Min väg till våldet.

Kanske är jag överkänslig, men Lundsbergaffären väcker starka känslor hos mig. För trettio år sedan var jag med om något liknande.

Det är i dagarna precis trettio år sedan, i september 1983, då den så kallade Tolkskoleskandalen briserade i svensk press. Värnpliktsnytt kunde avslöja att svenska värnpliktiga utsatts för tortyr av andra värnpliktiga. Och på tidningarnas löpsedlar kallades jag för bödel.

Det är inte roligt att bli kallad bödel, när man gjort sitt bästa för att låtsas att man inte är det. Och det är ännu mindre roligt att inse att det, med en viss hårdragning, stämmer.

Det som beskrevs i tidningarna var sant, även om jag inte skulle återgett händelserna riktigt på samma sätt. Jag och en vän kontaktade Aftonbladet för att berätta vår historia; ge vår bild av det som hände.

Nio år senare hade jag utbildat mig till journalist och ville berätta om det här. Jag ägde nu instrumenten för hur man berättar en journalistisk historia. Och det forum jag valde var Tolkskolans egen tidning. Min idé var att de enda som egentligen är intresserade och faktiskt behöver diskutera de här frågorna – det är de som faktiskt riskerar att utföra krigsförbrytelser om vi skulle agera enligt de instruktioner vi fick av våra chefer. ”Jag lydde bara order” är inget bra försvar. Har det visat sig.

Men Tolkskolan slog i bromsen. Texten fick inte publiceras. Och det visade sig även att ingen annan heller var intresserad. Jag sålde researchen till TV4 och Kalla Fakta, där Jan Guillou, som var programledare, grundligt förminskade skandalen till löjeväckande dimensioner.

En förbannelse för oss journalister är ”nyhetsdramaturgin”. Det enklaste sättet att berätta en historia kallas ”snyftvinkeln”. Man letar upp en drabbad, man hittar en skurk och så är saken biff. I fallet med Tolkskoleskandalen tvingade nyhetsdramaturgin journalisterna att göra oss (mig) till skurkar och våra fångar till offer. Det är inte ett orimligt sätt att berätta historian. Men jag ville berätta en ANNAN historia. Hur man får skurkar att bli skurkar. Vilka är skurkarna som får skurkar att bli skurkar? Hur får man anständiga unga plugghästar att slå folk med påk?

Jag fyllde 21 sommaren när jag slog folk med påk. Det har gått 21 år sedan jag förgäves försökte berätta om hur det gick till när jag valde att slå folk med påk. Här, i länken, finns min berättelse som ingen ville höra.

Så här kommenterade ett av befälen det hela:
”Jag är medveten om att TolkS och mitt förhållande
till denne Enerud är infekterat. Skälet är att han, i egenskap av
förtroendevald redaktör för Tolkföreningens tidskrift försökt utnyttja
sin ställning för att införa ett bidrag med starkt kritiskt, tendensiöst
och rent lögnaktigt och förolämpande innehåll gentemot Tolkskolans och
Tolkföreningens verksamhet. Flera personer – dock ej jag själv – har
försökt få Enerud att inse att han grovt överträtt sina anförtrodda
befogenheter.”

9 reaktioner till “Min väg till våldet.”

  1. Dessutom har jag jobbat med vad-han-nu-heter-före-detta-Västerviksreportern-på-P4 Kalmar som väl var den som skrev i Värnpliktsnytt om detta. OCH jag har lite kontakt med FJS-befälet som var helt central i detta. Vi borde ordna konferens. Källviken? =)

  2. Dessutom har jag jobbat med vad-han-nu-heter-före-detta-Västerviksreportern-på-P4 Kalmar som väl var den som skrev i Värnpliktsnytt om detta. OCH jag har lite kontakt med FJS-befälet som var helt central i detta. Vi borde ordna konferens. Källviken? =)

  3. Intressant läsning för en gammal TolkS-elev 73-74. Kommer ihåg uppståndelsen i Källviken ett år när en av dem som gått ut i Värnpliktsnytt om händlesn var på plats och alla tittade snett på honom – inte minst Sandell. Infekterad stämning minst sagt. Under Ingvar Nilsson och Leif Kihlsten (mina chefer) förekom ingenting sådant.

  4. Tack för publiceringen. Gissar att du läst om http://en.wikipedia.org/wiki/Stanford_prison_experiment

    Man kan väl kort konstatera att det finns klara likheter med Lundsberg där förstaårselevernas nollning sedan sänker gränsen för vad de själva kan göra.
    Nollning innehåller också element av kidnappning, oro för vad man ska utsättas för och som hos Lundsberg ögonbindlar.

    Finns en aspekt till, och det är att övergrepp svetsar samman grupper mycket starkt. Speciellt om det är på gränsen eller över det olagliga/moraliskt tillåtna. Jämför styrelsen för Lundsberg och talet om vänner för resten av livet bland före detta elever. De snackar inte om vad de varit med om, men försvarar sin skola kraftigt. Och skickar sina barn till helvetet. Lite som kustjägarna som tackade er.

  5. Tror inte på 1971 då skulle jag ha märkt det. Under mina 15 månader (74-75) var det ganska tungt tryck på MR och Geneve. Men vi var ett gäng blekfisar med glasögon. redan inför hösten 1975 hade de ändrat hälsoprofilen – alla såg ut som hulken. Intressant också att persedelssäckhuvorna fortfarande fanns med för några år sedan i försvarets överlevnadskurser för journalister! DN:s deltagare försökte göra en grej av detta men det funkade inte riktigt med medelålders vita män (en kvinna) som skrivit på att de ville dela i i kursens alla delar…. Hur som helst mycket intressant att få läsa i efterhand, tack.

  6. Det var FJS som tog initiativet till den här sortens övningar när Leif Kihlsten var chef på tolkskolan, och i övningarna var det uttalat att tolkarna var b-styrka och instruerade att utsätta fångarna för ”psykisk terror”. Jag tror att det här kom in lite tidigare än det du nämner – jag har hört 1971 nämnas.
    Det var FJS, KJ, olika kadettskolor etc som övade. Tanken var att en soldat som är förberedd för vad en fångsituation innebär kan hantera den bättre. Det kanske stämmer.
    Från tolkens perspektiv är det intressant att se ett par olika processer: dels hur tolkarna utsattes för en preparering som gjorde det lättare för oss att ta till våld, och dels att illegala och väl dokumenterade metoder systematiskt sattes in mot fångarna. Att hålla isär de här båda processerna är lite svårt.
    Jag tror att även i mitt fall var Guillou lite för mycket kompis med folk från försvarsmakten. Dessutom var hans syn på det ändå att ”sånt ska väl fallskärmsjägare tåla”. Och det kanske de ska, men det är inte det som är det intressanta.

  7. Intressant läsning! Sandell var också mitt befäl, knappt tio år tidigare. En fråga som intresserar mig är hur man tänkte när Tolks fick order om att tuffa till sig och om det helt enkelt var påtryckningar från typ kustjägarna som hade behov av att utsätta sina befälselever för skarpa lägen. Det skedde redan 1975. Jag intervjuade Sandells efterträdare om detta men fick väl inte så uttömmande svar.
    Sandell ansågs i efterhand som svag och litet korkad som inte begrep att samarbetet med jägarförbanden kunde bli problematiska. Kul att Guillou dissade. Det gjorde han med en av mina första artiklar också. Den handlade om hur försvarsdeppet i hemlighet finansierade forskning kring vapenvägrare. Men orsaken den gången till Guillous ovilja var att han var kompis med en av forskarna.

Lämna ett svar till Liraman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.