Piter.

S:t Petersburg. Det är svinkallt på Pulkovoflygplatsen, och det gnistrar diamanter i vintersolskenet. Jag blir uppskörtad av taxichauffören in till stan, men bestämmer mig för att resan genom stan var värd varenda kopek. Jag har inte varit i Piter på … ja, jag tror inte jag har varit här på fem år. När jag lärde känna stan – Leningrad – så var jag här varenda djävla helg i tre år med svenska weekendturister: buss från Åbo på fredag morgon, ankomst till Pribban (dvs Hotell Pribaltijskaja) sent på kvällen. Stadsrundtur, Eremitaget, cirkus på lördagen. Och så hem söndag morgon, med ett stopp i Helsingfors. Ankomst till sömngrått Stockholm på måndag i gryningen.
Nu är jag här igen. Bor femtio meter från Nevskij Prospekt och kan inte göra annat än att häpna. Stan sprakar av liv, klubbar, pubbar, restauranger. Teatrar i varenda gathörn. Bokaffärer. Jo, och det är inga hål i gatorna och fasaderna hotar inte att rasa samman som hemma i Tbilisi. Det är århundraden av levnadsstandard mellan Petersburg och Tbilisi, och bara för tjugo år sen var det tvärtom: då var det Georgien som var välstånd, rentav överflöd. I dag är Georgien en ruin, medan Petersburg gnistrar och glimmar i vinterkylan.
Krisen har inte riktigt nått ner till gatunivån ännu. Det finns inget i gatubilden som talar för att Ryssland hårdare än de flesta andra länder drabbats av den ekonomiska krisen. Turisterna reser fortfarande hit: det krävs antagligen lite mer kris för att folk ska välja bort Vinterpalatset och Mariinskijteatern.
Det är härligt att vara här. Jag behövde den här resan.