscivilisationer som sedan tidernas begynnelse befunnit sig i krig mot de människooffrande havscivilisationerna: Karthago, Athen och Anglosaxarna representerar mörkret, snöd vinning och svekfullhet; Rom, Sparta och Ryssland står för ljuset, heroismen och kärleken. Det här bildspråket slår igenom i Kremls marknadsföring av kriget. Ryssland strider för ljusets och kärleken. Och vi kan notera att Putin personligen gärna refererar till Bibeln: senast i det massmöte för kriget som hölls i Moskva i mitten av mars. Vid det tillfället citerade Putin Johannesevangeliet 15:13
Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Putin refererar här till hur ryska soldater skyddar varandra med sina kroppar i kampen för Ukrainas befrielse. Citatet antyder offervilja och oegennytta, och, kanske, ett slags messiansk uppfattning om Rysslands roll i världen: Ryssland har gått in i krig för att hålla emot Antikrist, redo att ge sitt liv för Europa, världen…
I en stor artikel i den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti identifierar en kolumnist det som kännetecknar den ryska civilisationen: människokärleken:
Av Sovjetunionen ärvde vi och utvecklade de fredliga, vänskapliga förhållandet till varandra. Kärleken till människan låter naivt, lite löjligt, och begreppet saknas i den moderna borgarens ordbok. Där finns mest bara leasing och börskurser. Men det är denna kärlek som är hemligheten med vår civilisation – den ryska, sovjetiska… kalla den vad ni vill.
Allt sammantaget är det tydligt att den ryska attacken på Ukraina inte längre – om den någonsin haft – konkreta mål av typen: kontroll över naturresurser eller handelsvägar. Nej, kriget formuleras nu som den kosmiska kampen mot gott och ont. Här finns bara det godas seger. Kriget är Rysslands kamp mot Antikrist; ljusets kamp mot mörkret; det godas kamp mot ondskan. Ryska nationalistmedier mobiliserar nu attacker mot de fredsförhandlingar som pågår och säger öppet att varje försök att uppnå fred är en skam, ett svek, ett förräderi. Hur kan det goda hitta en överenskommelse med ondskan? Vad slags kompromiss kan ljuset göra med mörkret? Livet med döden?
Vi tillåter inte att segern stjäls genom att vi skriver under en föraktlig fred med dem som svikit sina förfäder, som förrått den månghundraåriga folkvänskapen och som i dag kryper inför västs perversioner och har glömt sin tro och förfädernas traditioner. Segern blir vår.
Jag tror att vi i bästa fall kan förvänta oss ett ohyggligt långt krig, eller ett krig som kommer att föras med ohyggliga vapen. Det enda vi kan göra är att trotsa hopplösheten. Det finns ett snärtigt citat av Martin Luther:
Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd i dag.