Ny dag, ny världsdel.

Washington. Det ska genast sägas
att Washington inte är det minsta trovärdigt som Amerika.
Georgetown, där jag nu befinner mig, påminner mer om
Leiden i Holland eller en del av Londons borouhgs. Huvudgatan,
M-street, har en vag känsla av Brixton över sig – inte
det gamla Brixton med raskravaller och Clash, utan dagens
yuppifierade, världsmusiks-, världsmats-Brixton. Det är
inte dåligt, men det är ju inte Amerika! Var är
skyskraporna? Var är gangstrarna?

Det starkaste intrycket av stan
hittills är jetlag. Jag har flugit i nästan två dygn
från Tbilisi och tycker redan tidigare att det är
tröttsamt att flyga. 15 timmar i flyg på två dygn är
inte behagligt, så när vi skulle ut och göra stan i
går kväll, kändes det som om min själ
fortfarande irrade omkring någonstans över Atlanten. Jag
hade svårt att ta in intrycken av de barer och pubbar som
skulle besökas och som var enastående. För mig
framstod de som vanliga pubbar med vanlig pub-publik. Sen gick vi
till ett sk legendariskt hamburgerställe – Johnny Rocket’s –
och åt hamburgare och milkshake. Om Georgetown känns
otypiskt för USA, så gjorde Johnny Rocket’s sitt bästa
för att kompensera. Här fanns precis varenda
amerikaschablon koncentrerad: galonsoffor, hamburgare, servitörer
i vita båtmössor… Hamburgarna var sådär,
skulle jag påstå. Ingenting jämfört med
originalet, Starlight Diner i Moskva.

På vägen hem igen slank jag
in i en stor fin bokaffär och kände tydligt att man ska
vara skärpt i huvudet när man handlar böcker, så
jag gick till hotellet.

Jag lyckades hålla mig vaken till
tio i går kväll (sex på morgonen, Tbilisi-tid), och
har nu ganska nyss stigit upp efter en natt i den pösigaste säng
jag någonsin besovit.

Klockan är nu halvåtta på
söndagmorgonen¸och jag har Amerika utanför mitt
fönster!