Ingen sjunger längre

I dag insåg jag att ingen längre sjunger. Okej, folk sjunger i kör, och det finns ingen tonåring i hela landet som inte är med i band, och snapsvisorna verkar ju ha överlevt sångdöden, men annars är det ingen som sjunger längre. Jag har utsett mig själv till den sista sjungande generationen. Jag hann gå i skolan innan JP Nyström-orglarna skrotats.

Jag hann gå i skolan precis i brytpunkten mellan Alice Tegnér och Hej Matematik. Jag hann utsättas för såväl psalmverser utantill som mängdläran. Fortfarande är ju psalmer oerhört starkt årstidsbetingande: vissa psalmer skapar känsla av kallt och frost och mörker, andra frammanar vårgrönska.

Jag växte upp i vad vi kan kalla en folkrörelsemiljö. Jag hängde med mina föräldrar på länskonferenser och riksmöten, och överallt sjöng man. Unisont. Flera gånger om dagen. En normal konferensdag innehöll bergis fyra olika förbundssånger, samt en mängd mer eller mindre informella sångprestationer om aftnarna. Jösses vad man sjöng. När jag tänker på de umgängesformer jag minns från mitt föräldrahem, känns det som att vi mycket oftare var på olika föreningsfester med doftande blå stencilerade sånghäften (den enda form av sprit som serverades på de här festerna) än vi hade gäster hemma. Sånghäften, sånghäften.

Jag har fortsatt att sjunga av bara farten. Än i dag kan jag massor med skumma låtar utantill: psalmer, nykterhetshymner, fnissiga SSU-visor (We’ll make Gunnar Hedlund skjuta bönder med pistol), tårdrypande skillingtryck, Povel Ramel-låtar, FNL:s nationalsång, Joe Hill-låtar, väckelsevisor, progglåtar, We Shall Overcome, Scoutsången, Bellmansvisor, Hasse-och-Tage-sånger, lägerbålsvisor, ryska soldatsånger och allt annat slags konstig visskatt.

Men i dag är det ingen som sjunger längre. De gamla folkrörelserna är kanske inte döda, men de luktar inte riktigt lika fräscht som förr. Och inte tror jag att det är riktigt lika vanligt med unisona föreningssånger längre. Och inte sånghäften på samkvämen efteråt.

Till och med tolkskolan, där jag gjorde lumpen, hade ett sånghäfte! Det var ett trevligt partytrick när man träffade andra tolkar på fest: att plötsligt utantill börja sjunga Poljusjka pole eller Katjusja inför en häpen, avundsjuk och allteftersom allt mer hänförd och beundrande publik. Men nu är det ingen som sjunger längre.

Påsken har gått. Ingen sjunger ”Vad ljus över griften” med den där enastående häftiga känslan, den släpiga melodin, den nästan John-Lennonskt horisontala melodin. Snart är det sommar, och ingen sjunger mer än några ynka verser ur Den blomstertid nu kommer, och framförallt inte den där roliga versen om av himlen drype fetma…

Jag saknar den där gamla unisona sången, där man inte absolut behövde kunna sjunga så där värst bra. De där gamla folkrörelsegubbarna var ju inte särskilt sångkvittriga av sig, men nog fan sjöng de med i ”Fram kamrater” eller ”Arbetets söner”. Kraxigt, tondövt och eländigt, men unisont. Tillsammans, så gott man kunde.