Ukraina: Allt har förändrats.

Okej, låt oss lägga åt sidan alla jämförelser med Sudettyskland eller Baltikum eller Memelområdet och Västbanken. Låt oss strunta i Hitler och Mussolini och Abessinien och Ariel Sharon. Jämförelser leder fel. Och jämförelser riskerar också att få folk att tro att jag bekänner mig till ett slags kålsuparteori.

Rysslands annektering av Krim behöver inte jämföras med något annat. Den är i sig tillräckligt skakande. Putin har knäckt hela det europeiska säkerhetssystemet.

Låt mig vara lite eurocentrisk här. Andra stormakter har kränkt andra regionala och internationella säkerhetssystem. USA:s invasion av Irak var ett brott mot hela folkrätten, hur illa man än tycker om Saddam. Israels ockupation av Västbanken och annektering av östra Jerusalem likaså. Argentina och Falklandsöarna… Kina och Tibet. Ja, vi är överens om att stormakter, globala och regionala, har kränkt folkrätten och satt sina egna intressen framför allt annat.

Det som har hänt i Ukraina innebär att Ryssland, som regional – kanske global – stormakt har beslutat sig för att de egna intressena står före allt annat. Alla andras intressen. Vi, grannländer, måste foga oss i vad Ryssland tycker. Okej, jag tror inte att Ryssland tankar tanksen för att besätta Gotland och låta kosacker vattna sina hästar i Molins fontän, men problemet är just nu att vi inte har en blekaste aning om vad vi kan vänta oss av Ryssland. Hela arméer av Rysslandstyckare, -kännare, -experter, -hatare, -älskare sitter just nu – precis som jag – och gissar. Putin tycker si, Putin vill så, Putin tänker ditten, Putin önskar datten.

Det finns en tendens i debatten att se Putins aktioner som svar på USA:s. I synnerhet i den ryska propagandan jämförs Krim med Kosovo. Låt oss strunta i de här jämförelserna. Det handlar inte om det. Putins aktioner är inte, kan inte vara, och ska inte tolkas som ett sätt att ”sätta stopp för USA:s hegemoniska ambitioner”. USA har inga problem med att Ryssland intar en position som en regional stormakt. Att Ryssland utformar sin egen Monroedoktrin – vi kan ju konstatera att USA valt att skita i Ukraina och de löften man givit om att garantera landets säkerhet. Kanske blir det andra bullar om Ryssland skickar kärnvapenrobotar till Kuba, ett av de länder som ju faktiskt vägrade stödja FN:s fördömande av annekteringen av Krim.

Hur som helst – Putin har med annekteringen av Krim markerat att INGA GIVNA LÖFTEN LÄNGRE GÄLLER. Ryssland har accepterat Ukrainas gränser gång efter gång, i skrivna avtal och muntliga löften, internationellt och bilateralt. Ryssland har nu markerat att DET ENDA SOM GÄLLER ÄR VÅLD. Ett land som KAN erövra andra länders territorier har RÄTT att göra det. Behöver Ryssland Irland, Schweiz, Portugal, Malta, Cypern – så anser Putin att han kan ta det. Han måste inte, men han har den rätten. Det här tycker jag är lite bekymmersamt.