S:t Petersburg. Det är svinkallt på Pulkovoflygplatsen, och det gnistrar diamanter i vintersolskenet. Jag blir uppskörtad av taxichauffören in till stan, men bestämmer mig för att resan genom stan var värd varenda kopek. Jag har inte varit i Piter på … ja, jag tror inte jag har varit här på fem år. När jag lärde känna stan – Leningrad – så var jag här varenda djävla helg i tre år med svenska weekendturister: buss från Åbo på fredag morgon, ankomst till Pribban (dvs Hotell Pribaltijskaja) sent på kvällen. Stadsrundtur, Eremitaget, cirkus på lördagen. Och så hem söndag morgon, med ett stopp i Helsingfors. Ankomst till sömngrått Stockholm på måndag i gryningen.
Nu är jag här igen. Bor femtio meter från Nevskij Prospekt och kan inte göra annat än att häpna. Stan sprakar av liv, klubbar, pubbar, restauranger. Teatrar i varenda gathörn. Bokaffärer. Jo, och det är inga hål i gatorna och fasaderna hotar inte att rasa samman som hemma i Tbilisi. Det är århundraden av levnadsstandard mellan Petersburg och Tbilisi, och bara för tjugo år sen var det tvärtom: då var det Georgien som var välstånd, rentav överflöd. I dag är Georgien en ruin, medan Petersburg gnistrar och glimmar i vinterkylan.
Krisen har inte riktigt nått ner till gatunivån ännu. Det finns inget i gatubilden som talar för att Ryssland hårdare än de flesta andra länder drabbats av den ekonomiska krisen. Turisterna reser fortfarande hit: det krävs antagligen lite mer kris för att folk ska välja bort Vinterpalatset och Mariinskijteatern.
Det är härligt att vara här. Jag behövde den här resan.
åh vad jag vill vara med er där borta i kylan! skicka vykort! snälla!