Jag får ibland intrycket av att ordet ”solidaritet” i första hand används för att slippa på allvar engagera sig. 1000 svenska artister uttryckte häromdagen ”solidaritet” med det palestinska folket genom att kräva att Israel inte skulle få delta i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Det här är naturligtvis fullständigt ofarligt för de 1000 svenska artisterna. Det kommer inte att bli några som helst konsekvenser för denna solidaritet. Och rent allmän: ju mer avlägsen en konflikt är, desto lättare att uttrycka ”solidaritet”.
I frågan om Palestina/Israel blir det här väldigt tydligt. Solidaritet med palestinierna verkar i första hand vara en fråga om att samlas på rätt ståplatsläktare för att heja på sitt lag. Att vifta med Palestinas flagga betyder inget annat än att säga ”jag hör till det lag som står för de förtryckta”. Den som viftar med Palestinas flagga kan lugnt bortse från det palestinska ledarskapets korruption, Hamas terror, klanvälde, antisemitism och våld mot kvinnor. Som Palestinaaktivist kan jag lätt vifta bort alla sådana detaljer.
Att vifta med Israels flagga innebär att man bejakar eller förnekar våldet mot Gaza. Det betyder att man säger att yes, det är bra att de får på nöten, araberna, eller att man säger nejnej, Israel gör allt för att undvika civila offer.
Och så hamnar konflikten på läktarna, så att säga. Det viktiga är inte att försöka lösa eller förstå eller ens analysera en konflikt; det handlar uteslutande om att söka sig till ”rätt” läktare. Att känna att jag befinner mig bland dem som är snälla. De som hejar på rätt lag. De som hejar på dem det är mest synd om.
Mellanöstern är en rätt hisnande konfliktmiljö. Staten Israel, en välfärdsstat av socialdemokratisk modell, högt industrialiserad och med en enorm militärmakt står mot ett samhälle som präglas av fattigdom, klanlojaliteter och hopplöshet. Det är en i alla delar asymmetrisk konflikt. En högteknologisk militärmakt med kärnvapen står mot en motståndsrörelse som plockar ihop raketer av gamla rör och kokar sprängmedel av gödsel. En stat med lagar, en stat där militären står under civil kontroll, står emot beväpnade kriminella som kan strunta i både krigets lagar och mänsklig anständighet.
Men på läktarna viftar vi med vårt lags flagga, och kan lugnt strunta i vad som görs under flaggan. Vi viftar för att vi är mot det andra laget, inte för att vi är för vårt eget.
Den israeliska operationer i Gaza kommer inte att lösa konflikten mot Hamas. Inget kommer att hindra de israeliska militärernas rörelsefrihet i Gazaområdet och de kan närmast oskatt bomba på. Gazaremsan är fyra mil lång och mindre än en mil bred, oerhört tättbefolkad, men ingen svår terräng – bortsett från att det är en militär mardröm att strida i bebyggelse. Likväl – det är bara att köra på. Stridsvagnar och artilleri är hårdare än hus och folk.
Men Hamas är inte synonymt med det palestinska motståndet. Jag tvivlar inte på att Israel kan nosa upp och ”eliminera” varenda general och korpral i Hamas hierarkier. Men det är nu en gång för alla inte en konflikt där ena sidan vunnit när man tagit andra sidans huvudstad eller flagga eller heliga reliker. Det finns ingen ”McGuffin” som Israel kan lägga rabarber på för att säkra segern.
Jag skrev tidigare att det bara finns en part i den här konflikten som faktiskt kan begå folkmord. Det är bara Israel som har en militär som är underordnad krigets lagar och befinner sig under civil kontroll. Hamas har full rörelsefrihet och berörs inte av lagar. Israel är en demokrati, en rättsstat och har en militärmakt som måste följa folkrätten. Hamas är bara ett beväpnat kriminellt gäng som kidnappat det palestinska folket och utför terror mot det judiska. Att utplåna ett kriminellt gäng kräver inte bara att gängmedlemmarna utplånas; det kräver att de sociala villkoren för kriminaliteten ska åtgärdas.
Det är där som Israel kan besegra Hamas. Genom att skapa en inkluderande stat, där medborgarrätt inte begränsas till blodsarv; genom att söka efter lösningar på palestiniernas fullt legitima anspråk på äganderätt och rörelsefrihet. Rätten till liv är viktigare än rätten till en stat.
Och vad gäller de 1000 artisterna som kräver att Israel ska stoppas från Eurovisionsschlagerfestivalen… Jag upprepar mitt gamla förslag: låt Palestina gå med i Eurovisionen i stället!